eXistenZ

Hej...

Nu är jag här och "klagar igen"...

Jag känner mig bara så tom på något sätt. Fastän att jag har ett helt underbart liv. Jag spelar i ett band som det går helt underbart bra för, jag är äntligen vän med mitt ex, mina vänner är mer underbara än någonsin...

Men ändå känns det som om jag saknar något... Jag vet inte vad det är och jag vet inte hur jag ska komma på det. Jag är tokglad och uppåt när jag väl är med vännerna, repar eller så. Men så fort jag blir ensam så känner jag mig tom, övergiven och hopplös på något vis.

Jag har stöttat mitt ex mer än någon kan tänka sig och förra veckan gjorde hon slut med sin kille (som hon dumpade mig för, typ.). Jag har sagt åt henne att "Jag alltid finns här. Och det gäller vad som helst, hur som helst och när som helst." och så har jag sett till att det har vart också.

Mina vänner säger att jag är alldeles för snäll. Både gentemot dem och speciellt mot ex'et. Det säger till och med hon. Men jag känner att jag bara vill hjälpa mer och det leder oftast till att jag själv mår jätte dåligt. Alla andra tackar mig för mitt stöd och att jag verkligen är den som finns där och att mig kan alla lita på. "Hampus, du är axeln som alla kan lita på finns där ifall livet är svårt. Ingen förstår människor som du gör."
Jag blir ju såklart jätteglad när de säger sådant och jag känner mig behövd.

Nu de senaste dagarna har ex'et pratat med mig om hennes förra och det har pendlat mellan att hon har bett honom att dra åt helvete och att hon vill ha honom tillbaka. Jag har sagt att jag stöttar henne oavsett, men att jag ser att hon mår dåligt av honom. Hon har tagit in det och tackat för mitt stöd... Men nästa sekund så är hon tillbaka där igen och då är det mer att jag tänker på mig själv eller något. Inte ordagrant men mellan raderna... Så tolkar iaf jag det, jag kan ha helt fel om det men men...

Jag vet inte... Jag är glad, men tom... Som ett frågetecken...


/e

__________________
"My number one rule is: Hope for the best, plan for the worst."

CIT

Hej! Inte konstigt du mår underligt. Att sitta med sitt ex och snacka så som du gör är ren tortyr och kräver nerver av stål. Det finns kanske känslor kvar och då blir det jobbigt. Jag tycker att du skall tänka lite mer på dig själv istället. Även om det känns jysst mot henne så kanske det inte är rätt mot dig själv. All energi och glädje försvinner lätt och ditt ex mår jättebra men du sitter där med hennes skit på axlarna. Jag tycker att du verkar vara en supersnubbe! Gör nåt kul - bara för dig! Jag fattar ju att det inte är lätt, men ibland får man mota bort människor man till och med älskar.

Sommar, sol och ha kul nu istället....
CIT

eXistenZ

Tack så jätte mycket för ditt snabba svar.

Allt det du säger stämmer till 110% procent. Det är INTE lätt att komma till skott så att säga. Jag vet inte hur jag ska göra det schysst. Ska jag säga till henne rätt ut att jag inte orkar prata och umgås så mycket? Eller ska jag bara undvika att kontakta henne så mycket som jag själv kan? Och när hon kommer med sina problem till mig och hon mår dåligt, vad ska jag göra då? Jag vill inte vara en svikare. Jag vill att hon alltid ska kunna lita på mig...

Allt är så extremt svårt just nu och jag är bara helt tom...

Grejen är den att jag försökte undvika henne och bad henne till och med att inte kontakta mig bara några veckor efter hon dumpade mig... Men jag klarade mig i 2 dagar utan henne. Jag fick dåligt samvete, jag mådde skit rent ut sagt, kunde inte sluta tänka på henne och hade såna enorma skuldkänslor... Är rädd för att känna så igen. Orkar inte med det ännu en gång...

Sommaren utlovar en massa grejer. Och jag vill verkligen inte ha henne på tankarna så som det är nu...


/e

PS. Har tänkt efter lite nu och det kanske rentav är så att jag vill ha tillbaka henne fortfarande... Men de gångerna vi har umgåtts så har ingenting hänt. Vi har myst lite, men inte kyssts eller något åt det hållet. Känns ganska skönt, men nånting i mig skriker efter mer närhet med henne... Att vara ute med henne och umgås med folk blir jobbigt... För då kan jag inte visa den ömhet för henne som jag gjorde när vi var tillsammans... Snälla, hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra... DS.

__________________
"My number one rule is: Hope for the best, plan for the worst."

Grabben

Du är säkert en toppenkille. De som kallas toppenkillar är tyvärr ofta de som är lite för snälla för sitt eget bästa...

Jag är själv en rätt omtyckt snubbe som alltid ställer upp, som får en kick av att hjälpa andra när de har det svårt, att vara den där bra killen. Jag känner igen mig, men jag är rädd att det i mitt fall mest handlar om osäkerhet och bekräftelsebehov. Jag har problem med tjejer och i brist på egentliga relationer får jag istället mina kickar från att vara snäll, bjuda polarna på käk, hjälpa tjejkompisen med bilen och kanske få en kram, säga snälla saker. Jag vill inte låta negativ, men jag tror inte att din hypersnälla inställning hjälper dig med ditt ex, oavsett om du vill ha henne eller inte. Du måste nog distansera dig lite. Håll lite mer avstånd ett tag och var inte så till 100 procent tillgänglig. Vill du inte ha henne tillbaka kommer det märkas, och du kommer kunna tänka på annat. Vill du ha henne tillbaka, och hon likaså, kommer hon komma på det. Hon lär knappast förstå det när hon vet att du alltid är i hasorna på henne ändå, då kan hon bortse från dig på ett annat sätt. Hon vet inte vad hon har förrän det är helt borta.

Det är sent och jag börjar svamla lite men jag hoppas poängen går fram, jag hoppas det blir bra för dig.... Lycka till.

eXistenZ

Det är nästan sjukt så igenkänd jag känner mig när du nämnde att "bjuda polarna på käk" eller "hjälpa tjejkompisen med bilen och kanske få en kram". Det är nästan som om du sitter och skriver om mig. Jag får också en kick av att se alla runt omkring mig lyckliga, men till slut sitter jag där helt ensam och alla andra är lyckliga tack vare att jag låtit dem "suga all min ork ur mig"....

Det jag undrar över nu är... HUR ska jag säga till ex'et att jag inte vill vara så nära? OM jag ens ska säga det, det kanske är bättre att bara hålla sig lite undan och inte dra iväg det där smset varje dag för att kolla hur hon mår. Jag vet inte vad som är mest schysst.
Jag vet dock att om jag säger det till henne så kommer hon reagera på det där sättet som jag verkligen inte gillar att hon gör. "Okej. Hej då. Ha ett bra liv." med gråten i halsen. Jag orkar inte det igen! Hon liksom antar att vi aldrig ska höras igen, fast mellan raderna vill hon höras nästa timme....

Hur som helst så ska jag till plugget nu och jag väljer att inte kontakta henne idag, men att svara henne ifall hon vill något...

/e

__________________
"My number one rule is: Hope for the best, plan for the worst."

Emil Y

Jag har själv varit i den situationen som ni båda pratar om, och fortfarande en del i den - att få en "kick" av att vara den snälla som ställer upp, att få bekräftelse, att liksom vara Den som man vänder sig till om man vill prata med någon som visar stort intresse och engagemang i dennes historier och berättelser.

Vad som funkade för mig var att succesivt ta lite mer distans från personens "problem". Jag har absolut inte tagit avstånd, jag lyssnar fortfarande och kommer med råd om det behövs, men försöker att tona ner mitt intresse och engagemang lite. Vad Jag märkte var att då jag alltid visade så stort engagemang blev denne lite, hur ska jag säga, "bortskämd". Det hjälpte inte henne, för att till slut blev minsta små funderingar så stora grejer för hon visste att hon hade någon som gjorde stora grejer av det, någon som kunde bekräfta att dessa små funderingar faktiskt var stora saker att tala om, fast det egentligen inte är det. Ofta räcker det med att bara visa att du lyssnar, nicka och hålla med. Personen vänder ju sig till dig för att få ur sig någonting denne funderar på och det kan triggas upp mycket om man gör för stor grej av det.

Jag är ledsen att det kanske blir lite osammanhängande, men läsligt är det förhoppningsvis.

grankotte

Hepp, här är en till "toppenkille".

Känner igen mig i det ni berättar. Men det är väl klart man ska ställa upp när någon behöver hjälp. Men man kan göra det på flera sätt - inte trösta utan peppa. Inte vara stödet för folk och ta energi från sig själv utan låta dom själva ta lasset. "Du klarar det, visa hur bra du är. " istället för att bara gå in och dela på deras känsla och sugas in i empatin. Vara stark och stå bredvid, det går inte att lyfta upp någon genom att göra sig själv lika svag.

Och att ge till någon är klart man kan göra, som i bjuda på lunch eller hjälpa med bilen. Men se till att göra det med ett öppet hjärta, utan att kräva motprestation.

Sen fattar jag fortfarande inte varför man blir bortstött som givare. Alltså att det på något sätt känns som ett tecken på underlägsenhet. Jag kanske har fel? Jag hoppas det. Kan någon med psykologikunskaper förklara det här?

CIT

Hej igen. En tanke är att när man bjuder för frikostigt på sig själv till personer man gillar - då tar dom en för givet. Man blir oftast lite mer intressant om man helt plötsligt börjar göra andra grejer - utan att tala om vad det är. Typ: -Sorry, kan inte idag, jag skall göra lite andra prylar. Är du då samtidigt glad i rösten och hon märker att du inte vill prata för du har roligare prylar för dig - då kommer du bli mer intressant för henne. Det är ju så att äter du oxfilé varje dag så blir du ganska trött på det - men äter du det ibland - när du har råd - då smakar det jäkligt gott. Spara på dig själv - lägg inte krut på folk som ändå inte är intresserade. Skulle du träffa en ny tjej så skulle hon troligtvis försöka klämma sig emellan er, det låter så när man läser mellan raderna.

Nä stå på dig. Skulle du göra så mot en föredetta? När du vet att hon gillar dig - skulle du då sätta dig och prata om andra tjejer du gärna hellre vill vara med? Dumpa den bruttan snabbt som tåget!!! Det kryllar av tjejer där ute. Hittar du ingen där du bor, då får du ta dig till nya ställen och passa på att ha görsköj undertiden.

Ha det gött
CIT

eXistenZ

Tack för alla era svar. Jag har läst igenom dom x antal gånger nu.

Men det är fortfarande något som är svårt för mig... Något som håller mig tillbaka hos ex'et...

Kan det vara saknaden av hennes ömhet? Allt som vi gjorde tillsammans. Och det är det som jag tror håller mig tillbaka från att sluta ta all hennes smärta på mina egna axlar, om ni förstår hur jag menar?
Jag vill bara hjälpa, hjälpa och hjälpa. Men samtidigt är jag så trött på det. Jag vill sluta behöva tänka på henne och hennes problem 23 timmar om dygnet.

Kan det vara så att jag inte bara kan släppa henne just pga all tacksamhet hon visar när jag hjälpt henne? Jag vet inte ett sk*t längre. Jag vet inte ens hur det var innan jag träffade henne... Jag vet bara att den tiden med henne var den underbaraste jag någonsin fått.

En av mina vänner konstaterade idag att jag är "kär i kärleken". Det slog slint i mitt huvud. Jag vet att jag är ganska bekräftelse-beroende och dylikt dock... Kär i kärleken... Hmm.


/e

__________________
"My number one rule is: Hope for the best, plan for the worst."

eXistenZ

SUCK!

Pratade med ex'et precis och jag sa att jag inte kommer orka med att stötta henne på samma nivå som innan, men jag tilla att jag absolut alltid kommer stötta henne. Bara att jag inte orkar söka efter problem hos henne, men att hon gärna får prata med mig om hon mår dåligt...
Hon tog det PRECIS så som jag förutspådde. Som om det var någe fel på henne och att hon var värdelös som fick mig att må dåligt. Nu sitter jag här med tåren i halsen och har skitdåligt samvete över det här...

Vad ska jag göra, jag orkar inte med att hon mår dålig. Men jag vill verkligen komma vidare i mitt eget liv... Vill dock aldrig någonsin leva utan henne...

/idioten som hattar fram och tillbaka och med känslorna som aldrig dör...

e

__________________
"My number one rule is: Hope for the best, plan for the worst."