annelie_62

Hej!

Skulle vekligen behöva ha någon att prata med...någon som var totalt opartisk..vet inte vart jag ska vända mig o blev glad när jag hittade detta forum! Hoppas någon orkar läsa bara....jag börjar från början...det är ganska invecklat...

Jag hade en "lycklig" skilsmässa med en man jag levt o varit gift med i 18 år..vi har 3 barn gemensamt o när dom kom i tonåren skildes vi..vi var överrens utan kiv o bråk...kändes som att vi var färdiga med varandra bara.....

träffade 1½ år senare en man på nätet som är 8 år yngre än jag..vi skriver o pratari telefon i 2 veckor innan vi ses...
tilläggas kan att jag bor på en ö o han på fastlandet...men avstånd bör ju inte hindra kärleken!

Vi träffas o det slår verkligen gnistor...vi blev totalförälskade..han har mindre barn på 4 o 5 år...varanan helg...han har ett dåligt förhållande bakom sig...

Han vil flytta till mig och får efter att par månader jobb på ön och flyttar hit...barnen kommer till oss 1 gång i månaden...

Han lyfter mig till skyarna! Säger ofta att han älskar mig! HAn visar det på alla sätt! bedyrar om o om igen att jag är den vackraste sexigaste underbaraste kvinnan han vet!

Vi har ett underbart o utvecklande sexliv! han vill ha sex ofta och det vill ju alla i början...
men när förhållandet o förälskelsen lägger sig så känns det som att man skulle vilja sova någon kväll i alla fall...men inte han..han blir märkbart sårad när jag inte vill varje kväll o jag väljer då att ha sex med honom så ofta han vill....fel...jag vet...men jag har så svårt för att såra någon...

Eftersom han är nyinflyttad till ön så känner han inte en kotte utan blir väldigt beroende av mig...vill vara när hela tiden! vill pussa...kramas...bli bekräftad...heeela tiden...jag sätts på en pedistal där jag inte vill sitta...han börjar kväva mig, och hans ord om kärlek hör jag snart int längre...Jag försöker förklara...att det känns jobbigt, att jag inte får luft...etc...han svarar: förlåt...vill ju bara visa att jag älskar dig...och han är jättesårad över att jag tycker detär jobbigt...det blir bättre en kort tid men är snart tillbaka igen...

Mina barn är vuxna och jag fick i samma veva som vi träffades mitt första barnbarn! Helt underbart! vill ju träffa detta underverk ofta o jag o mina barn har alltid haft en nära relation så för mig var det inget konstigt...men min man tycket dt va lite jobbigt...han längtade så mycket efter sina barn..jag tyckte då att han kunde se dom oftare om han velle.men han tyckte att det kostade för mycket pengar...

efter 1 år gifte vi oss! ett underbart kyrkobröllop! En underbar fest! med min o hans närmaste familj....

Fick så mitt andra barnbarn o efter 8 månader visade det sig att han (barnbarnet) fått en mycket leak cancerform....givetvis upptog detta min tid mycket i form av stöttning o hjälp till föräldrar o mett andra barnbarn...många långa ider på Astrid Lindgrens sjukhus...mycket sorg o lidande...varofta där...efter 1½år tog cancern hans liv o de sist 14 dagarna bodde även jag på astrid Lindgrens för att få vara nära ...

När jag sen kom hem igen trodde o önskade min man att nu..nu kommer min fru äntligen tillbaka...men denna period av sjukdom o död har påverkat mig och min livssyn...Jag bar ju oxå en väldigt tung sorg som mist mitt barnbarn....Min man försöket stötta o förstå men på något sätt kunde han inte det...jag kunde inte ta emot hans hjälp..eller ville inte..jag vet inte riktigt...

Mitt barnbarn gick bort i mars...i juli åkte min man på en festival...tyckte faktiskt det skulle bli skönt...vi pratade i telefon o jag peppade honom till att ha kul o njuta av all musik...han ringde näst sista dage o sa att han hade blivit osams med en kille som påstod att han hånglat med hans tjej! HAn sa att killen va knäpp o att inget hänt..han hade gett tjejen en kram ..det var allt...men han skule åka he tidigare än beräknat...
Väl hemkommen erkände han med många omsvep att killen hade haft rätt...Min man o tjejen hade vid 2 tillfällen blivit "upptäckta" med att kyssas o kramats...han påstod att han behövde någon so msåg honom o som tyckte om honom sa han!!!!
Jag mådde bar illa...Kunde inte ens se på honom..jag som verkligen stöttat honom för att han skulle ha kul...jag har hela tiden bedyrat min kärlek..vi har haft härlig sex precis när han velat....o så behöver han har någon som ser honom!!!!

det tog ett bra tag o många disskusioner innan jag kunde gå vidare...men såret var djupt...men vi hade börjat "komma på fötter" igen och jag var o jobbade...jobbar även natt...då min yngste dotter ringde mitt i natten o skrek i luren att hon kommi på min man o min syster sitta o kyssas ordentligt på en officiell tillställning!! Hon hade fårr gå fram o ta tag i dom för att dom skulle sluta...
jag ringde o konfronterade min man som först nekade givetvis...när ja frågade om min dotter ljög så var han ju tvungen att erkänna..
Försvarade sig så med att det blivit känslosamt under ett samtalsämne om mitt döda barnbarn o min syrras döda men...att det bara hände...
Återigen slets mitt sår i hjärtat upp!! Min syster!!! o Min man!!!

Gick till familjerådgivningen för att få hjälp..men det funkade inget bra...vi sklides o han flyttade tillbaka till fastlandet...det kändes lättande o jag kände att det var rätt..

Men så träffade han kort efter (1 månad) en ny kvinna...först kändes det bara skönt...sen blev plötsligt allt jättejobbigt o jag kände att jag vill träffa honom igen...Hans känslor för mig var domsamma sa han...så vi träffades igen 2 månader efter att han flyttat..då kändes de underbart igen..men han var givetvis rädd att jag skulle ända mig...men jag tyckte att vi skulle testa o leva som särbos vilket han oxå tyckte va en bra idé! Men vi gifte om oss i alla fall,men lever på varsitt håll...

HAn längtar fruktansvärt mycket efter mig o ringer ofta...kan säga att han älskar mig 2-3 ggr undet ett samtal...

jag känner inte att jag längtar efter honom och saknar honom men jag tycker det är mysigt när vi ses...men jag har ångest över att jag inte kan säga till honom att jag saknar honom liak mycket..för då ljuger jag...

Vi är väldigt olika...tycker olika i mycket, är i olika fas ilivet...jag har vuxna barn o barnbarn, han har små barn, vi har olika förhållanden till våra familjer, ...etc..

jag vill mer i förhållande..jag vill utvecklas! leva! träffa andra människor! resa!

Han vill mest bara umgås han o jag...helst..ska vi göra något annat tycker han det mest är en uppoffring...

så när vi ses blir det mycket sex, vin o god mat...o det är ju inte illa det heller!

men vad tusan ska jag göra!

Är livrädd för att såra honom igen! Och vad ska andra tycka! Mina föräldrar avgudar honom! men dom vet ju inte vad som hänt...att han sårat mig...

varför är det så svårt...

Mellan våra träffar mår jag jättebra förutom att jag grubblar mycket på vad vag ska göra med "oss"...ska jag ge det ytterligare tid...eller ???

Hoppas någon orkat läsa detta o kan ge mig råd...JAg är så jävla vilsen!!!!

matzsamtalstjänst

Hej Annelie 62. Tack för ditt långa och utgivande brev. Min första tanke är att han verkar väldigt PÅ eller Av, Svart eller vit? Att det är hans behov som styr det hela men genom att han bedyrar dig sin kärlek hela tiden måste du också göra det med honom = det blir han som styr. Det är lätt att tappa fotfästet när man blir så uppvaktad att man ej hinner värja sig. Ibland finns andra motiv än dem som faktiskt visar sig. Otrohetsvanan är förmodligen inget övergående, utan kommer troligast att fortsätta i olika former. Kanske genom att det blir "ditt" fel som inte älskar lika mycket, du som inte kan tillfredställa hans behov. Jag skulle själv (trots att jag är man) vara tveksam till en person som inte "har råd" att träffa sina barn. Har man råd att åka på festival och hångla med någon annan än sin fru är kanske prioriteringsproblem något att prata om. Hoppas du inte tar illa upp
av det jag skriver, det är inte meningen. Blir bara lite orolig när du beskriver hans personlighet och sitt förhållningssätt till dig, andras kvinnor men framföer allt till sina barn. Jag skulle inte gifta mig en tredje gång med honom i alla fall. Dessutom är det troligen rätt enkelt att såra honom, ellert?? Lev väl Matz M

annelie_62

hehe!

Du sätter verkligen huvet på spiken...det är precis så jag tänker...
men har sådan ångest över att ta upp det med honom igen...som sagt...han är väldigt lättsårad!
nu så har han sina barn varannan vecka o det verkar funka jättebra!
Det är väldigt svårt att disskutera känslor med honom eftersom han är så övertygande i sina ..o han öeröser migfortfarande med komplimanger o kärleksfulla ord! Han vill ju leva sitt liv med mig och att vi lever som särbos är ju bara för barnens skull nu...när dom blir äldre vill han ju flytta hit igen...om det finns jobb...

jag är inte lika övertygande i mina känslor och min framtid med honom är inte lika självklar för mig...OM jag skulle påtal det för honom skulle han bli knäckt...hur ska jag göra...
känner ju att jag inte är ärlig mot honom heller....o det vill jag ju samtidigt va....fan vad det kan va komplicerat...

JAg vill ju ha ett underbart liv!!!!!Hur ska jag agera??

annelie_62

finns det flera därute som har samma känsla som jag? eller liknande! kan man få lite tips på hur man ska agera???

Det känns som att det bara är kärleken han ger mig som jag är kär i...fattar ni?

Visst..han är snygg och är en bra man på alla sätt...men ...fan...det fattas så mycket..


´Han gör allt för mig!!! O jag känner mig skittaskig som inte kan älska tillbaka!

hoppas nån har nån liknande story....så att man kan få lite tips...

kram så länge!!

annelie_62

Ska i helgen upp till min man...har varit lite låg i veckan eftersom jag har funderat så mycket...på vad jag vill o hur jag kan prata med honom...Jag vill ju oxå att det ska vara rätt tillfälle..o det vet i tusan om det hinner bli...han ska ha sina barn o så kommer att kompispar till honom o äter middag på lördagkväll...På söndag åker jag hem igen...nästa gång vi träffas är inte förrän i maj....

Hur tusan går man till väga...förmodligen kommer han att fråga mig vad som är fel eftersom jag är lite låg...ska jag våga börja prata med honom då eller ska jag ta det när vi ses nästa gång?

Att prata om det på telefon med honom är ju uteslutet...

Har ingen någon erfarenhet....?? Tips snälla!!??

Johanna Ö

Hej Annelie!

Jag tycker det verkar som att den här mannen lever lite "genom" dig. Och när du är självständig och söker tryggheten inom dig själv och "ditt" liv, så spelar han på ditt dåliga samvete.

Det man gör när man ger någon dåligt samvete, är att man ber honom eller henne att tycka illa om sig själv. Det är inte särskilt snällt och det hela är egentligen bottnat i hans egen oförmåga att ta hand om sig själv. Men han projicerar sin egen dåliga självkänsla på dig och gör att du får bära hans ryggsäck.

Det jag tror är viktigt att du gör - oavsett vilka beslut du tar - är att börja sätta de gränser som känns bra för dig. Fundera lite över vad du behöver och vad du vill ha. Ta hand om dig själv och tillåt dig att "ta plats" i ditt liv. Du har rätt att få må bra, rätt att få ställa krav för att DU behöver, rätt att få känna dig trygg, rätt till tillit, rätt att få tycka om dig själv utan att hela tiden tvingas till ett dåligt samvete som egentligen inte är ditt.

För att du ska kunna se dina rättigheter som människa så tror jag det är viktigt att du börjar ta hand om dig själv. Var inte så hård mot dig själv! Du är inte egoistisk för att du ser dig själv och dina egna behov! Du KAN däremot bli egosistisk om du har ett bagage av otillfredsställda behov. Och för att undvika det och kunna behålla lugnet så bra som det går, så är det nog viktigt att du funderar på vad DU vill ha och vad DU INTE vill ha.

Gör en lista över vad du behöver och hur du kan få det. Gör sen en lista över vad du INTE vill ha för att må bra. Se sen hur den här mannen kan tillfredsställa de sidor du behöver och kan han inte det, så måste nog HAN i sin tur börja ta hand om sig själv lite bättre.

Föregående talare sa en sak som var väldigt bra. Han verkar ha lätt för att projicera och det är nog något du måste se upp med. Har DU lätt för att ta på dig skuld och känna dåligt samvete, så passar det honom bra. Du bär ju hans ryggsäck! Därför måste du nog skydda dig själv så mycket du kan. Att han hellre åker på festival än träffar sina barn, är ett ganska tydligt exempel på hans prioriteringar, anser jag. Han har med andra ord svårt för att se andras behov och det styrker snarare hans behov av att projicera.

Ta hand om dig!
Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

annelie_62

Hejsan Johanna!

Tack så mycket för ditt svar....
JAg kan tillägga att jag tar verkligen hand om mig...eftersom vi är särbos o bara träffs 1 gång i månaden så har jag massor med tid själv...JAg tränar o umgås med familj o vänner!

Det känns verkligen jätteskönt och det är väl så att nu när jag fått distans och känner att jag är självständig o att jag är ycklig "på mitt håll" så får jag ångest för att jag inte längtar efter honom...

Det är ju därför som jag har börjat fundera på om jag verkligen älskar honom och vad de är som gär att jag stannar...

Bekvämlighet...så här långt..men nu börjar det bara kännas jobbigt med avståndet och alla resor..
Ingen av oss är beredd på att flytta...så det måste nog till en disskusion om hur vi ska fortsätta...

faaan....han kommer att bli helt knäckt....det är det som känns sååå jobbigt...

Johanna Ö

Hej igen Annelie!

Vad bra!! Du kan inte ta ansvar för hans känslor. Du kan däremot vara ärlig mot honom och säga som det är. DET kan du göra för honom. Men säg ingenting förrän du är säker på ditt val. Om du vill lämna förhållandet, så säg det först när du är säker. Men ljug inte för honom eller dig själv för den delen. Säg inte att du älskar honom om du inte gör det. Fortsätt ta hand om dig så ska du se att du gör det val som känns bäst till slut!

Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.