höstvind

Sitter här med konstiga känslor. Tycker inte om att berätta hur jag mår eftersom jag så länge mått dåligt och nu mår jag mycket bättre men det känns ändå inte riktigt bra. Det är den här känslan av rastlöshet som kommit tillbaka. Har nyligen gjort slut, helt, med min pojkvän. Vi ska fortsätta vara vänner men jag känner lite av ett hat mot honom eftersom han lämnar mig och ska flytta härifrån, trots att det var jag som gjorde slut - men allting hade ändå gått så långt att det inte fanns någon glädje eller mening med förhållandet, inte för mig iaf.
Obehagliga sexkänslor kommer tillbaka. Så fort jag mår dåligt kommer såna tankar- att jag vill ha sex. Fast så har jag haft det även när vi var tillsammans.. oftast fick jag honom att vilja ha sex med mig trots att jag egentligen innerst inne bara ville känna trygghet. Men eftersom det var "skönt" så försökte jag leva och fokusera bara på de känslorna. Trots att allt oftast slutade i tårar och ångest för mig.
Jag har nu via en dejtingsite funnnit en kille som jag mejlat med och skrivit på msn med och så. Och han verkar vara en riktigt fin människa, men jag kan som inte förmå mig att försöka lita på honom. Jag bara grubblar över hur det skulle vara om jag vågade träffa honom. Om han skulle inse att jag är för konstig, inte alls personen han vill ha. Det är som att jag är rädd han han ska inse att jag är galen, fast jag är ju inte galen. Han säger att "vi ska ta det som det kommer, att ja vi kanske inte tycker om varandra men då får vi väll ta det då". Vi har haft den disskutionen ett flertal gånger tills jag börjat inse att om jag fortsätter föra upp det ämnet kommer han att lämna mig innan vi träffats. Mina tankar om att kärlek är sex stör mig också. Tänk om vi blir riktigt kära också blir jag panik när han rör vid min kropp, att allting bara blir kaos.
Allting blir så krångligt och jobbigt. Det slutar i att han tror att jag leker med honom. Han verkar så seriös i det han säger att jag blir rädd. Tänk om jag krossar hans hjärta? Jag tror att ju mer jag grubblar och för fram desto mer förstör jag?
Träffade mitt ex en stund igår och la märke till att jag slängde ur mig ord som blev riktigt taskiga utan att det var tänkt så. Alltså, jag vill som säga åt honom vilken skit han är men jag kan itne göra det eftersom han är en så fin människa. Men ändå är alltign så fel.

__________________
Anni
poesiregn@hotmail.com

Johanna Ö

Hej höstvind!

Jag tror jag förstår hur du känner det. Kände det så för sisådär 3 år sen då jag också lämnade ett 7 år långt förhållande. Man kan ju älska på olika sätt och jag älskade honom - men bara som vän. Jag hade dessutom gått och blivit förtjust i en annan kille och min dåvarande pojkvän kändes nästan ivägen. Nu i efterhand, har jag ganska dåligt samvete för hur jag betedde mig, men sanningen var att jag var väldigt förvirrad. Jag hade tappat fotfästet och förlorat mig själv en del.

Mitt tips till dig, är att försöka ta hand om dig själv. Sysselsätt dig med saker du tycker om och fokusera på dig själv. Försök behålla ditt lugn och försök ta allt som det kommer bara. I det läget, gör du de bästa valen och kommer med största sannolikhet bara vara dig själv - och det var väl DIG den här killen föll för, eller hur?

Det fixar sig!
Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

Taniya Lundström

Hej!
Bra att du tog steget & vågar berätta, hur du mår. Starkt gjort av dig, tycker jag. Ibland kan det vara svårt att förmedla, att man egentligen behöver trygghet istället för sex. Vilket kan få förödande konsekvenser. Att gå & grubbla, är inte så bra. Det brukar oftast försöra, mer än vad det gör nytta. Men det är lättare sagt än gjort, att kunna styra sina tankar.
Varför är du orolig att killen som du mailar till, skall tycka att du är konstig? Har någon tidigare sagt till dig, att de tycker att du är konstig?

Sköt om dig!
Taniya

höstvind

För att jag inte är sådär normal. Att jag är inåtvänd och lättsårad och tyst och rädd för allt som är nytt.
Om jag ska se det på de personer jag lärt känna det här året så nej, dom har väll inte sagt att jag är konstig.
Mer att jag är unik.
Men jag känner mig totalt värdelös om vi skulle fika och sitta där och jag inte får fram ett ord.
Det gör mig så upprörd att jag skulle kunna börja gråta - det är väll ändå att vara konstig?
Vi pratade i telefon förra veckan och det låste sig. Han kändes så fin och öppen och ärlig och så.
Men jag jag bara, jag vet inte vad jag gjorde. Han blandade ord om att det var okej att jag inte sa något till att "snälla säg något".
Han sa att jag var tyst, ett tiotal gånger att jag pratade tyst och var tyst. Det gjorde så ont, jag vet att jag är tyst. Alla har alltid kommenterat det och visst det är sanningen men det gör mig så upprörd. Men det ger inte mig något när han säger att jag är tyst.
För då får jag total ångest och har lust att slå mig själv för att jag är så värdelös som inte säger något.

Många undrar nog varför vi ens pratar i telefon när det blir så.
Men jag vill ju lära känna honom, jag vet att det går.

-höstvind

__________________
Anni
poesiregn@hotmail.com

Taniya Lundström

Hej!
Men vem har rätt att bestämma, vad som är normalt? Det är absolut ingenting fel, med att vara tystlåten. Alla de människorna som du skriver har kommenterat din tystnad, är respektlösa emot dig. De har ingen rätt att hela tiden fråga dig, varför du är tystlåten. Att mannen som du försöker bygga upp en tillit & förtroende för, sedan påpekar ett tiotal gånger att du är tystlåten. Situationen blir ju inte lättare, för dig. Gör bara saken ännu värre. Starkt av dig att ändå, vilja lära känna honom. Hoppas att han respekterar dig.

Sköt om dig!
Taniya