Mimza

Mitt liv börjar bli riktigt sjukt. Vet inte själv längre vad som är rätt och fel så kanske nån smart "där ute" kan ge nåt råd.
Jag lever idag med en man sedan 15 år. Jag har 2 barn sen innan. Dom var bara 2 och 4 år när min sambo kom in i vår familj. Min sambo bara längtar efter den dan dom flyttar ut. Hur tar en 8-10-åring ett sånt besked?! Jag har ALLTD hoppats att det ska ändras... Han har alltid haft regler: inte för mycket leksaker, jag fick inte pussa barnen för då skulle han aldrig ta i mig mer, bara lyssna på musik med hörlurar osv. Mig har han redan från början klagat på... för fet (har pendlat mellan storlek 34 - 40 genom åren), för lat, slapp, manlig, äckelfitta m.m. Mina föräldrar och syster är idioter o han vägrar träffa dom.. Våra gulliga katter är hans barn. Egna barn vill han inte ha för han hatar ungar. Suck!
Varför jag stannat? Barnen har längtat efter hans kärlek och jag har hela tiden tänkt att det kanske löser sig. Han kanske vaknar upp och ser vad han ställer till. Han är väldigt innerlig i sin kärlek och det väldigt svårt att gå från någon man spenderat nästan hela sitt vuxna liv med. Vi hade mycket kul förr men aldrig nu. Mot barnen har han blivit värre men mig klagar han inte lika mycket på längre men han visar inget bra heller.
De 2 senaste åren har varit helt vidriga. Vi köpte ett hus med renoveringsbehov. Jag har jobbat som en hel karl på huset (grovjobbat) och han har pysslat och städat upp efter mig en hel del. Det var vid denna tid som det började kännas riktigt som om han hade oss/mig i en fälla. Jag får aldrig köpa nåt till barnen eller göra nåt med dom, aldrig skjutsa dom, aldrig hämta dom med bilen även om det är sent. Dom får skylla sig själva o lära sig till nästa gång. Visst hade jag kunnat göra det ändå men hans jäkla humör förstör ju glädjen i allt. Går jag emot honom så tar han ut det över barnen vilket binder mina händer. T.ex stänger av internet på obestämd tid, stänger av varmvattnet när han går till jobbet osv.
För 1½ år sen blev sonen rånad vid 2 olika tillfällen. Naturligtvis mådde han skit då. Detta ihop med situationen hemma fick allt att rasa för honom. Vid ett tillfälle skrek han till min sambo att han skulle döda honom. En annan dag bråkade dom om städning och min sambo tog tag i min son. Min son ringde polisen och allt ledde till att min sambo tvingade min son att flytta. Han bodde hos sin mormor i 2 månader. Då fick jag äntligen nog och sökte med ljus och lykta efter ett eget boende för mig och barnen. Min sambo blev förtvivlad och vi pratade en hel del. Sonen flyttade hem igen men det har ju varti väldigt spänt här. Sambon vägrar äta med oss utom vid jul och påsk, barnen har egen TV så dom får inte titta på våran osv. Pratar min sambo om min son så säger han oftast "idioten" även om han inte gör det till honom...
Som om allt detta med bråk, rån, polisanmälan m.m. inte är nog så blev jag gravid i somras. Det var fel på fostret så enda alternativet var abort. Det var väl helt OK (har ju haft skydd i alla år eftersom vi inte vill ha barn) men ändå väldigt jobbigt. Det tyckte inte sambon.
Sen kom december med julfester på jobben. Då var han otrogen mot mig. Inget samlag men hångel. Han var hemma kl 5 på morgonen. Jag tror verkligen inte han någonsin varit otrogen mot mig innan. Under månaden som följde så var han som förbytt hemma. Gjorde slut varannan dag, köpte presenter, bar med sig mobilen hela tiden hemma, ville skaffa tatuering osv. Jag var vansinnig för jag förstod att nåt hänt på festen men han bara kallade mig patetisk idiot och svartjuk paranoid bitch. Han blånekade till att nåt hänt. I januari såg jag ett sms från en av hans kollegor. Det är OK om vi bara är vänner bla, bla, bla. Jag pratade med både henne och honom den natten. Det var hon som berättade vad som hänt mellan dom men inget mer. När mobilräkningen kom syntes det att han smsat henne 98 gånger på en månad. Ibland även hemifrån men mestadels under jobbtid. Enligt honom var dom bara vänner men mängden sms och hennes sms tyder ju på nåt annat. Jag vet inte om dom har kontakt idag men jag har pratat en hel del med hans/våra vänner och dom tror det inte. Dom tror verkligen bara det var en liten fling med lite hångel på julfesten men att det inte är nåt mer sen det vart avslöjat.
Jag har mått skit det senaste. Jag ÄR värdelös. Kan inte lita på honom mer och kan INTE låta bli att pika honom och "förhöra" honom nästan varenda dag. Inte en helg sen dess utan bråk. Snokar där jag kan osv. Känns inte bra men jag vill inte bli ratad igen eller lurad. Tänker aldrig förlåta ett enda snedsteg igen. Aldrig!
Han har blivit helt förtvivlad av alla bråk senaste tiden så nu pratar han allt oftare om att separera. Alla diskussioner leder till bråk. För första gången även till fysiskt bråk. Jag har väl fått in nån smäll men mest ahr jag fått ont och blåmärken.

Jag är INTE en vulgär människa. Jag har ett bra jobb och drömmar om resor, kärlek och lyckliga barn - som alla andra. Hur hamnade jag här? I 15 år?

ALLA vi känner tror verkligen att han älskar mig riktigt riktigt mycket. Han kan vara absolut underbar när han vill. Varför beter han sig då som en riktigt elak skit? Även om han kanske inte tycker om barnen borde han då inte ha vett med att uppföra sig enkelt och sjysst mot dom... för husfridens skull? För min skull?
Hur fan blev det så här fult och fel?! Min kärlek är så stor!!!! Hur kan den vara det?

Jag vet att han är rejält trött på att utpekas som boven i allt... men det är ju så jag ser det! Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om han inte är skyldig till allt utan att jag kandke är en hysterisk hemsk person.

Vad ska jag/vi göra?

CIT

Hej. Du har det inte lätt!!! Man blir så ledsen när man läser ditt inlägg - för dig och dina barns skull. Älskar du verkligen denne man - egentligen? Det känns som om du borde kastat ut den skitstöveln för länge sedan! (ursäkta språket) Han kommer förmodligen aldrig att ändra på sig om inte något drastiskt inträffar. Varför vill du leva med en man som inte är snäll mot dig eller dina barn. Ingen är värd att bli behandlad så. Det här är inte lätt det förstår jag. Ofrivilligt blir man beroende både ekonomiskt och känslomässigt. Men denna snubben förstör ditt liv och din självkänsla. Jag hoppas att du får rätsida på ditt liv och du är absolut värd någon bättre!

kramar CIT

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)