Kustfägring

Hejsan. Jag har problem med hur jag ska förhålla mig till mina föräldrar som mer och mer beter sig som barn. Det känns ibland som jag är den vuxna och de är tonårsbarnen, problemet är bara att så mycket av min trygghet både ekonomiskt och själsligt fortfarande finns i deras bekräftelse. Jag är 23 år och har nu i fyra år bott ensam i ett annat land än mina föräldrar och det har fört med sig att jag plötsligt stått utan socialt kontaktnät. Jag börjar så småningom ha byggt upp ett nytt men fortfarande är mina föräldrar viktiga. Nu vet jag inte vad jag ska göra, de beter sig både destruktivt och underligt. Jag och pappa hade nyligen en meningsskiljaktighet, jag var lugn medan han blev argare och argare och till slut slängde på luren i mitt öra. Jag ringde upp och undrade vad som hände och han gjorde om samma sak. Sedan har vi inte hörts alls. Min mamma lovar mig saker spontant, sedan glömmer hon bort mig. De pratar om att hälsa på mig, flera gånger har jag letat upp hotell på deras begäran, ändrat tider på extrajobbet, sett fram emot deras besök, och sedan ändrar de plötsligt sig. Glömmer boka biljetter fast det är högsäsong. Orkar inte. På min födelsedag glömde mamma ringa, presenten hon så noga frågat om kom aldrig. Om jag ber dom om hjälp med ekonomin får jag oftast höra att det är mitt eget fel av någon anledning att det inte går ihop. Jag kanske har rest för mycket eftersom jag var till London för tre år sedan. Eller också borde jag ha bett min mormor om en annan födelsedagspresent som varit till större nytta än den jag fick. En sak de är övertygade om är att det är slöseri att hälsa på mina gamla barndomskompisar i hemlandet, det har jag också gjort tre gånger under fyra år. Utöver det har jag verkligen försökt vara duktig på alla sätt, till slut körde jag in mig själv i väggen. Och inte ens då tog de på något sätt emot mig, pappa blev istället riktigt arg och skrek på mig för att jag kom hem och bara grät hela första dagen.

Hur jag än vänder på saker förstår jag inte vad det är de vill och hur jag ska göra för att de ska vara nöjda. Jag skadar mig själv om jag faktiskt gör så. Jag har redan kraschat en gång efter tuffa studier, alldeles för mycket ensamhet, sömnproblem och en katastrofekonomi utan annan back-up plan än mina föräldrar.

Samtidigt tycker jag synd om dem och vill att de ska må bra. Men det finns inget jag kan göra och det är extremt frustrerande.

Ska jag säga upp kontakten? Ska jag vänta några år och verkligen försöka klara mig själv men samtidigt släppa den lilla trygghet dom ändå ger? Ska jag försöka prata med dom igen med risk för att bara få otrevligheter tillbaka? Hur ska jag göra för att vår relation inte ska gå till spillo helt? Det finns ju saker de är bra på också och det finns ingen som jag är så lik som min pappa, både till utseende och personlighet. Det känns så typiskt med far och dotter som är för lika och därför aldrig kommer överens. Men just nu förstår jag verkligen inte vad det är han vill eller förväntar sig.

Hjälp mig gärna på alla sätt ni kan.

/Kram från mig