Johanna Ö

Jag har frågor som jag är lite osäker på hur jag ska formulera;

Vilken mall går man efter när man säger vad som är normalt eller inte normalt i ett förhållande?

Vart drar man gränsen för vad som är osunt eller sunt i ett förhållande?

Vad jag förstår så är gränsen väldigt flytande eftersom det är så individuellt vad man tycker är jobbigt/vad man kan fortsätta vara lycklig av/vad man trivs med.

Men hur avgör ni vart gränserna går när ni ger folk råd om vilka val de ska göra i framtiden? Ger ni folk råd om det eller låter ni dem komma fram till det själva?

Tack på förhand!
Kram Johanna

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

Instinct

Hittar inte par sina egna regler?

Jag har mina värderingar och riktlinjer, om någon inte håller med om dem så brukar de undvika mig ganska snabbt. Om jag skulle vara i ett förhållande så skulle förmodligen den tjejen ha accepterat mina idéer om normalitet och sundhet, och jag hennes.

Johanna Ö

Det är sant! Man söker sig nog (oftast) till människor med liknande värderingar.

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

Dopa minen:)

Visst är det A och O att kaka funnit maka i de moraliska aspekterna av förhållandets regler. Om avståndet är för stort så fungerar det inte på sikt. Om man har väldigt strikta gränser själv och möter en jättetrevlig partner som är en "swinger", så får man nog försöka se nyktert på det och kanske inse att man inte är direkt soul mates även fast det känns så för stunden - båda två får nog tänka till. Antingen kväver den ena den andra, eller så knäcker den andra den ena. Små skillnader kan ju vara betydelselösa och där man man lösa saker med kompromisser, respekterande, förståelse och överseende.

Det viktiga att komma ihåg, är att man har aldrig rätt att ställa krav på sin partner som man inte själv kan leva upp till å sin sida, dvs leva som man lär. Så man inte t ex kräver att den andra inte får pussa ngn annan för att man blir svartis då, medan man själv anser sig kunna göra det för att man tycker att man har kontroll på vad man gör.

Det finns nog många värderingar utanför själva trohetsreglerna som är ganska viktiga att man lirar på samma planhalva kring. Vissa saker tycker folk inte ska få komma i vägen för den starka kärleken. Med tiden kan det dock spela roll. Man bör faktiskt inte t ex underskatta en sådan sak som att om man står långt ifrån varandra politiskt (även om man inte är så politiskt engagerad).

Gränsen för vad som är sunt/osunt, den går vid hur lika vilkoren är för respektive. Om båda liksom vill äga varandra, och samtidigt erbjuder sig att bli ägd av den andra i gengäld. Då ser jag inget problem med det, utan det definierar deras sätt att älska varandra och ha en "vi-känsla". Ofta kommer då de politiskt korrekta moralpredikningarna om att det är sjukt och fel att försöka äga någon annan. Och ja, det är mkt osunt om detta inte är på jämlika vilkor och åsikter mellan parterna.