Medmänniska

Hej! Har en son som är 19 år, och där är det mesta frid och fröjd.
Men; han har haft ett förhållande med en tjej på 18 år i
några månader, och nu mår den tjejen jättedåligt eftersom min son
nyss gjorde slut.
Nu till mitt problem: Hon har sett oss som en extrafamilj och söker nu mitt stöd som en slags "extramamma". Hur ger jag henne det utan att trampa min son på tårna? Han har sagt att det är OK att vi pratar med varandra, och jag har en dialog med den här tjejen nu också.
Det hon behöver är en vuxens stöd då hon har det jobbigt hemma också.
Det skär i hjärtat när jag hör hur hon saknar oss och vårt "hem".
Hon har en låg självkänsla, hur gör jag för att hjälpa henne bygga upp den?
Svårt för henne att komma till oss just nu, då hon inte har kommit över
separationen än...
Vill så gärna hjälpa henne gå vidare! Men hur gör jag?

Sebastian

Du finns ju där som en medmänniska som stöttar henne - i mina ögon kan det vara nog så viktigt!

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

Medmänniska

Jo, det är det jag har läst mig till och även har egna erfarenheter av.
Jag har svårt att få till det rent praktiskt bara...och vill så gärna
hjälpa henne att gå vidare. (Min son tror att det blir ännu svårare för henne om vi inte bryter kontakten helt...)
Men jag vill finnas där för henne i denna "övergång" och även om detta
inte är något "stort" problem, så har världen rämnat för henne.

Bara det att hon söker mitt stöd, visar att hon känner sig tämligen ensam.
Skulle vilja att hon hittar tryggheten inom sig själv, och vet bara inte HUR
jag peppar henne till detta?

Sebastian

Nu handlar det ju om att hon genomgår en social förändring. Att lämna en social relation. Du är ju på sätt end el av den sociala relationen så visst genom att ha kontakt med henne så lär det knappast gå snabbare att lämna det gamla trygga. Däremot kan du hjälpa henne att göra det mindre traumatiskt. Det är en fin balansgång det där men om man är medveten om vad man gör och varför man gör det så brukar också resultatet av det hela bli bra.

Det visar också en önskan av att klamra sig fast vi något som varit. Så det gäller att du är skicklig på att balansera dels hennes behov av din trygghet mot din sons önskan om att lämna den här relationen. Din önskan om att hjälpa dem båda kan faktiskt ha en hämmande verkan på deras förändringsprocess. Så du måste fråga dig själv - varför du gör det här. Är det för tjejens skull? för sonens skull? eller din egen skull då du tyckte om att ha en extra människa i huset?

Missförstå mig inte - jag ifrågasätter inte dina motiv att hjälpa. Jag vill bara göra dig medveten varför du hjälper då den medvetenheten gör dig till en bättre hjälpare.

Du är vuxen och har ju en massa erfarenhet på den resa du gjort för att bli den människa du är idag. Det är dax att du ser dessa erfarenheter som resurser nu. Hur har du funnit den trygghet du har inom dig? Hur har du fått den att växa? Dela med dig av dina erfarenheter till henne även om de kan tyckas små för dig. På så vis kan du bli en levande förebild och på så vis hjälper du bara genom att finnas till!

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

Medmänniska

(Skratt!) Jodå, jag har ifrågasatt mina egna motiv. Det jag kommer fram till är att jag helt enkelt känner för/med henne.
Minns själv hur det var i den åldern...
Hade känts enklare/bättre (för mig naturligtvis) om hon hade haft en bra relation med sina föräldrar. Försöker peppa henne att tala om hemma hur hon känner det. (Om hur hon mår hemma, känner för familjesituationen osv)

Det var precis den typen av farhågor jag hade, att jag inte hjälper henne med att försöka stötta, utan bara försvårar hennes läkande process.

Skall försöka slussa henne vidare, utan att hon klamrar sig fast vid oss som "familj". Vill bara att hon skall känna att hon INTE är ensam. (Det är så hon känner det just nu). Försöka bättra på hennes självkänsla, som inte är bra.

Johanna Ö

Hej Medmänniska!

Vilken hemsk situation du hamnat i. Du har ju på sätt och vis också bildat en sorts relation till den här tjejen.

Första kärleken har en tendens att sätta sina spår. Man står helt handfallen eftersom man inte har någon erfarenhet och inga verktyg att använda sig av för att skydda sig själv.

Förmodligen har den här tjejen övergett sin egen identitet för att leva "genom" din son. Problemet är att hon då slutar visa sig själv och vem HON är. Och det var ju HON din son blev kär i.

Det är oundvikligt att den här sortens separation blir outhärdligt smärtsam, tror jag. Men själva kontentan är att det kanske är en av hennes största lärdom hon bär med sig resten av livet. Nästa gång kommer hon med stor sannolikhet inte tappa bort sig själv och sitt eget liv, lika mycket som hon verkar ha gjort nu.

Jag tror det är viktigt att du påpekar att du kan finnas där som ett samtalsstöd för henne om hon ringer. Men på sätt och vis, måste du nästan också göra slut med henne då din son gjort det. Det är som Sebastian skrev - en svår balansgång mellan respekten för din son och empatin för den här tjejen.

Det viktiga är nog ändå att ni successivt har mindre och mindre kontakt. Jag vet inte hur det ska bli möjligt. Men det är nog DU som måste sätta gränserna, tror jag. Hon går garanterat och hoppas på att din son ska ångra sig också, och vad händer om din son träffar en ny tjej? Det blir smärtsamt för den här tjejen hur du än gör i längden....

Jag förstår hur jobbigt det är, men försök få henne att börja ta hand om sig själv och jobba med sin självkänsla, om du vill hjälpa henne med något.

Lycka till!
Kram!

Sebastian

Missförstå mig inte. Jag säger inte att du måste slussa henne vidare för att hon skall läka, jag säger bara att det finns en risk att hennes förändringsarbete tar längre tid så länge hon har kontakt med källan (dvs henens fd killes hem) till det hon försöker "avvänja" sig ifrån. Det finns också en risk att din son känner en viss frusrtation om tjejen han vill lämna fortfarande vistas i hans hem.
MEN om man är medveten om denna risk så kan man förhålla sig medvetet och göra vad man kan för att unvika de negativa konsekvenserna. Exempelvis tror jag att telefonkontakt er emellan är att föredra framför att hon kommer hem till er. Iallafall tills hon och din son har kommit en bit med sina känslor.

Nu till den möjlighet och den resurs jag ser dig som. Hon, har tydligen valt att anförtro sig till dig, och det verkar som att du känner att ni har en bra kontakt. Ett sådant band kan betyda mycket och vara en källa av lycka för både dig och henne. En av livets glädjeämnen är ju just den goa känslan i att vara en medmänniska till en annan.

För att ta ett konkret exempel från min egen värld där något liknande fungerade mycket väl. Min lillebror hade en tjej, en väldigt osäker tjej som hade misserabla hemförhållanden. De var inte ihop så länge men hon och min mamma fick bra kontakt och hon o min bror skildes även åt under ganska odramtiska omständigheter. Idag ca 8-9 år senare var hon för ett tag sedan och besökte oss med sin nya familj (man + 2 barn). Hon är lycklig och känner att min mammas stöd har varit nödvändigt för att hon skulle få sitt liv på fötter (hennes egen mamma har allvarliga psykiska problem och har därför inte kunnat ge henne så mycket stöd).
Idag är hon alltså en vän till familjen och även hon och min bror har en vänskaplig kontakt och pratar med varandra ibland. Så detta är ett exempel på hur det hela kan få en positiv utgång.
Värt att notera var att min mamma tydligt visade att hon respekterade min lillebrors önskan o således hade hon mest telefonkontakt med tjejen.

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se

Medmänniska

Tack för att ni svarat! :-) Kan tala om att det förhoppningsvis lugnat ner sig en smula. Tjejen och jag har haft mest mailkontakt, men även träffats för en fika. Hon fick chansen att "prata av sig", och tala om vilken hemsk son jag har! ;-))
Hon uttryckte senare att "det var skönt att bli bekräftad av en vuxen".

Min son har (naturligtvis) träffat en ny, och han har skött det så snyggt man kan begära, särskilt av en 19-åring. Men bitterheten från tjejen (den förra) var stor. Samtidigt så undrar jag om det inte var "bra" för henne, ur ilska kan man hämta lite "styrka" också. (Bättre förbannad än ledsen, tyckte jag...:-) Nu är han inte perfekt längre!

Vi har fortfarande mailkontakt, och jag försöker ha ett "allmänt" intresse
för henne, då hon tydligen saknar stöd hemifrån. (Skulle kunna skriva
spaltmeter om vad jag tycker om föräldrar som enligt min mening missuppfattat det där med föräldraskap! Vad har de för syfte?!!?)

Slutligen så måste jag säga, att det är förvånansvärt få ställen man kan få stöd och hjälp, när det gäller tonåringar speciellt. Om man inte är i den "svängen" med BUP osv, så kan det kännas motigt att ringa bara för en "fundering" och stöd. Så stort tack från mig!