AnnaMJK83

Hej,
jag träffade för ca 3 år sedan "mannen i mitt liv"; han är en levnadsglad, erfaren och stark man som har haft ett otroligt händelserikt liv, mycket kvinnor, han är mycket vacker och enormt impulsiv - ganska så raka motsatsen till vem jag är ; försiktig, ekonomisk, lugn lite inåtvänd kanske men jag är trots min ringa ålder mycket erfaren i livets smärtor och glädje ämnen, livets skola har lärt mig hårt men bra att ta hand om mig och mina intressen... När vi träffades var jag nästan helt ute ur en stor process i mitt liv där jag passerat stadier av ångest/sorg/depression/ ilska sen början till accepterande( en process som tagit många, långa år av min ungdom ) jag hade efter många år börjat känna empati för andra igen, mitt ordningssinne/minne började falla på plats igen; känna igen mig själv som person och mer definiera mig som person efter vad jag vill kalla min utbrändhet. Allt endast med stöd från en underbar familj...

Jag har tyvärr fortfarande dåligt självförtroende i att bli avvisad, då jag blivit avvisad emotionellt och sexuellt så pass att jag har svårt att ge mig hän eller njuta av detta underbara intima med någon om jag inte kan lita på denne eller vet att denne någon verkligen vill göra detta med mig och knappt ens då...
Den här mannen fick mig däremot att njuta på fler plan än bara intimt, han vet hur han ska lyfta mig när jag ibland faller tillbaka i svackor, och han berättade att jag är den enda han kunnat skratta med på riktigt och verkligen älska och leva med. Vi uppfyllde varandras behov så komplett, vi fanns alltid där för varandra. Allt var perfekt, min intuition sa att detta var helt rätt( och den har alltid haft rätt, gällde bara att lyssna.)

I samband med att vi träffades skulle jag just börja studera vid Gbg universitet, bara lite kurser för att se om jag klarade av detta igen, han hjälpte mig flytta ner från Sthlm där vi bor.
Jag klarade inte av studierna, min ambitionsnivå var för hög vilket var mycket svårt att acceptera... plus att vi blev tvugna pga egen dumhet genomleva en abort...
Jag flyttade hem till honom och hans 2 underbara barn igen...
Min mamma hade svårt att acceptera just detta; att jag avbröt mina studier och mitt förhållande. Hon anklagade honom för studieavbrottet, hon "godkände" inte honom som en potentiell partner för mig då han är äldre än mig och har barn och har levt ett väldigt rikt liv.

Detta var svårt för mig då jag stått min mamma nära, hon har alltid varit neutral i det mesta men inte nu. Han fick inget vidare intryck av henne, och vill helst inte umgås med henne. ( Han uppmuntrar dock mig att göra det)
Mitt i allt detta vill hans barns mamma flytta till annan ort där hon med resp. börjat bygga hus, vilket innebär att han skulle antingen flytta med eller ha barnen på vissa helger ( han är inte hemma periodvis i sitt jobb utan utomlands) han älskar sina barn och lever för dom; han valde att flytta...
Jag fick på mycket kort sikt försöka hitta ett boende åt oss på denna nya ort, i samband med detta fick han ett stort betalnigskrav på sig som vi kom överrens om att betala av under ett år.
Det var ett stort restvärde på en bil som var kvar efter separationen från barnens mamma.
Hans ekonomi vart då körd i botten med många dåliga beslut om lån och kreditöverstigningar...
Något han bad mig hjälpa honom med att komma till rätta med ioch med att han inte hade möjlighet när han jobbade.
Ekonomin stressade mig...

Sen flyttade vi till en plats där han uppenbarligen inte trivdes... Vi blev distanserade till varandra. Han tog hand om sina barn i första hand, det var stressigt och stelt; jag blev tvungen att hitta ett jobb i all hast, där jag inte trivdes.
Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till familjesituationen, jag visste att jag gjort en enorm uppoffring för hans skull att lämna min familj och mina vänner, men han kunde inte ge mig annat än kritik för att jag betedde mig så oroligt och stressat, jag kände mig utanför i hans relation med barnen, samt skyldig till att han inte trivdes..

jag visste att det var dumt att känna det så men om han bara hade kunnat vara som vanligt och säga att allt skulle bli bra, att han uppskattade mig eller någonting som kunde sluta detta elände.. jag blev deprimerad... ledsen för ingenting, visste inte hur jag skulle nå fram till våran relation igen... han ignorerade mig. Han ville att jag skulle göra saker med barnen själv, ta egna initiativ men jag orkade inte, ville inte ! Kände mig obekväm och ensam... Han blev arg för han trodde att jag inte tyckte om barnen... Han började strunta i mig. Lämnade mig ensam... emotionellt som sexuellt. Han ville inte ha mig längre. Han mådde jättedåligt, och lät det gå ut över mig. Han sökte sig till nätet för tjejer, lade upp en profil som singel på en dejtingsida... Vår relation var så nära att krascha katastrofalt, han var på väg att lämna mig. Och allt på grund av missförstånd, flytt och stress.
Jag kunde inte glömma hur vår relation börjat, hur han egentligen var som person, vi blev alla så medryckta i en nedåtgående negativ spiral som var så svår att ta sig ur!

Det hela slutade med att vi började prata. Gråta och prata. Ingen av oss ville lämna den andra för vi visste att relationen var så stark och vi var bra för varandra. Men hur skulle vi hitta tillbaka till varandra??

Han har sårat mig mycket, hans impulsivitet vändes till något negativt... och jag sårade honom utan att veta genom att inte acceptera en egen relation med hans barn. Han har nu förstått att jag omöjligt var redo för detta. Han har många gånger bett om förlåtelse för att han utsatte mig för ensamhet och avvisande gång på gång... vi har pratat om detta mycket och jag blir fortfarande ledsen och upprörd för detta.
Jag vet inte om det når fram till honom hur mycket detta skadade mitt inre, han säger att han förstår men ändå har han svårt för att se att han inte längre kan tillfredställa mig sexuellt-han var den enda som kunnat detta! Jag försöker lägga detta bakom mig men det är svårt! Och jag måste tillåta mig vara ledsen ibland, och försöka prata om det; vilket vi gör!

Men jag undrar om det är helt bra att egentligen prata om allt detta, jag vill inte bara vara en väldigt bra vän till honom! Jag har fortfarande otroliga känslor för honom, åtrår honom. Men vi har inte samma intimitet som tidigare som var så självklar och bra och som gjorde att jag kunde ge mig hän till honom utan att känna att han gör det bara för att vara snäll eller bara för att jag vill. Dessa tankar jagar mig såfort vi kommer i närheten av sex, med den skillnad att de inte försvinner för att jag vet att han åtrår mig! Vi pratar om allt men samtidigt vill jag inte säga till honom att jag behöver att han gör mer spontana saker hela tiden så att jag verkligen känner att han vill ha mig! För det känns som att behöva "be" om att bli tillfredsställd, att be om eller ställa krav på honom som han inte uppfyller!

Hur ska jag göra för att kunna få en härlig och underbar relation med den här mannen som jag vill ska älska mig för resten av sitt liv???