dacci

Ultimatum är inte något annat en ett tecken på maktlöshet. Ibland är det inte värt att köra vidare på något oavsett hur mycket energi du lägger ned. Du kan få spendera hela ditt liv väntandes, det är ditt val. Tänk på det. Om jag vore du skulle jag lämnat honom. Livet är alldeles för värdefullt för att slösas bort på människor som inte förtjänar ens uppmärksamhet. Men som sagt det är ditt val, inte mitt.

Monika

Tack för alla svar! Det är ett bra forum det här!

Jag har funderat lite på det där om att sätta gränser och att ha respekt i förhållande. Har insett att jag genom åren varit lite dumsnäll och inte vågat ha en egen åsikt eller styrka att stå för min vilja. Så jag tänkte att jag ska öva på det:-)

Man pojkvän har ett ordentligt humör ibland och därför får han oftast sin vilja igenom dumt nog. (Men för det mesta är han snäll) Häromdagen så blev vi osams på en restaurang, eller snarare han blev arg på mig. Han sa att han hade ett problem med mitt tjatande och skällde ut mig efter noter... Hela restaurangen undrade nog vad som hände. Så när vi kom hem så tog jag mod till mig och sa att jag ej ville leva så här, att han ej respekterade mig eller hade rätt att uppfostra mig så sam han vill. Han hade ett enda svar, att jag hade ett val, antingen så står jag ut eller så går jag. Och jag skällde verkligen inte på honom utan berättade vad jag upplevde. Vad svarar man på en sådan fråga, hade det varit jag hade jag bett om ursäkt och försökt att behärska min ilska i fortsättningen!

Aero

Monika.

Jag har själv skrivit under en annan tråd för första gången idag.
En slutsats som jag kommit fram till, och som Du också ser ovan,
det är att konsekvenserna får man ta av sitt eget beslut, det jobbiga är
att genomföra beslutet.
Tycker att Du ska väga Din tillvaro mot att i alla fall inte må sämre
när Du genomför Ditt beslut. Jag tror att Du är där redan nu, och
att Du har svaren. Så kör på!
Jag gjorde det och allt blev inte rätt, men har man åkt på törnar
så måste man ju undra!

Lycka till

Monika

Jaha, så var det gjort.

Efter 2 jobbiga bråkiga veckor ville han göra fred med att ha sex, inte jag. Jag såg att han blev arg, och han frågade vad som nu var fel. Jag sa att var färdig med detta förhållande och ville separera. Han började prata lugnt om hur det skulle gå till och höll med om att förhållandet ej fungerade. Efter ett tag satte jag mig i sovrummet och han tog en whisky i vardagsrummeet. Han kom tillbaka och började prata om att han visst ville ha barn och en framtid med mig. (vilket han gjort förr för att sedan ej visa något intresse igen) Men denna gång förklarade jag att det var jag som ej längre var intresserad av en familj med honom, jag kände ingen kärlek längre. Så för att göra en lång historia kort så blev han förbannad och sa att antingen stannar du eller så går du nu. Han skrek att jag förstört hans liv. Han behövde ju bara några månader till för att fixa ekonomin och packade en väska med mina kläder och sa att han ville ha mina nycklar till lägenheten (vilken vi äger gemensamt). Jag sa att jag har ingenstans att ta vägen speciellt inte klockan 1 på natten. I jakt på mina hemnycklar fick han tag i min mobil och hade sönder den. Jag gick till slut ut i natten med min väska medans jag fortfarande hade nycklarna. Men jag bor mitt i Stockholm med kompisar i lägenheter med portkoder, så var gör man då mitt i natten utan föräldrar i någon stad i närheten... Nåja jag åkte hem till en kompis med villa och knackade på..... Där har jag varit några dar. Nu är han ledsen ber om förlåtelse har köpt barnklädeer och skickat sms som säger att han vill se våra vackra barn komma till världen. Men jag tror honom inte, han har varit ledsen förut när jag varit på väg (dvs han försökt slänga ut mig) och då har jag stannat, men jag har ej sett därefter att önskan om barn och en framtid har funnits!

Vad ska jag tro? jag vill egentligen inte längre, känner mig sviken, litar ej på honom. Ska jag gå tillbaka, kan vi fixa detta, menar han allvar denna gång?? Jag tror egentligen inte att han vill ha en familj med mig men varför tar han då inte detta tillfälle när jag har sagt nej. Han har redan ringt runt till mina kompisar och föräldrar och beklagat sig eftersom han ej fick tag i mig på telefonen som var sönder (har köpt ny). Nu har jag ett andhål eftersom han är på tjänsteresa en vecka...

Lyckosträverskan

Jag måste bara säga att jag är grymt imponerad av dig! Underbart att du tar hand om dig och har styrkan att göra det som i längden är bäst för dig.
Kram!