Oförmåga att bli kär och asexualitet - finns det?

baraclara · 2008-04-14, 23:46

HEJ!
Jag är 24 år gammal och har aldrig intresserat mig för sex. Ni måste svimma när ni läser det men det är sant.. Därför har jag heller aldrig haft sex. Kände redan i början av tonåren hur otroligt onormal jag var och denna känsla har följt mig sedan dess. Tror inte att jag varit kär eller sexuellt attraherad av någon någonsin.

Mitt ointresse för killar i tonåren ledde till att jag trodde jag var homosexuell. Jag kan identifiera mig med deras utanförskap, jag
passar heller inte in i den heterosexuella normen, men tyvärr är inte det löningen på mitt problem.

I en värld där mycket cirkulerar kring sex och kärlek är jag verkligen udda! Att vara annorlunda är nog det som jag mår allra sämst av. I dagens samhälle har det otroligt låg status att vara sexuellt oerfaren. Jag har inte klarat av att stå för det och eftersom jag flyttat mycket har jag kunnat ljuga ihop ett forna kärleksliv för att slippa kommentarer och onda tankar. Men pressen att leva ihop med någon känner jag ändå av släkt och många, många vänner. (Och inte minst mig själv!) Det är jobbigt att leva i en lögn.

Enligt vissa är asexualitet en sexuell identitet. Är det enligt er åsikt det? Eller kan jag ”botas”? Jag slits dels mellan att ”ge upp” och erkänna för mig själv att jag aldrig kommer få känna hur det känns att dela ett sexuellt samliv och kärleksliv med någon och mellan att försöka ”hitta” min sexualitet. Jag känner nämligen samtidigt att det är en stor pusselbit av mitt liv som saknas.

Jag har haft svårt att glädjas då kompisar och syskon hittat någon och visat sin kärlek. Anledningen till det är att jag varit och är så otroligt
avundssjuk!! Jag vet att kärlek är en jättestor del av mångas liv och jag förstår att jag går miste om mycket. Jag är i tanken en romantiker och vill så gärna känna den där känslan av att VILJA vara någon nära. Jag längtar verkligen efter tvåsamhet, att planera en framtid med någon, barn! Men varför vill inte min kropp ha sex? Och varför blir jag inte kär? (För att förtydliga: Jag känner en teoretisk längtan men ingen i det "riktiga livet".) Hur ska jag tackla detta?

Att skriva om det här väcker så mycket ångest. Kan ni ge mig någon vägledning?

/ Clara

Sebastian · 2008-04-15, 01:41

Citat:

Kände redan i början av tonåren hur otroligt onormal jag var och denna känsla har följt mig sedan dess. Tror inte att jag varit kär eller sexuellt attraherad av någon någonsin.

Du känner dig onormal för att du inte träffat någon som dig. Men om jag talar om för dig att det finns många mer som känner som dig så är du inte lika onormal längre - eller hur?
Så varför har du då inte mött några som dig? Tja, hur många har du själv berättat vad du känner för? Just det inte särskilt många. "Udda" sexualitet är förknippat med mycket skam i vårt samhälle. Därför är det få som vågar tala öppet om det. Du vågar - således är du ovanligt modig!

Citat:

Mitt ointresse för killar i tonåren ledde till att jag trodde jag var homosexuell. Jag kan identifiera mig med deras utanförskap, jag
passar heller inte in i den heterosexuella normen, men tyvärr är inte det löningen på mitt problem.

Homosexualitet är ju också att känna en form av sexuell attraktion vilket du ju känner att du saknar, så ja ditt resonemang känns helt logiskt för mig.

Citat:

I en värld där mycket cirkulerar kring sex och kärlek är jag verkligen udda! Att vara annorlunda är nog det som jag mår allra sämst av. I dagens samhälle har det otroligt låg status att vara sexuellt oerfaren. Jag har inte klarat av att stå för det och eftersom jag flyttat mycket har jag kunnat ljuga ihop ett forna kärleksliv för att slippa kommentarer och onda tankar. Men pressen att leva ihop med någon känner jag ändå av släkt och många, många vänner. (Och inte minst mig själv!) Det är jobbigt att leva i en lögn.

Det du skriver ovan ser jag som ett mycket större problem än din sexualitet. Personligen skiter jag fullständigt vem, vad eller hur folk har sex eller inte har sex - bara så länge ingen far illa av det. Lite asexualitet har aldrig skadat någon so whats the problem really?

Vad krävs för att du inte skall leva i en lögn då?

Citat:

Enligt vissa är asexualitet en sexuell identitet. Är det enligt er åsikt det?

Personligen tycker jag sexuell identiet är ett ganska fånigt begrepp. Var i bottnar människors behov att fastställa andras sexualitet när de ändå inte är med dem i sängkammaren liksom?

Men visst på ett sätt kan det väl vara ett slags identitet vilket egentligen inte säger mig mer än att det är ett av många, många olika sätt att förhålla sig till sex.

Citat:

Eller kan jag ”botas”?

Vill du "botas"?

Citat:

Jag slits dels mellan att ”ge upp” och erkänna för mig själv att jag aldrig kommer få känna hur det känns att dela ett sexuellt samliv och kärleksliv med någon och mellan att försöka ”hitta” min sexualitet. Jag känner nämligen samtidigt att det är en stor pusselbit av mitt liv som saknas.

Att du känner som du gör kan det finnas många orsaker till. Då sexualitet är ett slags känsla och du inte känner den känslan kan det handla om en känslomässig blockering hos dig. Men det är bara en av många möjligheter. För att fastställa mer skulle du nog behöva genomgå ett par terapisessioner.

Citat:

Jag har haft svårt att glädjas då kompisar och syskon hittat någon och visat sin kärlek. Anledningen till det är att jag varit och är så otroligt
avundssjuk!!

Mycket insiktsfullt av dig tycker jag!

Citat:

Jag vet att kärlek är en jättestor del av mångas liv och jag förstår att jag går miste om mycket. Jag är i tanken en romantiker och vill så gärna känna den där känslan av att VILJA vara någon nära.

Bara för att du inte gjort det hittills så betyder det inte att du aldrig kommer känna så. Vem vet du kanske inte träffat den rätta för dig ännu bara?

Citat:

Jag längtar verkligen efter tvåsamhet, att planera en framtid med någon, barn!

Se där har du ju sexuell längtan (sex = ett annat ord för att bli ett med någon)!

Citat:

Men varför vill inte min kropp ha sex?

Din kropp kanske vill skydda dig från något som den uppfattar lite hotande?

Citat:

Och varför blir jag inte kär? (För att förtydliga: Jag känner en teoretisk längtan men ingen i det "riktiga livet".)

Kanske även dina känslor vill skydda dig? Du kanske har blivit sviken på något sätt i det förflutna och dina känslor har byggt upp likt en skyddande mur runt sig?

Citat:

Hur ska jag tackla detta?

Du tacklar det ju redan genom att skriva här. Se det som ett första steg. Så hur vill du fortsätta nu?

Citat:

Att skriva om det här väcker så mycket ångest.

Tänk vilken gåva ditt inlägg är för de som känner som dig men som ännu inte vågat att berätta det för någon!

Citat:

Kan ni ge mig någon vägledning?

Om du vill gå vidare med detta på ett mer direkt sätt så rekomenderar jag att du ringer Comuniceras kontor så kan du få prata med en av terapeuterna där!

Mariiqa W · 2008-04-15, 11:20

Hejhej,

Du är absolut inte ensam om att vara asexuell, här har du en till som är det. Har aldrig känt mig upphetsad eller haft lust till sex, de gånger jag haft det ändå har tyvärr vart mindre trevliga.

Jag kan ju inte säga hur du ska tackla ditt problem, men jag kan berätta att jag själv valt att acceptera att jag är som jag är och att jag inte tänker tvinga mig själv till något som jag egentligen inte vill. Just nu vill jag inte ha sex, så jag tänker inte ha det heller. I framtiden kanske jag vill det, men det är framtidens bekymmer och inget jag tänker oroa mig för idag. För mig är det ingen sjukdom och inget som behöver botas, utan det är en del av den jag är och som jag trivs med att vara. När jag insåg att jag inte behövde vara som alla andra och ha sex "bara för att", så blev jag väldigt lättad.

Sen det där med att vara kär.. Det har jag inte heller varit. Men som med sexlusten så kanske det är något som kommer i framtiden. Jag är nöjd med det som det ser ut just nu.

Hoppas att du i alla fall inte känner att du är ensam i det här, för det är du inte!

Kram

baraclara · 2008-04-15, 19:52

Tusen tack för era svar!

Jag tycker du har ett mycket logiskt resonemang Sebastian. Allt du skriver stämmer verkligen, det vet jag innerst inne. Men på något konstigt sätt väcker bara tanken på detta "problem" massa framtidsfunderingar och ångest, som jag har svårt att hantera. Det har nog gjort att jag balanserar mellan att vilja reda ut denna ångest och mellan att förtränga den, för att må bättre i vardagen (om än bara tillfälligt..) Kanske ska jag ta mig en ordentlig funderare på att söka upp någon för att ta tag i det här lite mer med tanke på att det förföljer mig och har gjort det de senaste tio åren. Men då behöver jag verkligen samla mod. För mig var det nämligen en stor grej bara att skriva det här här, har aldrig någonsin yppat något om det förr!

Mariiqa: Det kom nästan en liten glädjetår när jag läste det du skrev. Har aldrig hört talas om någon som känner lite som jag, även om jag teoretiskt har insett att det måste finnas. Men känner du dig inte pressad av samhället att leva på ett annat sätt? Många av mina vänner lever ihop med någon, och i ren välvilja försöker de para ihop mig med allt möjligt folk. Ganska jobbigt faktiskt.. Mina singelkompisar lever för att hitta någon, så där har jag inte heller någon att identifiera mig med direkt. Komplicirat. En till fråga: Känner du inte att du kanske går miste om något, som förgyller andras liv? Så känner jag ibland.. Nej nu ska jag sluta babbla. Tack igen för att du skrev, jag känner mig lättad på något sätt.

Tackar för en jättebra sida! Ska kika in lite då och då.

Mariiqa W · 2008-04-15, 21:16

Hej igen,

Jag känner mig inte pressad att leva på något annat sätt, har varit tydlig till mina kompisar att jag inte är intresserad av något förhållande och de tycker att det är okej. Sen kan det väl finnas en och annan som man stöter på, som tycker att man är konstig, men det är ju inte så mycket att bry sig om. Och det där med att missa något, helt ärligt så tycker jag inte att jag gör det. De singelkompisar som jag har som lever för att hitta någon, de får ju ett ganska ensidigt liv i mina ögon. Själv kan jag använda tiden till att ta hand om mig själv och utvecklas på en massa olika sätt. Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Och sen vet man ju aldrig vad framtiden för med sig, antingen hittar jag någon som jag vill leva med, eller så kommer jag att få avnjuta mitt eget underbara sällskap. Babbla gärna på om det är mer du vill fråga, eller skriv ett PM om du känner för det. Vi asexuella måste ju hålla ihop, eller hur?

Sebastian · 2008-04-16, 01:40

Citat:

Men på något konstigt sätt väcker bara tanken på detta "problem" massa framtidsfunderingar och ångest, som jag har svårt att hantera.

Ditt inre strävar efter en lösning därav ångesten och funderingarna. Allt eftersom du kommer till insikt i dig själv så kommer således både ångesten och funderingarna att avta.

Citat:

Det har nog gjort att jag balanserar mellan att vilja reda ut denna ångest och mellan att förtränga den, för att må bättre i vardagen (om än bara tillfälligt..)

Det handlar om två olika lösningar. Vilken tror du att du ha rmest att vinna på i längden?

Citat:

Kanske ska jag ta mig en ordentlig funderare på att söka upp någon för att ta tag i det här lite mer med tanke på att det förföljer mig och har gjort det de senaste tio åren.

Det finns flera olika sätt att få hjälp. Fundera du och säg till om du vill ha tips på möjliga vägar!

Citat:

Men då behöver jag verkligen samla mod. För mig var det nämligen en stor grej bara att skriva det här här, har aldrig någonsin yppat något om det förr!

Du HAR redan bevisat att du har mod genom att skriva här. Lyssna mer på platsen inom dig det modet kom ifrån så skall de se att det går vägen!

baraclara · 2008-04-17, 19:04

Tack igen för ditt svar! Känns skönt, även om det bara är här, att ha tagit ett första steg att berätta, vad som så länge har tyngt mig..

Men om jag nu (när jag tagit mod till mig) vill gå vidare, hur ska jag gå till väga? Jag bor i Stockholmsregionen, kan du rekommendera någon samtalskontakt som inte är jättedyr?

Tack igen! / CLARA

Sebastian · 2008-04-20, 02:19

Citat:

Tack igen för ditt svar! Känns skönt, även om det bara är här, att ha tagit ett första steg att berätta, vad som så länge har tyngt mig..

Kom ihåg att även ett första steg är ett steg närmre ditt mål! Och i ditt fall så känns det här som ett stort steg! Du har ju redan visat att du har insikt i din situation och nu visar du cokså mod att stå för vad du känner och för att ta tag i ditt problem.

Citat:

Men om jag nu (när jag tagit mod till mig) vill gå vidare, hur ska jag gå till väga? Jag bor i Stockholmsregionen, kan du rekommendera någon samtalskontakt som inte är jättedyr?

Har du tur så kan du få någon av de som läser sista delen av sin utbildning på comunicera att hjälpa digför en symbolisk kostnad. Om du vill kan jag göra en förfrågan? Vill du helst ha en manlig eller en kvinnlig terapeut?

baraclara · 2008-04-21, 23:11

HEJ igen! Du får jättegärna fråga. Känns som ett gigantiskt steg för mig, men jag tror ändå att det är bättre än att själv sitta och fundera. Kommer ingen vart på egen hand.. Är dock borta någon månad framöver nu, men kommer hem i början av sommaren.

Manlig eller kvinnlig? Kvinnlig känns kanske mer naturligt ändå, men det är inte jätteviktigt.

Åter igen: Tacksam för att du svarar.

Sebastian · 2008-04-23, 12:35

Citat:

HEJ igen! Du får jättegärna fråga. Känns som ett gigantiskt steg för mig, men jag tror ändå att det är bättre än att själv sitta och fundera. Kommer ingen vart på egen hand.. Är dock borta någon månad framöver nu, men kommer hem i början av sommaren.

Manlig eller kvinnlig? Kvinnlig känns kanske mer naturligt ändå, men det är inte jätteviktigt.

Jag tror jag vet en perfekt terapeut för dig då - vet en tjej som är jätteduktig!

Så när åker du iväg? Önskar du kontakt med henne innan eller efter du gett dig av?

2008-04-14, 23:46	#1 (permalink)
baraclara Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 8 Krediter: 58	Oförmåga att bli kär och asexualitet - finns det? HEJ! Jag är 24 år gammal och har aldrig intresserat mig för sex. Ni måste svimma när ni läser det men det är sant.. Därför har jag heller aldrig haft sex. Kände redan i början av tonåren hur otroligt onormal jag var och denna känsla har följt mig sedan dess. Tror inte att jag varit kär eller sexuellt attraherad av någon någonsin. Mitt ointresse för killar i tonåren ledde till att jag trodde jag var homosexuell. Jag kan identifiera mig med deras utanförskap, jag passar heller inte in i den heterosexuella normen, men tyvärr är inte det löningen på mitt problem. I en värld där mycket cirkulerar kring sex och kärlek är jag verkligen udda! Att vara annorlunda är nog det som jag mår allra sämst av. I dagens samhälle har det otroligt låg status att vara sexuellt oerfaren. Jag har inte klarat av att stå för det och eftersom jag flyttat mycket har jag kunnat ljuga ihop ett forna kärleksliv för att slippa kommentarer och onda tankar. Men pressen att leva ihop med någon känner jag ändå av släkt och många, många vänner. (Och inte minst mig själv!) Det är jobbigt att leva i en lögn. Enligt vissa är asexualitet en sexuell identitet. Är det enligt er åsikt det? Eller kan jag ”botas”? Jag slits dels mellan att ”ge upp” och erkänna för mig själv att jag aldrig kommer få känna hur det känns att dela ett sexuellt samliv och kärleksliv med någon och mellan att försöka ”hitta” min sexualitet. Jag känner nämligen samtidigt att det är en stor pusselbit av mitt liv som saknas. Jag har haft svårt att glädjas då kompisar och syskon hittat någon och visat sin kärlek. Anledningen till det är att jag varit och är så otroligt avundssjuk!! Jag vet att kärlek är en jättestor del av mångas liv och jag förstår att jag går miste om mycket. Jag är i tanken en romantiker och vill så gärna känna den där känslan av att VILJA vara någon nära. Jag längtar verkligen efter tvåsamhet, att planera en framtid med någon, barn! Men varför vill inte min kropp ha sex? Och varför blir jag inte kär? (För att förtydliga: Jag känner en teoretisk längtan men ingen i det "riktiga livet".) Hur ska jag tackla detta? Att skriva om det här väcker så mycket ångest. Kan ni ge mig någon vägledning? / Clara

2008-04-15, 11:20	#3 (permalink)
Mariiqa W Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Dec 2007 Ort: Karlstad Inlägg: 1 697 Krediter: 6 430	Hejhej, Du är absolut inte ensam om att vara asexuell, här har du en till som är det. Har aldrig känt mig upphetsad eller haft lust till sex, de gånger jag haft det ändå har tyvärr vart mindre trevliga. Jag kan ju inte säga hur du ska tackla ditt problem, men jag kan berätta att jag själv valt att acceptera att jag är som jag är och att jag inte tänker tvinga mig själv till något som jag egentligen inte vill. Just nu vill jag inte ha sex, så jag tänker inte ha det heller. I framtiden kanske jag vill det, men det är framtidens bekymmer och inget jag tänker oroa mig för idag. För mig är det ingen sjukdom och inget som behöver botas, utan det är en del av den jag är och som jag trivs med att vara. När jag insåg att jag inte behövde vara som alla andra och ha sex "bara för att", så blev jag väldigt lättad. Sen det där med att vara kär.. Det har jag inte heller varit. Men som med sexlusten så kanske det är något som kommer i framtiden. Jag är nöjd med det som det ser ut just nu. Hoppas att du i alla fall inte känner att du är ensam i det här, för det är du inte! Kram __________________ * ~~Varje misstag är en möjlighet till förändring~~ *

2008-04-15, 19:52	#4 (permalink)
baraclara Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 8 Krediter: 58	HEJ igen Tusen tack för era svar! Jag tycker du har ett mycket logiskt resonemang Sebastian. Allt du skriver stämmer verkligen, det vet jag innerst inne. Men på något konstigt sätt väcker bara tanken på detta "problem" massa framtidsfunderingar och ångest, som jag har svårt att hantera. Det har nog gjort att jag balanserar mellan att vilja reda ut denna ångest och mellan att förtränga den, för att må bättre i vardagen (om än bara tillfälligt..) Kanske ska jag ta mig en ordentlig funderare på att söka upp någon för att ta tag i det här lite mer med tanke på att det förföljer mig och har gjort det de senaste tio åren. Men då behöver jag verkligen samla mod. För mig var det nämligen en stor grej bara att skriva det här här, har aldrig någonsin yppat något om det förr! Mariiqa: Det kom nästan en liten glädjetår när jag läste det du skrev. Har aldrig hört talas om någon som känner lite som jag, även om jag teoretiskt har insett att det måste finnas. Men känner du dig inte pressad av samhället att leva på ett annat sätt? Många av mina vänner lever ihop med någon, och i ren välvilja försöker de para ihop mig med allt möjligt folk. Ganska jobbigt faktiskt.. Mina singelkompisar lever för att hitta någon, så där har jag inte heller någon att identifiera mig med direkt. Komplicirat. En till fråga: Känner du inte att du kanske går miste om något, som förgyller andras liv? Så känner jag ibland.. Nej nu ska jag sluta babbla. Tack igen för att du skrev, jag känner mig lättad på något sätt. Tackar för en jättebra sida! Ska kika in lite då och då.

2008-04-15, 21:16	#5 (permalink)
Mariiqa W Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Dec 2007 Ort: Karlstad Inlägg: 1 697 Krediter: 6 430	Hej igen, Jag känner mig inte pressad att leva på något annat sätt, har varit tydlig till mina kompisar att jag inte är intresserad av något förhållande och de tycker att det är okej. Sen kan det väl finnas en och annan som man stöter på, som tycker att man är konstig, men det är ju inte så mycket att bry sig om. Och det där med att missa något, helt ärligt så tycker jag inte att jag gör det. De singelkompisar som jag har som lever för att hitta någon, de får ju ett ganska ensidigt liv i mina ögon. Själv kan jag använda tiden till att ta hand om mig själv och utvecklas på en massa olika sätt. Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Och sen vet man ju aldrig vad framtiden för med sig, antingen hittar jag någon som jag vill leva med, eller så kommer jag att få avnjuta mitt eget underbara sällskap. Babbla gärna på om det är mer du vill fråga, eller skriv ett PM om du känner för det. Vi asexuella måste ju hålla ihop, eller hur? __________________ * ~~Varje misstag är en möjlighet till förändring~~ *

2008-04-17, 19:04	#7 (permalink)
baraclara Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 8 Krediter: 58	Nästa steg? Tack igen för ditt svar! Känns skönt, även om det bara är här, att ha tagit ett första steg att berätta, vad som så länge har tyngt mig.. Men om jag nu (när jag tagit mod till mig) vill gå vidare, hur ska jag gå till väga? Jag bor i Stockholmsregionen, kan du rekommendera någon samtalskontakt som inte är jättedyr? Tack igen! / CLARA

2008-04-21, 23:11	#9 (permalink)
baraclara Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 8 Krediter: 58	Nästa steg? HEJ igen! Du får jättegärna fråga. Känns som ett gigantiskt steg för mig, men jag tror ändå att det är bättre än att själv sitta och fundera. Kommer ingen vart på egen hand.. Är dock borta någon månad framöver nu, men kommer hem i början av sommaren. Manlig eller kvinnlig? Kvinnlig känns kanske mer naturligt ändå, men det är inte jätteviktigt. Åter igen: Tacksam för att du svarar.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning