leftalone

Hej,
Har läst lite tidigare här på forumet vilket har varit en liten tröst. Men nu känner jag att även jag behöver skriva av mig lite.
Jag har som ni förstår av anvnamnet blivit lämnad. Efter ett 9 års långt förhållande beslutade sig mitt ex för att lämna mig i december. Detta kom i princip som en chock för mig, jag trodde att vi hade det bra tillsammans, jag blev således helt knäckt och har ännu inte överhuvudtaget hämtat mig från detta, jag vill även tillägga att vi träfafdes när vi var runt 19 båda två, så i princip har jag aldrig varit själv under hela mitt vuxna liv, ngt som känns oerhört tungt. Fram till i Mars levde vi varannan vecka i lägenheten och denna tid var otroligt påfrestande och jobbig på alla sätt. Trodde att allt skulle bli bättre när jag skaffat en ny lägenhet. Det har det inte blivit.
Det känns inte som om mitt liv längre har någon mening, jag går till jobbet, åker hem, tränar, träffar så mkt kompisar jag bara kan och går ut och festar på fred och lörd. Inget av detta har dock någon mening, jag gör egentligen bara allt jag kan för att helt enkelt undvika att vara ensam. Mår så otroligt dåligt av att komma hem till min tomma lägenhet som jag dessutom inte alls trivs i, var bara tvungen att ta något så att jag så snabbt som möjligt kunde komma ifrån den gamla.
Var gång jag tidigare träffat henne sen det tog slut har det varenda gång dykt upp något nytt som fullständigt fått mig att gå i kras. Ett par veckor efter att det tagit slut mellan oss visade det sig att berättat för en kompis att hon hade känslor för en kille på sitt jobb. Nån vecka senare kom det fram att hon legat med honom. När jag skulle träffa henne för en fika en annan gång så lämnade hon återbud för att hon skulle iväg och träna med honom. Varje enskild sak av dessa har fullkomligt brytit ner det lilla självförtroende jag åter lyckats bygga upp. Så jag beslutade mig helt enkelt för att bryta helt och hållet med henne, inga sms, inga mail, inga telefonsamtal, ingenting. Det funkade hyfsat ett tag, jag råkade dock av misstag plocka upp luren en gång när hon ringde, och då berättade hon att hon nu träffat en annan kille som det var allvar med. Detta var för drygt en månad sen och sen dess har allt bara varit ett totalt mörker. Jag Sover i princip max 4h per dygn och vaknar ganska ofta under nätterna utan att kunna somna om.
Jag orkar snart inte mer, känner mig konstant stressad, stressad över om jag någonsin kommer kunna träffa någon igen, över mitt jobb, över hur jag ska skaffa ny lägenhet, över hur jag skall kunna må bra. Allt är bara ett stort töcken och jag känner mig som en Zombie.
Värst av allt är att jag inte kan definera vad jag känner, jag vet inte om jag är avundsjuk på henne, för att hon kan må så bra, och har någon att ty sig till, som hon kan prata med och som hon kan prata om mig med. Eller om jag är svartsjuk, eller rädd för vad som skall bli av med mig eller om det faktiskt är sorg jag känner, förmodligen är det en kombination av alltsammans. Jag trodde dock att jag efter att ha sagt till mig själv att bryta med henne att det var mitt sista farväl och att jag nu kunde gå vidare. Men efter att ha fått reda på att hon nu redan träffat någon ny vet jag inte längre, vet inte om jag kan släppa henne, hon var en kanontjej som jag kanske i viss mån tog förgivet. Vilket är ytterligare en jobbig känsla som jag har, att jag kanske gjort bort mig att hon helt enkelt tröttnade på mig. Jag är ledsen för att jag kanske ”sjabblade” bort henne.
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg, jag vet bara inte längre vem jag är, vet inte vad jag gillar, vet inte vad som betyder ngt för mig längre. Jag vet ingenting mer än att jag mår så fantastiskt dåligt just nu, och det blir i princip inte något bättre.

Sorin

För det första tänker jag att det kanske är viktigt för dig att veta att din reaktion inte är ovanlig eller onormal. De flesta som upplever liknande situationer mår lika dåligt. Det hade nästan varit onormalt att inte reagera alls eller bara ta det med en klackspark. Självklart mår de allra flesta dåligt när en lång relation oväntad tar slut.

För det andra tänker jag att det är inte heller märkligt att du inte kan definiera vad du känner. Det beror på att vi ofta upplever flera känslor samtidigt. Men det är klart att det kan upplevas som förvirande och obehagligt, speciellt om man inte varit med om samma känslomässiga inre storm innan. Du har rätt, du upplever en kombination av alla känslor du beskriver.

För det tredje - självklart har du ett ansvar för att vara uppmärksam på olika signaler i din relation. Men hon hade också att ansvar att signalera tydlig om någonting var fel. Att det har blivit så här beror inte bara på dig, utan antagligen i lika stor utsträckning på henne också. Var inte rädd att sätta ord på de sakerna också. Varför signalerade hon inte tidigare eller tydligare att hon inte trivdes i relationen? Du är väl ingen tankeläsare, eller? Du har ett delat ansvar med henne för hur relationen blev.

För det fjärde - Detta handlar inte om dig. Det är inte du som ”sjabblade” bort henne. Hon tröttnade säkert inte på DIG, utan antagligen på ERT förhållande. Det är en stor, stor, stor skillnad, även om det kan vara svårt att se det just nu.

Ja, vad ska jag säga mer? Jag vet inte... De flesta som upplever den här sorgen brukar klara sig och hittar en ny livspartner trots att de upplever separationen lika svårt som du. Du är inte ensam i detta... men självklart känns det så jäkla ensamt, eler hur?

Sköt om dig, kram!

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen