![]() |
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt![]() Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Familjeterapi - parterapi - relationsproblem - kärleksbekymmer Här kan du fråga allt om parterapi och familjeterapi. |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
Jag skrev en liknande tråd innan men skriver en gång till, mycket för att lätta på känslan. Jo mitt problem är att jag lider av en fruktansvärd separationsångest sen barndomen. Hade alla symptom såsom sömnbesvär, drömmar om dödsfall etc. Och jag har tidigt lärt mig att förtränga känslan av övergivenhet i förhållande till tjejer. Redan när jag var femton och blev dumpad så förträngde jag henne på nolltid och menade på att jag inte alls tyckte om henne längre. Nu vet jag att den kärleken jag kände för henne var 100% genuin och att jag hade alt annat än att glömt bort henne sådär på en vecka. Efter det så har jag under egentligen tio år letat efter nån som kan "rädda" mig och bli min nya mamma. Det har jag förstått och rett ut genom terapi efter att jag kollapsade smått med en tjej jag trodde var min nya madonna och hon skulle vara bortrest i fyra månader. Det sorgliga är att när hon kom hem efter resan så märkte jag att min kärlek bara hade varit pseudokärlek för behovet av en mamma så jag tyckte inte om henne längre.
Hursomhelst, nu har jag träffat en ny tjej precis för två veckor sen och vi känner passion för varandra. Problemet är bara att hon med sitt bagage är väldigt rädd för att binda sig då hon är rädd för att bli låst, och jag har som bekant min separationsångest. Så nu precis skrev hon i ett sms att hon behöver vara lite ensam ikväll. MEN samtidigt så har hon skrivit över ett annat forum att livet leker för hon har precis varit med sin väninna och haft det mycket trevligt. I mitt traumatiserade huvud så blir jag ju så klart extremt rädd och har precis genomlidit en panikångestattack som präglades av rädsla och ilska. Min fråga till nån som vet är: jag vet vad min rädsla handlar om. Jag vet att detta inte alls behöver betyda nåt negativt för min del (alltså vad hon skrev) och jag vet dessutom att jorden inte går under om det skulle utvecklas att vi inte kan vara tillsammans. MEN, vad gör jag åt känslan? Vad gör jag för att undvika denna starka invanda reaktion som bara precis suddar ut mitt förnuft? |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|