blip

Hej
Är ny på detta forum och det var så skönt att se att man inte är ensam om problem, även att man vet att det är många fler än jag. Men det känns så ensamt och jag anklagar mig själv och mitt pissiga mående varje dag.

Jag vet inte var jag ska börja. Jag har haft en sambo sedan 6 år. Har alltid trott att han är den rätta, att det är han jag ska skaffa barn med, köpa hus osv. Vi har haft det jättebra! Men ändå så har allt gått så fel. Jag åkte utomlands i slutet på januari med en tjejkompis. Det var tänkt att det bara skulle bli en lugn semester i 2 veckor med sol och bad och lite drinkar.
Jovisst… skulle jag berätta allt som har hänt under den resan så kommer det att bli en hel uppsats.

Om jag drar det kort: Träffade en kille, blev blixtkär, var otrogen, muslimskt land, han blev häktad för civilpoliser såg oss hålla handen och där måste man vara gift eller ha certifikat på förlovning för att det ska vara tillåtet. Jag och min vän fick sitta i polisförhör och fick reda på att killen kunde få upp till 20 år i fängelse för det som hände. (Vi gjorde mer än bara höll handen och ”helt plötsligt” fanns det massa vittnen som kom springande till polisen och berättade sin ”historia” om detta.) Alla hade koll på en där nere och ”nyheterna” spred sig som en löpeld… och man väcker en hel del uppmärksamhet när man är blond och ljus i deras land.

Två dagar senare blev det rättegång. I 8 timmar blev jag inlåst i häktet i väntan på rättegången. Som tur var fick jag sitta på bänken utanför cellen, annars hade jag blivit inlåst tillsammans med ca 30 personer med en yta på ca 15 kvm, de kunde knappt röra sig där inne! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och aldrig nånsin känt mig så ensam.
Kontentan av allt slutade med böter för oss alla och vi blev släppta. Tack och lov!!


Jag har så mycket att säga och vill så gärna ha någon att prata med. Jag medicinerar med antidepressivt sedan 6 mån tillbaka och väntar på att få en psykologkontakt.
Åkte iaf hem till Sverige, har gjort slut med sambon här. Vi har lägenhet och båda står på kontraktet, den ska sägas upp snart. Jag själv studerar på heltid på distans, men nu mår jag skit och har blivit heltidssjukskriven fram till 30/6. Det känns skönt att slippa känna kravet på skolan för det är tillräckligt just nu. Jag kommer förlora allt i bodelningen, för vi har lån som står på sambon och jag har ingen möjlighet att stå för hälften för att få ut hälften av våra ägodelar.

Så nu… jag har ingenstans att ta vägen, har inte råd att ta en egen lägenhet (har andra räkningar varje månad och bara 7500kr i inkomst) varit i kontakt med soc om bidrag. De säger blankt nej, vilket jag förstår eftersom jag överskrider deras norm på inkomst.. plus att jag tog ett lån för utlandsresan och det har gått in åtskilliga tusenlappar på kontot efter alla händelser där nere. Har min mamma jag kan bo hos men det fungerar inte… efter en vecka är det världskrig. Vi är så olika och hon är helt upp i det blå med min lillebror som har autism. Min pappa har jag ingen kontakt med alls. Jag har bara den där killen jag träffade… det är helt sjukt.. men han är den enda glädjen jag har att se fram emot. Och det blir ju automatiskt så att jag går in för han nu till 100% för här i Sverige har jag inget kvar. Jag ska på möte hos soc igen imorgon, och blir det nej därifrån så tar jag mitt pick och pack och åker tillbaka till killen i slutet på nästa vecka. Alternativt att stanna kvar här i Sverige och sitta i sin ensamhet varje dag. Vad skulle ni göra???
/ E

what is crazy

Ja du, du har verkligen fått till det. Som det står någonstans att hjärtat är förrädiskt vem kan läsa det? Jag strulade själv till det med en från gissar samma land som du. Skillnaden var att det var här I Sverige. Problemet var att han tog droger.

Antar att det inte är så lätt I DET landet du funderar på att FLY till. Men jag tror INTE det är någon BRA lösning för dig. (Fast jag sitter själv I en sits där jag behöver hjälp, helst av Jonas privat, men han är nog för DYR för mig.)

Såg Jonas på TV *av misstag*som jag nästan ALDRIG GÖR då jag är ett totalt data-freak-nörd-tjej/qvinna. I programmet grannfejden tror jag det heter. Både han och den andre var såååå BRA. Jag ville plocka ut båda ur TV:n och sätta dom hos mig.

Nåväl nu var det DITT problem (Förlåt)

Misstag som otrohet *bruna* ögon kontra blont hår här som taget ur en novell. Jag har gjort mycket men inte varit otrogen *än* men annat som inte är så positivt. Det beror juh på vem man frågar. Men när man sårar andra så är det knivigare tycker jag.

I början sårade jag mest bara mig själv (Droger) men sedan blev fler inblandade och då…

Att du inte kommer överens med din mamma är ingen världsnyhet, vem gör det? Inte många tyvärr. Det tar ett tag det där. Men att flytta till ett land där du antagligen inte kan språket är fullständigt utlämnad till den killen och ev. Hans familj är ingen bra idé.

Jag antar att om du sticker kommer du lämna skulder efter dig? Som bara kommer bli större och större. Värre att komma ur.

Okej du gjorde ett stort misstag I värmen som tusen och åter tusen före dig har gjort. Vissa kan lösa en otrohet vissa inte. Jag förstår att din kille inte kunde det, eller så ville inte du heller gå tillbaka?

Men det finns om du tittar på nätet ex. Blocket många som söker en rumskamrat, där du får ett rum och ni delar på hyran. Ibland kanske det
Blir fler som ett kollektiv?

Kanske det skulle vara något för dig? Att sansa dig lite och försöka göra upp en plan. Inte fly för det kommer att följa dig överallt. Tro mig. Jag flyr nu på mitt sätt och inte hjälper det.

Därför sökte jag nu för att hitta om Jonas hade någon *sista hjälp* kurs I Göteborg för en hysterisk qvinna som varken vet in eller ut. Men dumt hans schema står med rött. Jonas det går INTE att läsa röd bakgrund med svart text! Ändra tack!

Jag vet inte hur gammal du är men jag är nästan säker på att du är yngre än mig. Åldersmässigt. Varför? Tja jag gissar.

Men jag tycker inte åldern har så stor roll när man pratar *så här* försöker söka hjälp. Det visar man är desperat behov anser jag och det är jag också.


Jag går hos psyk nu. Men den biten kan man juh tyvärr diskutera I oändlighet. Jag har varit hos ganska många.
Jag hoppas du får någon som är BRA som LYSSNAR på dig. Tips kolla om den tittar på dig och inte klockan.

Det har jag märkt på vissa. Jag blir fullständigt GALEN. Typ skönt nu är tiden slut/nästa.

Mycket bl aha skrivet av mig kanske. Men RÅD stick inte från Sverige nu!
Har du ingen kompis du kan få bo hos ett tag? Den du åkte ner med? Kan inte hon ställa upp?
Eller kan ni inte gå ihop några och starta ett kollektiv och dela på hyran? Ett tag tills du betalat dina skulder klarat skolan fått kontakt med psykolog, och även SER hur mycket din kärlek där saknar dig och verkligen vill ha dig.

Men okej är det ett muslimskt land så visste han juh vad som väntade OM någon skulle SE er. Så han verkade våga en del, för din skull.

Jag lider med dig, men jag lider OCKSÅ med din gamla kille. Jag undrar om ni kan prata med varandra kanske med någon mer med. så ni I alla fall är vänner? Eller är det totalt omöjligt?

Jag personligen skulle kanske tycka att en gång är ingen gång om jag verkligen ÄLSKADE killen/tjejen. Men som sagt det kan vara svårt att LITA PÅ varandra efter en sådan sak.

Tyvärr så är man ihop kanske det är bäst man åker tillsammans på semesterresor? Jag säger tyvärr för det är något man fått höra allt för ofta. Några kill kompisar åker ihop själva, fast de har tjejer, och tjejerna gör likadant. Hm. Är det kärlek? Nja…

Är tveksam I den frågan.

Lycka till kanske hörs vi igen här.
Jag tänkte också skriva vad som stör berör mig. Men tyvärr är jag inte lika bra på att förkorta som du. Ditt brev var bra kort fakta. Du borde bli svensklärare. (Minst) ·
Gör inget förhastat vad än sos säger. Jag vet inte vart man vänder sig om inte sos hjälper en? Men NÅGONSTANS måste det väl finnas?
KRAM TILL DIG som fick din läxa HÅRT.

Jag tänker även på din f.d. men som sagt. Sommar bruna ögon livet är nu. Hur svårt kan det va?
/C

Sebastian

Hej och välkommen till forumet Blip!
Hoppas att din vistelse här skall få dig att känna dig mindre ensam och få dig att förstå dig själv bättre, så att du slipper anklaga dig själv!

Ursäkta om jag påpekar det men OM allt hade varit så bra som du säger hade du nog inte varit otrogen och gått och hållt någon annan i handen ett par dagar senare...
Min poäng är alltså att din relation nog visst hade lite problem under ytan.

Kände du dig som kvinna exempelvis tillräckligt bekräftad av din sambo?

Vi finns här för dig och räcker inte det är det bara och slå en signal till antingen mig (nummret ser du nedan i min signatur) eller till Comuniceras huvudkontor (om du exempelvis föredrar en kvinnlig terapeut) på 031 - 7740067.

Lyssna och känn efter vilket behov du har!

Vilket preparat går du på och i vilken dos?

Ok du har således inte bara problem med ditt mående utan även praktiska problem. Här kommer du nog att finna att lite tips och stöttning hade kunnat hjälpa dig strukturera upp din tillvaro och fått dig att se lösningfokuserat på ditt nuvarande problem.

Just nu uppelver du det så men i själva verket gör du en förenkling. Han är just nu din största källa av lycka och därför är det naturligt att du dras till honom. Jag kan dock garantera dig att han inte är din enda möjliga källa av lycka!

Om du gör det tar du en stor risk. Vet inte exakt vilket land du syftar på men det låter helt klart som ett land där du riskerar att dina rättigheter som kvinna omintetgörs. Således om du känner dig som en fånge nu - betänk då att du kan känna dig ännu mera fånge av förutsättningarna där.

Hur mer specifikt vet du att du skulle sitta i ensamhet varje dag?

Jag personligen skulle ta kontakt med något professionell person som:

1. Känns duktig på det som de gör och vars färdigheter jag tror mig behöva just nu.
2. Var personlighet inspirerar mig.
3. Vars kontakt hjälper mig att nå önskavärda resultat.


Lycka till!

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

blip

Hej igen och tack för svaren!

Jag ska försöka förklara hur jag ser på saker och ting.

Att jag säger att förhållandet mellan mig och sambon har varit så bra är att här har jag inte blivit sparkad på, inte misshandlad psykiskt och fysiskt som jag tidigare har blivit inom familjen, av min pappa. Jag ser vårat förhållande som det bästa jag har varit med om i mitt liv även att det visst har fattats saker.

Sexlivet mellan oss t.ex. har varit helt öken i över 2 år. Jag har inte fått till det, jag har inte känt någon lust alls och jag vet inte varför. Och nu när jag medicinerar så säger läkarna att man kan tappa lusten av vissa mediciner jag har… men då tänker jag: Hur kunde det funka med killen jag var otrogen med??? Hur kommer det sig att allt fungerade, att jag kände lust och att det känns som det kroppsliga vad det bästa jag varit med om? Bara det gör ju att jag tycker om honom ännu mer. Med sambon har jag mer eller mindre försökt hålla sexlivet i liv och gjort det för att jag har varit rädd att förlora honom helt. Visst så har vi pratat om det, varför jag inte känner lust, vad han kan göra för att det ska bli bättre, men vad ska man svara när jag inte vet?? Vi försökte med allt, men det gick inte för det. Nu det senaste 6-7 månaderna har jag kunnat ”skylla” på medicinerna, men eftersom jag nu vet att det gick med en annan så är det ju något annat. Det klickar väl inte längre….?

Jag medicinerar regelbundet och dagligen med: Seroxat 40 mg, Mirtazapin 30 mg samt Atarax 25 mg*3

Behov: Oxascand 10 mg, Imovane 7,5 mg, propavan 25 mg och theralen.

Jag var så stolt över mig själv och hade inte tagit behovsmedicinen eller ataraxen på 2 månader. Men nu är allt skit, har knappt sovit något på 3 veckor så nu är jag tillbaka till alla förbannade piller. Usch jag tycker inte om det.


Mitt tidigare liv har varit skit med problematik på alla plan. Min far är psykopat (han har inte fått diagnosen men det är så) och kriminell. Han misshandlade min mamma varje dag när jag var liten. Mamma har varit alkoholist men hållt sig nykter i ungefär 12 år. Jag är stolt över henne! Men jag själv har aldrig fått vara barn, jag fick ta hand om mammas fyllespyor, lägga henne i säng, låsa in mig på rummet så jag slapp se pappa slå mamma. Som tur är flydde pappa utomlands ett antal tillfällen när han var efterlyst för saker så jag har klarat mig undan i kanske 3 år av min uppväxt. Det värsta är att han alltid kommer tillbaka. Bodde hos fosterfamilj när pappa var som värst och när mamma var på behandlingshem. Där var det heller inte så bra men orkar inte just nu...

Jag var överlycklig när jag fyllde 18, för då kunde ingen bestämma över mig längre. Men än dag så låter jag mig styras och tryckas ner. Snart 23 år. Han lyckas alltid övertala mig med saker och alltid handlar det om pengar och tomma löften. För bara 5 veckor sedan lånade jag ut 5000kr till honom, för jag trodde att den här gången kommer jag få tillbaka dom, precis som han säger alla andra gånger. Men det kan jag ju glömma. Och jag blir så arg på mig själv, för jag vet ju hur han är, men ändå så gör jag samma misstag, gång på gång!! Hade jag inte gett honom de där pengarna så hade jag inte suttit i den sitsen jag gör just nu. Men jag vill ju tro gott om honom, ”för han är ju trots allt min far”, men åh jag vad är trött på alla problem och att jag ständigt låter mig luras. Det är samma sak med mamma, hon har aldrig varit elak på det sättet som pappa, men jag ser även henne som en stor egoist… och ja, jag är så arg och besviken för jag vill bara ha en riktig mamma som ställer upp och en vanlig, trygg familj.

Jag kan bli så arg när jag sitter och fikar på stan en lördag, det kommer in en familj, alla är glada och ser så lyckliga ut tillsammans. Jag vill bara ställa mig upp och skrika –hallåååååå här är jag, ser ni mig, kan nån bry mig om mig och åtminstone lyssna?? Det är självklart inte riktat till dom…. Och även att jag säger det till min mamma med familj så är det ingen som verkligen förstår. Utan det jag får till svar är: Ja, men snälla, vad ska vi göra åt det här, vi kan inte göra något. Bla, bla, bla. Samma sak varje gång. Vi ställer ju upp för dig. Ja, tjena.....

Om jag skulle skriva om alla mina känslor och upplevelser skulle det bli en hel uppsats och ingen vill läsa. Det jag iaf vill säga är att visst har jag problem, stora problem och just nu djup depression. Jag har aldrig fått bearbeta mina tidiga upplevelser, för det har alltid varit pågående saker som har hänt, med t.ex. pappa, som gjort att jag bara fokuserar mig på nuet och för att få en något så bra vardag som möjligt och för att klara av att gå ur sängen på morgonen. Men det är synd, fast jag är också livrädd för att ta tag i mitt förflutna och lägga det på hyllan. Just för att jag vet att minst 50 % är förträngt och jag vill inte veta mer än det jag vet idag.

Jag har vänner, eller rättare sagt hade, det var gemensamma med sambon och alla är, poff, borta! Jag har försökt höra av mig flera gånger, men de visar vad de tycker och tänker genom att inte svara i telefonen och bjuda över sambon på mysiga hemmakvällar. Tack och hej till er, tänker jag. Jag behöver er inte men hjärtat går ju sönder ännu mer!!

Och med killen från semestern: Visst vet jag var han kommer ifrån, vad det är för kultur. Helt pantad är jag inte. Jag tänker kanske inte klart nu, det säger i alla fall min mamma. Att det kommer bli helt fel, att han inte är rätt, det är för stor kulturkrock. Jo, det är det.. men samtidigt så känner jag, vad har jag att förlora? Jag är så trött på min far och min mamma. Att aldrig få stödet. Och genom att välja och prova den här killen så känns det som att förlorar jag några rättigheter genom hans kultur så spelar det ingen roll, för jag kommer aldrig bli hel ändå. Det är nog enklaste och rakaste sättet jag kan försöka förklara mina känslor om det här.

Och jag är så trött på allt. Psyk lovade mig en psykolog, har väntat sen december. Jag VET att jag inte är ensam i länet om problem, att det är många på kö, säkert många som väntat mycket längre än jag. Men jag behöver det nuuuuu. Vill bara prata lite. Varit uppe på akutmottagningen, vet inte hur många gånger på 2 veckor, de säger att de inget kan göra, att de inte vet vad de ska göra för mig just nu mer än att ge mer mediciner så jag får sova. Att det är för många saker på gång. Att jag ska ta det lugnt. Ta en sak och en dag i taget. Men hur lätt är det när allt rasar? Jag vet inte ens om jag kommer ha råd att betala alla mina räkningar till månadsskiftet. Klart man blir orolig. Och jag vill bara åka härifrån, en flykt, jag vet. Jag vill lämna landet för en månad eller så just för att jag känner att jag inte får stödet jag behöver här… och då spelar det ingen roll att jag inte får det där nere heller. Det känns på nåt sätt lättare att skjuta fram det psykiska eller månad till eller så, för det är vad jag mer eller mindre tvingats göra hela livet. Så jag tror att när jag löst allt praktiska så åker jag tillbaka dit och spenderar lite mer tid med honom.

Och klart jag har fruktansvärt dålig samvete för sambon. Jag kunde skött det snyggare. Inte varit otrogen överhuvudtaget. Men jag vet inte vad som hände. Jag kunde inte stå emot, det lockade för mycket. Och jag är så otroligt ledsen för allt det här.
/ E

blip

Hade räknat med att jag iaf kunde få något mer svar på hur jag ska gå tillväga för att försöka reda ut mitt liv

Sebastian

Sorry hinner inte vara inne här varje dag o svara.

Med en sådan bakgrund behöver du vara extra noga i ditt val av partner. Folk som varit utsatta för våld tenderar nämligen att tolerera att bli utsatta för det igen vilket tyvärr innebär att de ibland väljer partners som behandlar dem som skit.
Jag säger inte att du gör/gjort så utan jag vill bara göra dig uppmärksam på risken att dina gamla erfarenheter kan påverka ditt omdömme i vad du är värd/inte värd.

Hur var det när ni först träffades då - var det öken då också?

Hur vet du att det inte kommer bli öken så småningom med den här nya också?

Då kanske det är dax att bearbeta det här nu? Eller ännu hellre - skapa dig en bild av hur du skulle vilja ha det istället!

Hur mer specifikt menar du att alla är poff borta? Vad får dig att vara säker på att ALLA är bort för dig?

Det är ett sätt o se på saken - en annat är att du genom att åka riskerar att bli instäng i ett hem i ett främmande land med massa främmande människor runtomkring dig med en man som förtrycker dig och som vill styra över dig.

Ett tredje sett o se på saken är att du genom att stanna har en möjlighet att ta tag i ditt liv o förändra de delar som du önskar vore annorlunda.

Kom ihåg att du kan fly från de yttre omständigheterna men du kan aldrig fly från de känslor du har som är kopplade till ditt förflutna som du bär inom dig!

Jag finns här om du vill prata med någon!

Jag säger inte att det är moraliskt försvarsbart att vara otrogen men under omständigheterna (din uppväxt, 2 års sexliv som en öken) så bör du inte vara så hård mot dig själv. Jag är övertygad om att du gjort var du kan för att sköta det hela på ett så bra sätt som möjligt (din intention har väl aldrig varit att såra någon?).
Du kan inte ändra på det som hänt - men du kan lära dig på ditt misstag så att du kan hantera det hela bättre om du skulle hamna i en liknande situation igen!

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

blip

Med en sådan bakgrund behöver du vara extra noga i ditt val av partner. Folk som varit utsatta för våld tenderar nämligen att tolerera att bli utsatta för det igen vilket tyvärr innebär att de ibland väljer partners som behandlar dem som skit.
Jag säger inte att du gör/gjort så utan jag vill bara göra dig uppmärksam på risken att dina gamla erfarenheter kan påverka ditt omdömme i vad du är värd/inte värd.

Jo det har du nog rätt i. Men det är så svårt att veta hur man ska handskas och tacklas med känslorna. Vet att jag är värd lika mycket som alla andra men efter upplevelserna trycker jag automatiskt ner mig själv, för just bara det här att slippa tortyren och allt så tycker jag att allt är "ok". Även att det fattas en massa.Det är så förbannat svårt. Självförtroendet är i botten.


Hur var det när ni först träffades då - var det öken då också?

Nej det var bra de första 4 åren. Sen vet jag inte vad som hände. Det var jag som drog mig undan. Det var väl kanske då förhållandet började gå neråt och vi började ta varandra för givet, dagarna flöt bara på utan att varken han eller jag tänkte så mycket på det. Man bara kände att det fattades något men jag tog aldrig steget i att ta tag i det, dumt nog.

Hur vet du att det inte kommer bli öken så småningom med den här nya också?

Det vet jag ju aldrig. Det är mycket möjligt att det blir det!


Då kanske det är dax att bearbeta det här nu? Eller ännu hellre - skapa dig en bild av hur du skulle vilja ha det istället!

Jo, tror jag vet hur jag vill ha det. Jag vill inte mista lägenheten jag har nu, bo kvar här med mina 3 katter, ta tag i problemen, börja jobba - förhoppningsvis i mitten på juli om jag får tag på något. Men att bo kvar här är helt omöjligt, för jag har inte pengarna till hyran. Jag kan inte ens ta en 1:a i dagsläget för att inte riskera att några av de andra räkningarna går till inkasso och senare till fogden. Så därför sitter jag här nu och vet ingenting, väntar på svar från soc, de ska pröva min ansökan om bistånd även att jag ligger över normen. Vad gäller han där nere så vet jag inte, ena dagen vill jag inget mer än att ta första bästa flyget ner igen. Andra dagen har jag iaf en fot på jorden och tänker att det kanske är bäst att vänta tills allt det praktiska är löst. Att det kanske är bäst att glömma honom. Att ta tag i det andra och låta kärleken ligga på hyllan. Sedan ta det när jag själv mår bra. Men det känns som att han är en som kan vara bra för mig. Vi pratar varje dag på nätet. "Åh vad gulligt tänker ni", men han stöttar. Det känns bra i hjärtat. Han vet att jag är riktigt depp och har det riktigt jobbigt just nu. Jag har varit rädd att han bara ställer in sig, spelar på mina känslor och för att han ska få komma till Sverige och få ett bättre liv. Men jag tvivlar på det. Sen kan man ju aldrig vara säker. Men så är det ju med allt...? Man vet ju aldrig hur något slutar. Det är jag iaf erfarenhet av! Och ja, för att inte riskera att få ännu mer problem och bli bränd fler gånger kanske jag ska skippa kapitlet och framtiden med honom. Men det känns svårt just nu att göra det.


Hur mer specifikt menar du att alla är poff borta? Vad får dig att vara säker på att ALLA är bort för dig?

Alla gemensamma vänner med sambon är borta för att i deras ögon är jag en "player" som åkte på semester och var otrogen, kom sedan hem och berättade allt för sambon och "förstörde hans liv". I deras ögon är jag en stor skit. Och ja, berätta nåt nytt. Visst är jag en skit som gjorde så. Han får inbjudningar både till höger och vänster av alla "vänner", jag själv hör inte ett ljud längre. Och isf kan de dra. Men fan vad det gör ont. Alla minnen, lyckliga stunder och allt tillsammans med vännerna känns bara falskt just nu. De kunde iaf ställt upp lite nu. Bara frågat hur det är. Men nä, inget. Det var 6 års vänskap där som försvann. Och alla de jag pratar om ( ”vännerna”) vet i stort sett allt om mig, som jag om dom. Då är det även en vän som själv kärat ner sig i en annan och har ett förhållande sedan 7 år tillbaka, iofs har hon inte gjort nåt, vad jag vet. Spelar roll, men hon borde iaf ställa upp lite med tanke på hur mycket jag ställt upp för henne.


Det är ett sätt o se på saken - en annat är att du genom att åka riskerar att bli instäng i ett hem i ett främmande land med massa främmande människor runtomkring dig med en man som förtrycker dig och som vill styra över dig.

Mjo det är sant. Jag vet deras kultur och vad jag ger mig in på. Och ja, det är så lätt att skjuta bort, blunda för förnackdelar och vara uppe i det blå. Låta sig förtryckas. Jag har gett honom ett ultimatum att för att fortsätta vårat förhållande och se om det funkar så får han följa med till Sverige, så får vi prova här Annars blir det inget. För jag kommer aldrig nånsin bosätta mig där nere. Det är ett skitland och man har inga rättigheter om det väl skulle gå illa. Det är inte alls likadant som här. Ska jag åka ner så gör jag det inom en snar framtid och vill han fortsätta så får han antingen följa med mig tillbaka nu nästa gång, eller komma senare. Annars är det tack och hej. Jag har varken pengar eller ork att resa dit. Och inte vill jag bo där.

Ett tredje sett o se på saken är att du genom att stanna har en möjlighet att ta tag i ditt liv o förändra de delar som du önskar vore annorlunda.

Jag vill ta tag i mitt liv. Jag menar ju inte att åka ner dit för alltid, max 6 veckor som jag har tänkt. Sedankomma tillbaka och börja ta tag i allt. Jag kan ändå inte ta någon lägenhet nu och jag kommer inte få någon psykolog under den här tiden för det är kö.


Kom ihåg att du kan fly från de yttre omständigheterna men du kan aldrig fly från de känslor du har som är kopplade till ditt förflutna som du bär inom dig!

Det stämmer så bra!

Jag finns här om du vill prata med någon!
Jag säger inte att det är moraliskt försvarsbart att vara otrogen men under omständigheterna (din uppväxt, 2 års sexliv som en öken) så bör du inte vara så hård mot dig själv. Jag är övertygad om att du gjort var du kan för att sköta det hela på ett så bra sätt som möjligt (din intention har väl aldrig varit att såra någon?).
Du kan inte ändra på det som hänt - men du kan lära dig på ditt misstag så att du kan hantera det hela bättre om du skulle hamna i en liknande situation igen![/quote]

Nej självklart var det aldrig meningen att såra. Jag önskar att allt var ogjort. Sambon och jag har pratat litegrann om allt, varför det hände. Har skrivit 4 st A4 till honom, försökt förklara varför det hände, vad jag kände. Även tillbaka i vårat förhållande. Så lagom dags att ta det nu, det skulle vi ha gjort för länge sen. Men det känns som bra terapi, både för mig och kanske även för honom. Jag ber om min förlåtelse för otroheten, för sveket, men förklarar även varför det blev som det blev. Hur jag tänkte.

//E

Sebastian

Känslor är till för att lyssna på dem för de är din guide och din bästa vän. Dina känslor talar nämligen om för dig om du mår bra av det du gör eller inte.

Vad skulle du behöva just nu för att förbättra ditt självförtroende?

Vad hos dig var det som kände att du vill dra dig undan? Var det något som ändrades vad gäller omständigheterna för er relation efter de 4 första åren?

Kom ihåg att vårt destruktiva mönster förföljer oss även om vi byter relation. Om du har egenskaper som var bidragande till ditt förra förhållandes kollaps så är risken stor att du bär med dig samma negativa egenskaper in i ditt nya förhållande som sabbar för dig på samma sätt där. Därför är det viktigt att bli medveten om vad i ditt beteende som kan uppelvas destruktivt av en partner.

Så vad tror du själv att du har för sidor hos dig som kan uppelvas som negativa av hos en partner?

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se