tanja78

Efter 3 år så har jag bestämt mig för att verkligen lämna min pojkvän.Jag har tänkt tanken så många gånger men alltid fallit tillbaka in i ett destruktivt mönster igen.
han har missbruksproblem och garanterat någon personlighetstörning. Jag har fullständigt tappat bort mig själv och känner mig så svag.Han har nedvärderat och smutskastat mig otaliga ggr för att sedan helt vända och bli "snäll" och så ångerfull. Samma sak med ilskan. Hans aggressioner går alltid ut över mig och det är varje dag, väldigt snabba vändningar och detta är mkt påfrestande. Jag vet aldrig vad jag har att vänta.
Nu har jag bestämt mig och tänker fullfölja detta, hur hårt det än är.
Jag har berättat för några i min omgivning, så jag inte är ensam i detta. Och även för att jag inte ska kunna gå tillbaka.Alltid har jag hållt honom bakom ryggen och försvarat hans beteende.
Nu känner jag mig rädd , förtvivlad och har problem med panikångest. Jag har svårt att äta och måste hela tiden försöka tänka "lugna tankar", annars kommer paniken. Jag har värk i magen och ångesten är fruktansvärd. Allt pga av att jag nu ska lämna.
Hur går jag vidare? Hur kan jag tänka och vad ska jag göra för börja må bra?
Hur hanterar jag all ångest och panik?
jag har enroma skuldkänslor trots att jag vet att det är fel.
Hur ska jag göra för att klara detta på bästa sätt?

perepati

hej t,
är färsk h'r men har levt med destruktivitet hos partnern som det ju är synd om å även för den som är en sk. NON som inte har diagnostiserats
med någon, men tror att i dagens tiltade samhälle att ingen undslipper
att ha någon hang-up om nåt....... det är ju så att den som fått ett namn av vara månde aldrig bett om att bli drabbad, utan det man visar upp är en multipel bit av sig själv, någon dom inte vill bli rollfigurer åt men tyvärr.
läste lite back-ground och noterade din barndom upp till tonåren som svår
med långvariga sexuella inlägg där även det förekom samlag, och om du tanya inte förtränger detta är det bra för då genom konstansen i svaren
till sig själv kan du för hålla dig lugn i nuvarande situation.
vad har din kille för missbruk och vad misstänker du för ps hos honom,
oxh tanya med ovanstående, tror du att du dras med nån släng av någon
med tanke på det du beskrivit ang. syskonsex mellan dig och din äldre bror
samtidigt undrar jag om du stannat kvar i tonåren mentalt , då du inte reflekterade över att era beteenden med varandra kanske var fel, inte
förrens du själv fick barn, troligtvis 10 år senare minst, vilket inte borde
ta den tiden. förmodar att du jhar barnen med tidigare man inte med blivande x:t ? hur många rara barn har du ?

kramis nannitajm

Johanna Ö

Hej Tanja!

Jag tror jag förstår vad du går igenom men jag vet inte om man kan vara expert på hur man gör en separation smärtfri. Finns det sådana? Det är inte alltid man lämnar ett förhållande för att man inte älskar personen längre, men förhållandet kan vara destruktivt pga att det stagnerat och inte går att utveckla. En person i förhållandet kan ha allvarliga problem med sig själv och ibland går det helt enkelt inte att göra något åt det, hur gärna man än vill och hur mycket man än kämpar. För att skydda sig själv, så tvingas man till slut att gå.

Problemet är just att man lämnar förhållandet trots att man älskar människan och just därför, så är det inte så konstigt att man också mår väldigt dåligt när man väl separerar. Förintelseångest är nog ganska vanligt, som gör att man knappt kan sova, äta och tänka klart. Man är fulltsändigt skräckslagen för ensamheten och känner sig övergiven av allt och alla - inte minst sig själv.

Det viktigaste för dig nu - innan du separerar, är att du skapar en så trygg atmosfär för dig själv som möjligt. Se till att du har det mesta ordnat - bostad och en välplanerad ekonomi. Säg gärna också till någon du har förtroende för, som kanske kan fungera som stöd för dig när du går, exempelvis dina föräldrar.

När du väl flyttar, se till att göra allt så snabbt som möjligt. Jag ska erkänna att jag själv har erfarenhet av en pojkvän som är ganska passionerad och därför är det nog viktigt att man så snabbt som möjligt, fixar separationen, så du slipper så mycket som möjligt av hans behov av att projicera sin smärta på dig. (genom att ev försöka göra dig illa)

Ta hand om dig själv och försök se dina behov. Försök sätta ord på dina känslor och tillfredsställ de behov du har. Sitt inte ensam när du gått, utan sök dig till dem som står dig närmast. Det kommer nog bli tufft för dig, men det viktigaste är nog att du är säker på vad du vill, för dina känslor kommer ändå pendla när du väl tagit steget. Trots att du varit säker på vad du vill, så kommer du med all sannolikhet pendla i vad du vill under ett bra tag och då är det bra om du varit säker innan. Risken är annars, att du ömsom ångrar dig och sen går igen och just den biten tenderar att bli väldigt destruktiv och jobbig och gör både dig och din pojkvän väldigt illa i längden.

Men det viktigaste är trots allt att du gör det som känns bäst för DIG. Du känner dig själv bäst, och vet bäst vad du behöver!

Ta hand om dig!
Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

tanja78

Tack för era svar !!
Jag har lämnat nu och sagt vad jag vill, klart och tydligt.Men han får mig ändå att må dåligt genom att vara otrevlig , och på något sätt skylla allt på mig, tycka att det är fel att jag går! Han får mig att må dåligt trots att jag sagt att det är slut genom att trycka på mina svagaste punkter!
Jag blir orlig och rädd när han är otrevlig och det värsta är skulden.
JAG känner skuld för att HAN har betett sig illa.
Jag ska bara fortsätta att vara stark och inte falla tillbaka, nu när han ringer och försöker ge mig dåligt samvete.
Det känns skönt att få lite feedback här iaf.

Johanna Ö

Jag förstår verkligen vad du går igenom. Det är bra att du inser att det är HAN som har problem - att det han gör nu är att försöka projicera sin smärta på dig. Han gör dig till en förövare. Så länge du inte tror på det själv, så kan han inte nå dig. Fortsätt vara stark. Ta hand om dig själv, var snäll mot dig själv. Föreställ dig att du ser på honom som ett barn som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Men var försiktig och gör ditt bästa för att undvika så mycket kontakt som möjligt. Lider verkligen med dig!

Kram på dig och ta hand om dig!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.