Honung

Jag vet inte vad jag ska göra.

Nu har det gått över två veckor sedan min pojkvän gjorde slut. Vi har hela tiden haft ett distansförhållande och jag skulle just flytta till honom. Han har under det året vi har varit ihop hittat alla möjliga ”fel” på mig och vår relation. Han har hakat upp sig på småsaker och det känns nästan som att han har letat en anledning till att göra slut. Han är rädd för nära relationer, tycker att det är viktigt att ha frihet och valmöjligheter. Nu gjorde han slut för att han trodde att vi inte kan bli lyckliga ihop eftersom vi har så olika behov av närhet respektive frihet. Att vi skulle kompromissa så mycket att ingen blev lycklig. Jag vill känna samhörighet och närhet, han vill väl också det men till en väldigt begränsad del. För honom är det främst viktigt med intressen, kompisar etc.

Nu säger han att han tycker om mig jättemycket, men han tyckte inte om vår relation. Han blev stressad av den. Under drygt två veckor har vi hörts av tre gånger och han ger mig ständigt nya förhoppningar genom att säga att han saknar mig, han funderar på om det verkligen var rätt beslut och han säger att små saker som han störde sig på och kändes viktiga då inte känns viktiga nu. Han sa att det här var jobbigare än han hade trott, han skriver kram i sms mm, men samtidigt säger han att han behöver mer tid för att komma till insikt mm. Praktiskt är det svårt för mig eftersom jag har sökt jobb i hans stad och nu vet jag inte vad jag ska säga när de ringer för att kalla mig på intervju. Jag har gjort klart för honom att han sårar mig genom att inte bestämma sig och att jag inte väntar i all evighet.

Helen_J

Välkommen i klubben. Mitt långdistans-ex gjorde också slut för två veckor sen av ganska exakt samma anledningar.
Han sa också att han inte visste definitivt osv.
Eftersom han tror att han har en valmöjlighet så bestämde jag mig att det har han inte. Jag hör inte av mig och förbjöd honom att höra av sig.
Jag har bestämt mig för att jag är värd mer än en som tvekar hela tiden.
Jag kan inte råda dig hur just du ska göra men jag tror inte du hjälper honom i sitt beslut genom att passivt stå kvar på stand by-läge.
Han kanske kommer på så småningom att han gjort nåt han verkligen ångrar, men då ska han ha kommit till insikt om att man inte kan leva i ett förhållande och bara vara där som vikarie och skylla på att man egentligen vill vara arbetslös.
Det är mitt råd till dig. Fokusera på dig själv nu, skäm bort dig själv lite.
Inrikta dig på att du inte vill ha en som inte vet säkert med hela sitt hjärta att han vill ha dig.
Skulle han ändå komma tillbaka och ha ändrat sig på riktigt, då får du ta ställning till det där och då. Du kanske inte vill ha honom tillbaka då ;-)
Du är värd bättre, du behöver inte vänta på nån! Lycka till.

Honung

Hej, tack för ditt svar.

Han ringde igår. Han sa att han har fått distans till det hela nu och att allt kan sammanfattas med att han känner att jag inte respekterar honom. Han menar att det mesta som han har klagat på under det här året egentligen går under den punkten. Bristen på respekt har startat en ond cirkel som har fått honom att bli kallare och inte bekräfta mig. För att vi ska försöka igen krävs det en ömsesidig respekt. Det håller jag med om, men frågan är vad han menar med respekt. Jag frågade vad det skulle innebära mer konkret och han gav exempel så som att vi ska vara på samma sida, ha en öppen dialog, respektera och godkänna den andras vilja, att kunna välja att inte följa med etc. När jag efterfrågade ännu mer konkreta exempel hade han svårt att ge några, men t ex att det skulle vara ok för honom att titta på fotboll trots att det händer nåt annat den kvällen som jag gärna skulle vilja att vi gjorde, eller om vi bor ihop och han vill åka nånstans en helg men jag inte vill det så ska det vara ok för honom att åka. (Det är grejer som jag tycker mycket väl kan vara ok, men inte om det är så varje helg.)

Han säger att han har kommit fram till att det var det bästa att det tog slut då, för han tror inte att någonting hade kunnat förändrats annars. Nu har vi chansen att börja om.

Jag hävdade att jag måste få bli besviken ibland och vi kom fram till att det kanske är uttrycket av det hela som är det viktiga. Det kan jag köpa. Att jag inte ska vara så dramatisk, nedlåtande, pikande etc.

Vi kom fram till att han är lite motsägelsefull då han förut sa att det i sådana fall är satsa till 100% eller inget och nu säger att han vill börja om, vilket för honom innebär att ta det lugnt, inte planera de närmsta helgerna än utan se vad som händer etc.

Han tycker att vi har mycket tid och att det inte är nåt som ska skyndas på. Jag sa att jag har varit tvungen att sätta en deadline för att överleva. Jag tycker inte alls att vi har lika mycket tid som han tycker.

Hade det här varit direkt efter att han gjorde slut hade jag gått med på allt. Nu vet jag inte, så någonstans har jag väl kommit i bearbetningen.... Jag vet inte om man ska ge det en chans eller inte...