trillbill

Jag är själv en ganska typisk borderline-person... har svårt med relationer och är rädd för att bli övergiven. Har väl slutat att vara så klängig som jag var förut, men inom mig känner jag samma känslor...den där rädslan för att bli ensam och hur jag riktigt fasar..försöker att få det att inte märkas...
Sen en tid har jag haft en relation på gång, med en kille. Allt vore kanon om det inte bara vore för att han också verkar vara en sån här borderline-person. Han har sagt att han har svårt för relationer pga att han är rädd för att bli övergiven, och att han därför brukar avsluta relationer i ett tidigt skede. Han utgår från att "detta kommer att ta slut", som för att skydda sig mot det..
Något som gör mig så himla ledsen är när vi skiljs åt, då han säger saker som "vi syns i krokarna" eller "vi stöter väl på varandra nånstans" osv. Detta gör mig SKITLEDSEN. Jag skulle vilja "veta" att vi kommer att ses igen! Jag vet i o f s att jag träffar på honom både här och där för vi jobbar på nästan samma ställe, så det är inte så att det går att undvika att träffa honom, men det verkar som att han har svårt för separationer på nåt sätt (som jag, fast på ett annat sätt). Han kan ibland vara lite "distanserad" om vi träffas ute, där det inte bara är han och jag.
Jag tycker mycket om honom, och han tycker om att umgås med mig, det har han sagt vid flera tillfällen, och när vi umgås så är det ofta i "långa sjok", alltså att vi träffas på kvällen, sover över hos varandra och umgås hela nästa dag också. Pratar, älskar, lagar mat, osv. En gång tänkte jag att jag kanske skulle gå hem då nångång på förmiddagen, men då sa han "var är du påväg? ska du gå?", och ville att jag skulle stanna.

Min fråga är vad jag ska göra... vill ju att relationen ska utvecklas men det känns som att jag måste ta det väldigt långsamt med den här killen, han verkar inte känna sig trygg annars.
Vad säger ni? Ska jag vara "uthållig" och visa att jag inte är en sån som överger i första taget? Eller borde jag skita i honom?

Taniya Lundström

Hej!
Jag förstår att eran relation, känns förvirrande för dig. Särskilt om båda parterna, är rädda för att bli övergivna & lämnade. Jag skulle rekommendera dig, att du berättar hur du känner inför situationen. Kräv ärliga svar. Förklara för honom att du blir sårad, när han säger vissa saker till dig. Ovissheten kan vara fruktansvärd, det har jag erfarenhet av. Du kan ju inte sitta & vänta på honom, resten av livet. Du är värd respekt samt att få vara lycklig. Det är dags att han bestämmer sig, hur han vill ha det.

Sköt om dig!
Taniya

Johanna Ö

Hej trillbill!

Här har du en som haft Borderline men som lyckats ta sig ur det.

Först vill jag säga att jag inte tror det är särskilt ovanligt att man är rädd för separationer. När man går in i ett förhållande, så gör man en investering och man lägger delvis sina känslor i någon annan människas händer. Det i sig, är ju ett risktagande som naturligtvis är skrämmande för de flesta - mer eller mindre i alla fall, beroende naturligtvis av hur mycket makt man har gett den andre personen.

Jag förstår ändå känslan du går igenom. Förintelseångets, har min terapeut sagt att det heter. Man kan vara hur säker som helst innan man gjort slut. Man ser fram emot singellivet och planerar hur den nya lägenheten ska se ut. Men när det väl blir verklighet så är man inte så tuff längre.

Vad gäller din situation nu, så tror jag det bästa hade varit om du kunde ta hand om dig själv och samtidigt säga till din kille att du finns där om han ångrar sig eller vill vara tillsammans med dig, men att han måste välja för om han vill fortsätta träffa dig, så är det baaara dig han dejtar.

Jag tycker att det är jätte bra att han varit öppen och genuin med sin rädsla för det är ett bra tecken på att han är villig och vågar kommunicera om saker som är jobbiga. Om du vågar och kan - för det beror nog på hur bra du är på att ta hand om dig själv - så kanske du kan göra det mindre skrämmande genom att säga hur du själv känner och att han får komma till dig om han vill, att du finns där den dagen han vet vad han vill. Det ska naturligtvis inte bara ske på hans villkor. Att ta hand om dig själv, innebär inte att du offrar dina känslor, snarare kanske ger honom lite tid att låta honom lugna sig själv.

Att ta hand om dig själv innebär snarare att du är lite snäll mot dig själv. Tillåt dig själv att tänka på dina behov, vad DU behöver för att må bra, vad du kan göra för dig själv, vad du skulle kunna unna dig själv och umgås med dina vänner och andra människor som får dig att må bra.

Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

trillbill

Hej
Tack för era synpunkter!!
Det var ju glädjande att ni inte skrev "lägg ner projektet, han är inte kär i dig" osv.... Därmed inte sagt att han ÄR kär i mig, det vet jag inte...själv tvivlar jag väl på det...
Jag tänker att kanske borde jag försöka visa att han inte är det enda i mitt liv, och det är ju sant eftersom jag ju faktiskt gör en massa grejer, så jag tror nog inte att han tror att jag sitter hemma och glor i väggen bara... Men det gör mig så himla ledsen att han är så distanserad om vi träffar på varandra när det finns andra runtomkring, han undviker mig då! Det är som om han blir nervös av mig, som om han är rädd för mig. Han har sagt att han är väldigt attraherad av mig osv så det kan väl inte vara så att han "skäms" för mig, men nåt konstigt är det... När jag frågade honom lite grann om det här så sa han att han har svårt för att umgås i stora grupper och att om folk känner till vår relation så "kan det hindra mig att..." - "Vaddå? Hindra dig att vad då?" frågade jag. "Äsch, jag vet inte", svarade han. Jag ville inte pressa fram ett svar på det här men det verkar ju som att han tydligen känner sig HINDRAD av mig. Det JAG tänkte är att han kanske känner sig HINDRAD FRÅN ATT TRÄFFA ANDRA om andra vet om att han och jag har en relation. Känns skithemskt om det är så...

Han har också sagt att han inte "klarar av" relationer, men på nåt sätt tänker jag också att om man fortsätter att träffas och båda gillar det så har man ju förr eller senare en relation?? Eller? Det verkar som att många "gömmer sig" bakom ord som "jag har svårt för relationer"...¨

Han har också uttryckt att det här mellan oss "måste rimligtvis ta slut ju" , han sa det då vi pratade om hur härligt det är när vi träffas, och han verkar ha nån sorts uppfattning om att när det är bra så måste det ta slut för SÅ bra KAN det ju inte vara. Hur förhåller man sig till det??? JAG tycker ju istället att just eftersom det känns bra, så vill jag fortsätta träffas. Jag fattar inte varför de ska krångla sådär, om det känns bra så är det väl bra!??!
Han är väl antagligen rädd för att "misslyckas" eller nånting, och kanske avstår han hellre än att riskerar att "komma för nära" någon och att "misslyckas" (genom att bli övergiven t ex).
Kanske är det bästa att ta det j-igt lugnt och försöka visa honom att jag är seriös och att jag inte är en sån som kastar relationer åt sidan så lätt.
Samtidigt är jag så trött på att behöva vara så j-a förstående; varför kan inte JAG nån gång få njuta lite, varför ska det alltid finnas något "problem" med de killar man träffar??

Stuck

Jag e lite slö så jag läste inte allt, men av det jag läste så kände jag igen situationen av att inte få något riktigt grepp om personen i fråga ens vill ha med en att göra.

Jag tror att det rätta beslutet är att ge honom tid, men också att du själv inte lägger ner för mycket energi på honom. Det är då han verkligen kan göra dig illa. Så alltså visa honom att du finns där om han är intresserad men kassta dig inte i armarna på honom, för då gör det ont om han släpper dig.

Kanske skulle du till och med vara så rak att du säger till honom att du önskar att han inte velade så mycket och att du finns där men inte om han vill att du ska gå.

Kram //Stuck

trillbill

Hej!
Ja du har rätt i att jag inte bör kasta mig i händerna på honom, men jag är på nåt sätt helt "såld" i alla fall... Det här är helt klart min "borderline-sida", rädslan för att bli övergiven/avvisad, osv.
Som det är nu så vågar jag inte ens skicka sms till honom. Känns som att han skulle kunna uppfatta det som att jag ställer "krav", och han verkar ju inte tåla sånt...
Ja vad fasen gör man när personen ifråga gillar att umgås med en och tycker om en osv, men är rädd för relationer och när människor kommer dem för nära, hur fasen ska man förhålla sig? Man måste väl för h-e kunna skicka ett sms utan att det ska få dem att sparka bakut, va??!

Suck, jag är så trött på det här! VARFÖR ska jag alltid "gå igång" på killar som jag inte riktigt vet var jag har?
Ja, jag borde ge honom tid osv, men det är så irriterande att varje "handling" från min sida KAN uppfattas (av honom) som att jag ställer krav, är påträngande, osv. Det irriterar mig skitmycket. Vill ju kunna vara naturlig och spontan, men när man halvt om halvt vet att han kan uppfatta det som "krav", då blir man ju inte så himla spontan direkt... Det verkar som att han är dödsrädd för att bli "beroende" av någon, att han är rädd för att han ska tycka om mig "för mycket", han verkar ha nån sorts likhetstecken mellan att tycka om och att vara beroende.
Suck.

trillbill

Förresten, kan tillägga att han är ett par år yngre än jag. Bara 23...

Stuck

Ja alltså folk är ju lite lurigare än så, bara för att du har en insikt om han "möjligtsvis" skulle kunna fungera i skallen så betyder ju inte det att han har den insikten ännu. Han kanske rent av tror att han inte är intresserad av dig men vill ändå att du inte ska lägga av.

Eller åt andra hållet vilket gör saken lite krångligare...

Han kanske tror att han är intresserad men i själva verket så bryr ha sig inte på riktigt.

Jag tror att du egentligen gör bäst i att se till din egen del och inte fösöka spela hans mindgames för du kan inte ha en aning om hur han verkligen tänker. Så säg till honom så här är läget, bollen är din.

Sen lever du verkligen efter det också.
Kommer han så kommer han.
Lycka till

trillbill

Hej Stuck,
Tack - du har ju helt rätt i det att det inte finns så stor vits med att hålla på och fundera över vad som rör sig i hans skalle.
EGENTLIGEN borde jag skita i honom, för varför ska jag behöva hålla på och anstränga mig såhär, för någon som KANSKE inte vill ha mig? Det finns ju killar som INTE har problem med närhet osv och DE skulle antagligen inte bete sig som han nu gör. Det är dem man borde hålla ögonen öppna för egentligen (men av nån anledning lyckas jag aldrig få syn på dem...).
Sen kan jag också tycka att egentligen spelar det ingen roll om han är kär i mig eller inte, för det är det som VISAR SIG i handling som räknas, det är det enda man har att gå efter egentligen. Dvs, vad ska jag med den här killen till om han inte VISAR att han är intresserad? Ska jag vara ihop med någon som ENBART visar sig intresserad/engagerad när vi är på tu man hand och aldrig annars? Nej, det borde jag inte. Jag BORDE skita i honom men det är så j-a svårt....

trillbill

Skulle bara tillägga att jag är så trött på den här killen nu... Han skickade ett konstigt, kort och surt sms idag, det var en skitsak som han blivit sur över och som i mina ögon verkligen är en löjlig grej att bli sur över. Den här grejen fick mig idag att tänka att "vad fasen håller jag på med, varför har jag med honom att göra överhuvudtaget??" Det är ett sånt j-a lågvattenmärke det här. Jag förtjänar en kille som UPPSKATTAR mig, inte som håller på och surar för löjligt små saker.
Jag är så trött på att vara tolerant och ha överseende med folk. Jag tänker nog som många "missbrukarfruar", att "kanske kanske kommer han att ändra sig! Om jag bara älskar honom så kommer han att ändra sig".
Osv.
Men folk ändrar sig ju för fasen inte!
Det är det fel jag begår; jag TROR att han kommer att ändra sig. Men varför skulle han göra det? Jag själv har ju inte ändrats så himla mycket de senaste 10 åren, jag dras FORTFARANDE till män som behandlar mig som skit, så varför skulle HAN förändras?

Nej, jag ger upp. Han får väl sitta där i sin j-a ensamma frihet och vara så j-a fri, som han tydligen vill.