mariatösen

Hej
Jag och min man har haft det kämpigt många år. När barnen var små klagade han ofta över vårt dåliga sexliv, d v s att det tog minst 7-10 dagar innan jag ville och om det inte funkade då (pga hans potensproblem som bottnar i ms) så var det jag som var en frigid jävel. Jag drog det tyngsta lasset hemma, hade 10 halsflusser på 18 måander och järnvärderna var i botten!
Till saken hör att jag långtids behandlats med SSRI lågdos för panikångest. Till slut trodde jag att jag var tråkig och frigid och ville testa om min lust var borta. Jag var otrogen några gånger med en kille. Hade inga djupa känslor för honom, utan behövde bara bli sexuellt bekräftad. Min man fick reda på det. Sårades djupt - så klart. Och jag var definitivt inte frigid utan hade hur mycket lust som helst.
Vilket fall som helst, detta har lett till ännu sämre relation, men vi har försökt lappa ihop det i 4- år nu och inte lyckats alls. Mycket hårda ord får jag höra och jag stänger av mig mer och mer.

Det e jag som har planerat barnen (en insemintaion), gifternmlet, semestrar mest själv. Han har inget intresse säger han. Ofta ber han mig skaffa en annan som jag kan dela mitt liv med. Hans ms gör honom mer och mer rörelsehindrad. Jag älskar att vara ute i naturen och resa, men får alltid göra det själv. Han säger att jag förnedrar honom, om jag ber han skaffa rullstol, så vi kan vara två eller vara en hel familj för nån gångs skull!

För ett par år sedan tog han strypgrepp på mig när jag - som vanligt somnat med barnen - och kallade mig lilla jävla fitta. Nästan förträngt detta. Han sa att det berode på hans medicinering. MEn han är oerhört frustrerad.
Nu har jag stängt av helt. VI delar inte sovrum, När han rör vid mig blir jag stel som en pinne. Vi har inte haft sex på flera år. Hans ms är värre.

EN gång i veckan tjatar han om vårt dåliga förhållande och han tycker han bjuder till. MEn som i morse, det räcker med att jga säger att jag behöver bilen idag, så jag kör dig till jobbet, så får jag till svar "håll käften". Det är på den nivån vi är nu.

Mår skit, men anar väl att jag har nån stark kraft inom mig som orkat driva vårt äktenskap. Men nu har han tagit fram skilsmässopapper och säger att jag måste ta ställning. Hjälp, jag har sån separataionsångest, men förstår att han och jag skulel må bäst av att flytta i från varandra. Men klarar han sig? Han kan ju inte ens gå längre?
Vad och när pratar man med barnen? Får en kall klump inom mig jag bara tänker på hur detta kommer såra barnen... . HJÄLP

Sebastian

Ett förhållande kan på sätt och vis jämföras med ett företag - en metaforisk bild som kan hjälpa oss att få lite perspektiv på det hela. Ett företag är något man driver tillsammans i hopp om att nå en gemensam vinst. Vinsten i det här fallet är naturligtvis allt positivt man kan uppleva i en kärleksrelation - kärlek, trygghet, barn m.m.
Om företaget går med mer förlust än vinst (dvs att de inblandande personerna inte längre mår bra av förhållandet) så är det inte längre lönsamt för någon av intressenterna varvid företaget står inför ett viktigt beslut. Skall de inblandade personerna försöka rädda företaget och vända den negatvia trenden eller är det dags att upplösa företaget?

Du ställer dig frågan om ni kommer att skiljas nu? Jag undrar vem du egentligen vill ställa den frågan till? Vem/vilka är det egentligen som styr det här "företaget"?
I mina ögon så är du en av de två verkställande direktörerna på detta företaget. Med andra ord - du är en av dessa två personer som har beslutsfattande makt vad gäller om företaget och dess framtid. Du kan när du vill säga upp din tjänst som "direktör" och lämna företaget. Men om du gör så så bör du vara medveten om konsekvenserna det får för dig och företaget (dvs alla inblande parter - du, dina barn, mannen osv). Så frågan är - känner du att du vill fortsätta och kämpa i den här relationen eller om du tror att Du skulle må bäst av att gå vidare?

Om du vill kämpa vidare - hur länge orkar du göra det om saker är som de är nu? Vad skulle du behöva ändra på för att det skulle kunna bli bättre? Vilka resurser skulle krävas för att genomföra en sådan förändring?

Om du väljer att lämna förhållandet - vad krävs för att du skall klara av det? Vilka egenskaper har du inom dig själv och vilka hjälpande resurser har du utom dig själv som skulle kunna hjälpa dig driva igenom en sådan förändring? Och vad önskar du uppnå för dig själv genom att göra en sådan förändring?

Angående barnen: Vad tror du sårar dem mest - att se sina föräldrar leva tillsammans olyckliga eller var för sig med målsättningen att få det bättre? Är själv skillsmässobarn och talar av egen erfarenhet i att det kan upplevas som en lättnad när två människor som inte funkar att leva ihop separerar. Och sårat dem har ni redan gjort genom att inte leva i kärleksfull samvaro så skadan är på sätt och viss redan gjord. Så frågan du istället borde ställa dig är - vad kan vi göra som föräldrar för att ge dem en bättre familjemiljö?
Poängen enligt mig är dock inte huruvida ni lever ihop eller ej - det är om ni är lyckliga som individer och utifrån detta har maximalt att ge som föräldrar.

Kom ihåg att en av de finaste gåvorna du kan ge någon är din egen lycka! Något som naturligtvis är extra tänkvärt som förälder...

Så använd din inre balansvåg och väg det positiva mot det negativa (du kan tom. ta och skriva upp det på ett papper för att få det extra tydligt). Ställ dig själv frågan - vad behöver jag göra för att vara lycklig/må bra i den här situationen?

Du beskriver en oro över att sjunka. Mitt budskap till dig är att du inte behöver vara rädd. Du är kaptenen på det här skeppet och du väljer om du vill sänka det eller inte. Och om du sänker det så har du ju flera livbåtar att välja bland.

Vad du än väljer att göra så kan det vara värt att fundera lite över vilka resurser du har som kan hjälpa dig göra detta på bästa möjliga sätt.
Din familj, vänner och inte minst dina egna kvalitéer är en viktig tillgång. Professionell hjälp är ett annat alternativ. Vi på Comunicera hjälper dig gärna om du så önskar (mig når du på nr: 0708 - 120 795 och Comunicerakontoret på 031 - 774 00 67).
Valet är ditt - vilka resurser önskar du dig i den förändring som krävs för att göra saker och ting bättre?

Och kom i håg - det är alltid bättre att ha ett val än att inte ha det. Så frågan är bara vilket val som känns bäst för Dig!?

/Sebastian

mariatösen

Vem jag frågar? Ja det är mig själv såklart. Jag vet att jag har ett val och att jag inte kommer sjunka. Jag är stark som hållit ihop vårt äktenskap i så många år, när han inte bjudit till. MEn jag orkar inte ta steget, förstår du? Hur ska jag hitta verktygen att ta tag i detta? Försökt med kBT och pratat med vänner, men jag finner inte kraft?
Sedan är jag inte olycklig. Jag ser lycka varje dag, och barnen ser att jag ä'r lycklig. Däremot ser de inte lycka mellan oss dagligen.... men dem har oss båda tillgängliga, och barnen har sina rum och sin trygghet. Det är värt mycket.
Du skriver: "Så frågan du istället borde ställa dig är - vad kan vi göra som föräldrar för att ge dem en bättre familjemiljö?
Poängen enligt mig är dock inte huruvida ni lever ihop eller ej - det är om ni är lyckliga som individer och utifrån detta har maximalt att ge som föräldrar."
Jag tror ju inte det är bättre för dem att ha två boenden, skulle du vilja ha det? Inte jag. Lycklig som individ? Tja, ibland e jag så trött på detta prat om att man ska vara så lycklig och lyckad och ge maximalt jämt... jag är en vanlig 40 + föräldrer, kommer vara trött och gnällig och inte kunna ge max mer om jag skiljer mig än vad jag kan nu. Ett företag är så också. Man ska ha "kul" påsina jobb, sa min förra chef. MEn kul har man inte alltid, Ett jobb är ett jobb och ibland är det trevligt och intressant, men MAX är det inte jämt. Cést la vie!
Sedan kan jag inte ändra på min man. Jag har gått hos terapeuter och MS-läkare och familjerådgivning och alla säger att jag stångar mig blodig. Men jag kommer ingen längre vart. Fast jag inet vill ha det så här. ... Usch!

Sebastian

Din medvetenhet om attdu har ett val och inte kommer att sjunka ser jag som något viktigt i detta. Så tack för att du förtydligade detta!
Det låter på dig som att du HAR styrka (annars hade du ju inte "stått ut" alla år) men att du inte vet VART eller HUR du ska använda den. Möjligtvis att du skulle behöva fylla på din kraft lite.
Så vad ger dig kraft i livet? Vad behöver du för att fokusera den kraften på rätt saker just nu?

Jag visste inte tidigare att du varje dag kunde se lycka. Nu vet jag det och det är värdefull information för mig för det talar om att du har förmåga att strukturera dina tankar på ett positivt sätt trots omständigheterna.
Likaså belyser du nu mer specifikt problemet - att barnen inte ser lyckan mellan er. Vad anser du att man kan/bör göra åt den saken då?
Och naturligtvis är allt det du säger värt mycket och jag tycker det är bra att du kan se det förlika viktigt som det är att ta reda på vad som inte funkar är det ju att kunna se det som funkar bra och det kan ju du!

Det är inte en fråga om vad jag tycker utan vad DE tycker dvs vad som skulle vara bäst för dem. Du är expert på dina barn inte jag. Således är du den som bäst kan svara på vad som vore bäst för dem, förutom de själva. Däremot så vet jag att två bra fungerande skilda boenden KAN vara bättre än ett enat icke väl fungerande. Det beror på omständigheterna somju du som sagt känner till bättre än jag i det här fallet.

Jag har inte dragit något likhetstecken mellan att vara "lyckad"/"ge maximalt jämt" och att vara "lycklig". Jag menade bara att en förälder som mår bra har mer att ge än en som inte mår bra. Jag menar inte att du måste ge MAX jämt. Tvärtom är jag övertygad över att du redan gett max av vad du förmår. Det är ju uppenbart att du verkligen kämpat med det här!
Sen är jag nyfiken på vilket sätt du mer specifikt menar att du kommer att vara trött, gnällig och inte kunna ge max mer om du skiljer dig än nu?
Enligt mitt sätt och se det så är det en fråga om olika situationer och således olika förutsättningar. Jag säger inte att förutsättningarna måste bli bättre bara för att du skiljer dig - mig veterligen kan de ju även bli sämre. Däremot tror jag att de KAN bli bättre om du genomför skiljsmässan på rätt grunder.

Men likväl har du inte givit upp utan tar dig tid och ork att posta ett inlägg här. Du kanske inte är medveten om det men du kämpar trots allt vidare.

Du har alldeles rätt i det du säger att du inte kan ändra din man. Endast han kan välja att ändra sig själv.
Däremot finns det något du KAN påverka i högsta grad och det är dig själv. Genom att förändra dig själv kan du ändra din situation, drastiskt, för Du är ju den person som upplever allt det här. Och dessutom - genom att förändra dig själv ändras din relation till honom och således kommer du att påverka honom på ett annat sätt än du gör idag. Det kanske inte är nog för att han ska förändras så som du vill men det är alltså inte det som är poängen. Poängen är att du kan ändra din situation genom att förändra dig själv.
Du säger att du inte komemr någon vart. Jag förstår att du mycket väl kan känna det så efter många års av kamp. Därför hoppas jag att du nu ska våga prova på något nytt. Lägg kraften du nu lägger på att "stångas" med honom på att förändra dig själv istället.

/Sebastian

Sorin

Hej Mariatösen,

En sak som inte är tydligt här att du inte kan leda "företaget" tillsammans med en vd som har alla rättigheter som du i ledningen men som inte uppfyller sin roll utan tom saboterar för företaget.

Din man är en sabotör och varför han är det spelar inte en enda roll. Han saboterar för sig själv, han saboterar för dig och han saboterar för barnen. du saboterar också för barnen trots att du rationaliserar bort det genom att antyda att det är ändå bättre för barnet att ha det så som ni har det idag än att bo tillsammans med dig på en annan plats. Du har fel. Som förälder har du ett ansvar att dina barn får uppleva en funktionell relation. Din och din mans relation är dysfunktionell. Han spelar offerrollen och du spelar räddarrollen.

Till skilland från Sebastian anser jag inte att du visar upp styrka eftersom du har levt under de här förhållandena. Jag säger inte att du inte har styrka bara att det visas inte i din berättelse. Vad du visar är, enligt min mening uthållighet,men inte styrka. Styrka är att fatta jobbiga men rätta beslut och genomföra dem. Styrka är att visa lära barnen att de har åtminstone en förälder som sätter gränser, som ser till deras bästa (ja, under de förhållandena som du beskriver är det bätre för barnen att ha ETT boende, hos dig, utan en destruktiv och självdestruktiv far).

Enligt min mening finns det ingen styrka i att förneka det ansvar som man har för sin egen och sina barns lycka. Det finns ingen styrka i att rationalisera och intellektualisera bort kränkningar som man utsätts för. Du gör ett mycket bra jobb med det.

Din man kränker dig på många olika sätt. Han använder sin sjukdom för att ursäkta sitt dåliga beteende, för att kontrollera dig, för att utpressa dig och ge dig skuldkänslor. Det är inte alls synd om honom. Bara för att man har MS beter man sig inte svinaktigt.

Du låter din man hålla på på detta sättet. Du bortförklarar hans dåliga beteende och din handlingförlamning.

"Cést la vie!!" skriver du. "Non, ce n'est pas vrai" svarar jag på det. Livet är inte så. Du har ett ansvar för dig själv och för dina ovuxna barn. Du har inget ansvar för din man. Han är vuxen, han vil skilja sig, han känner till sin situation och hälsa. Han verkar i detta vara mer klok än du. Om han klarar sig eller inte är inte din eller barnens business. Han är själv inget barn, utan en vuxen man, som hanterar livet med dess problem på sitt sätt, på ett destrukivt sätt. Du får hantera livet på ditt sätt. vill du vara självdestruktivt, fortsätt på samma sätt som innan. Du ha facit i hand om hur bra det fungerar idag. Fortsätt som idag så lovar jag dig att du kommer att ha det likadant om 10 år också. Gör en seriös, grundläggande förändring och ditt liv kommer att förändras. Jag vet inte hur bra eller dåligt det blir. Den enda garantin som du har är att det är dåligt, mycket dåligt så som det äör idag. SÅ är livet, antingen tar man ansvar för sig själv eller så hittar man väldigt bra låtande och till synes kloka anledningar till att inte göra det.

Om du hade varit ett barn i den situationen (att föräldrarna ska gå skilda vägar), vad hade du velat höra?

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

mariatösen

Sorin och Sebastian, vilka bra svar ni har båda. Och Sorin, dina svar krävde lite mer tankekraft... jag ska spara dina ord och återkomma med lite frågor. Jättebra svar båda... Jag är lite desperat och mår pyton, ursäkta om jag vräkte ur mig....Sorin, Tycker du jag ska låta han flytta? Han vill vi ska sälja huset, men jag vill bo kvar. Han kan inte bo här längre med 3 våningar....

Sorin

Hej Maria,

Du behöver inte ursäkta dig. Jag/vi förstår att situationen är jobbig. Vi vet att när man mår dåligt säger man både det ena och det andra. Du har inte ens kommit i närheten av vad andra har sagt. Tack i alla fall för din ursäkt!

Jag tycker att det handlar inte om att "låta" honom göra någonting. Han är en vuxen människa. Han får göra vad han vill. Visst påverkar det han gör ert gemensamma liv. Men du kan inte "låta" eller "inte låta" honom göra det han vill. Det är lite mor-inställning över det, vilket jag inte tycker är passande mellan vuxna, inte ens om den andre verkligen beter sig som ett barn.

Det handlar inte heller om vad jag tycker om det du skall göra. Då skulle jag gå in i en papparoll mot dig som är också vuxen. Jag kan berätta vad jag tycker om situationen (vilket jag redan berättat egentligen) och sedan får du fatta själv ett beslut och genomföra det beslutet, oavsett vad du själv väljer. Det är du som får leva med dina beslut, inte jag. Det är du som har mer fakta om allt, inte jag.

För att sammanfatta. Jag tycker att det låter inte alls som att du lever i ett bra förhållande. Jag tycker bestämt att din man är kränkande och att han använder sin sjukdom som en ursäkt för att vara ett offer. Jag tycker också att du går själv in i det spelet, vilket inte är konstigt för det är svårt att inte tycka synd om en person som är sjuk, det är jobbigt att säga ifrån en sjuk människa som är duktig på att vara offer. Men bara för att det är jobbigt betyder inte att det är rätt att inte säga ifrån. Jag tycker dessutom att, generellt sett skulle dina barn ha det bättre om de såg att åtminstone en av föräldrarna beter si vuxet, vilket innebär att man fattar och genomför rätta beslut trots att de är tuffa och kanske inte ens barnen håller med om att det är rätt. Så tycker jag. Men mitt tyckande är MITT, du får komma fram till DITT tyckande, till DINA beslut, till DINA handlingar. Du kan inte ge bort det ansvaret.

Vad jag kan lova dig är att när man våkar lita på sig själv och stå för det man verkligen tycker och vill, även när det innebär jobbiga och svåra saker, då får du personlig styrka. Då blir du stark på riktig.

That's the way I see it.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

Sorin

Om han vill sälja huset har han rätt till att få betalt för halva huset (om det inte finns andra juridiska faktorer som inte framkom). Du kanske behöver köpa ut honom.

Prata med en advokat eller jurister eller kunniga på området. Testa med familjerätten inom socialtjänsten. De brukar vara duktiga på dessa frågor och det kostar inget att få prata med dem.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen

mariatösen

Tänker mycket på det du skrev om att jag är uthållig. Det är nog sant. Jag vill tro attjag är stark och det är jag kanske i viss mån, men det är bra ord du skriver. Riktigt bra.
Allt det där med att man inte kan ändra på någon annan, bara på sig själv, kan bli en sorts belastning det med... Ska jag ändra mig och och vara mer positiv så kommer mina relationer bli bättre? Jag känner det som jag ansvarat så mycket för vår relation, att jag inte orkar mer. Det konstiga är att han säger att han varit lika delaktig i vårt liv, och att vi är jämlika, att det är jag som bara gnäller och att felet är att jag är "kall och frigid"... För om man får kärlek och sex mer än jag ger, så blir han snäll tillbaka... Men vaddå snäll? Kommer han vilja dela vårt liv då? Eller är det vad han gör nu? Och att det bara är jag som är negativ jämt? Till slut tror jag att det är så här. Han är bra, gör inga fel, kämpar med sin sjukdom och jag är gnällig och trött jämt. Jag blir aldrig nöjd säger han.
Men under så många år... vad det än varit.. måla om i sonens rum.. "nej, det är ingen vits, vi ska ändå flytta isär snart" säger han. Planera sommar semester "då e jag bara jobbig och aldrig nöjd med att bara ta det som det kommer". Och i många situationer "detta är sista julen ihop" "detta kommer aldrig hålla" "skaffa en annan"
Jag vill dela ett liv ihop, ploclka svamp ihop, planera vår framtid, titta i semesterkataloger ihop etc etc " Man kan inte bara säga nej till allt för att man har ett handikapp som ms.
Idag pratade vi om hans jobb och han kör eget som konsult nu, Vi pratade om ditt och datt med jobb och han sa att han skulle vara tvungen ta en projektanställning ett år och om det var bra eller inte. Han var trött på kundbesök, sa han... Då frågade jag, kanske plumpt, att är det för ditt handikapp som du lessat på kundkontakt för att det är bökigt med rullstol? Då blir han as-arg och säger att jag är handikappad och dum i huvudet och direkt vänder diskussionen att "du slipper ju ändå mig snart". Vad det än är, så handlar det om OSS OSS och vår relation och att jag är dum i huvudet och vi ska skiljas.
Medans jag snålar med pengar för jag pluggar nu och medans han äter luncher ute och spelar på oddset. Vi drivs aldrig åt samma håll.
Varför j´kan jag inte ta mig ur detta? Du ser, Sorin, att jag bara gnäller. Kan inte ta fram bra saker.
Men han är kul och snäll också. Är jag en person som vill ha det dåligt? För att täcka min egen ångest eller vad det nu är som jag käkat SSRI för i logdos 20 år?????

Sorin

Du är snäll, du. Tack.

Nej. Det är inte så det fungerar. Det är en stor missuppfattning som du inte är ensam om. Bara för att du blir positiv, blir inte din partner positiv också. Speciellt inte efter lång tid av negativt samspel med varandra. Det som händer när du blir positiv är att din partner blir annorlunda än tidigare, antingen mer positiv eller mer negativ. Hur som helst, poängen är att din partner blir tvungen att "hantera" en ny DU. Det innebär att han kan inte vara exakt på samma sätt som tidigare. På ett eller annat sätt måste han också göra någonting annorlunda när du inte längre agerar och reagerar på samma sät. Märker du skillnaden?

Detta går hand i hand med att du bara kan förändra dig, du kan bara ta ansvar om dig själv, ditt sätt att förhålla dig till saker och ting. Du kan inte veta med pricksäkerhet vad den andre kommer att göra. Du vet ALLTID bara vad DU GÖR. Du kan spekulera och ibland gissa vad den andre kommer att göra men du vet aldrig till 100%.

Det är inte konstigt att han säger de här sakerna. Han är "blind" just nu. Han gör som de flesta människor som är sönder inombords - det är aldrig deras fel eller deras ansvar, det är alltid andras fel och ansvar. De är offer för andra, för världen, för samhället, för allt möjligt. Och eftersom människor som har förmåga att vara självkritiska, brukar titta på sig själva när någonting är fel, då landar "offrets" frö i bördig mark om den som har förmågan till självkritik har ett svagare Jag, en svagare självkänsla, eller befinner sig i en svag, stressad stund i livet. "offer" människor är fantastiskt duktiga på att vara offer och lägga över sina misslyckanden på andra. Helt fantastiska oc¨kså på att ge skuldkänslor.

Allt detta håller din man på, antagligen ometvetet. Skulle han göra det medvetet då handlar det om ondska. Men de flesta "offer"människor är inte onda. De agerar omedvetet. De tror verkligen att det är andras fel. Därför är de offer. Skulle de se sin del skulle de inte ha några ursäkter att inte göra någonting åt sina egna problem. De väljer omedvetet den enkla vägen på kort sikt, nämligen att dumpa sina problem på andra.

Jag vågar nästan lova dig att du är varken "kall" eller "frigid". Din man förstår sig inte på hur många, kanske de flesta, kvinnor fungerar sexuellt. En kvinna, generellt sett kan inte njuta till fullo av sex om det saknas trygghet i relationen till den mannen man ligger med. Så enkelt är det och det gäller även one-night stands. Din man fattar noll... och tyvärr är han inte alls ensam om detta.

Alltså detta är typiskt för en svag, eller försvagad man. En man som inte vågar fatta ett beslut själv, som ständigt söker bekräftelse utanför sig själv. Och du har varit också en svag men uthållig kvinna. Och du är inte heller ovanlig och det finns många kvinnor som är som din man och många män som är som du.

Han har inte ett enda argument och då börjar han sprida gift runtomkring. Som de flesta av de som spelar offer är han också mycket starkare än de som inte förstår deras spel, i detta fallet du. Han spelar svag men är den starke i ert förhållande. Du spelar stark, tror att du är stark, när du egentligen är bara utthållig. Kan du se att ert förhållande, i detta avseende är komplementär? Han har är mycket stark (i sin roll) och du är mycket uthållig. Det krävs uthållighet för att ta emot hans starka smällar mot dig. Bara en uthållig kvinna orkar så länge. Men uthållighet är inte styrka.

Jag säger inte att du inte har styrka. Egentligen tror jag att du är stark också, men än så länge har du inte använt din styrka i relationen med honom. Styrka är att säga till honom - nej, jag är inte kall, jag kan bara inte vara varm när du beter dig så här / nej, jag är inte frigid men jag känner inte någon trygghet när du säger detta och detta / nej, jag är inte dum, det är du som är överdrivet känslig mot att diskutera hur din hälsa påverkar dit arbete / nej, älskling, du är inget offer bara för att du är sjuk, du har inte någon rätt att vara spydig och elak mot mig bara för att du är sjuk. Detta är styrka, och jag tror att du har det men du har gått på det här med hans sjukdom, att det är synd om honom och då ska man vara snäll mot honom till vilket pris som helst. Så låter det för mig.

Styrka, för mig, är att säga.

"Älskling, jag vill dela ett liv ihop, ploclka svamp ihop, planera vår framtid, titta i semesterkataloger ihop etc etc " Man kan inte bara säga nej till allt för att man har ett handikapp som ms. Så antingen visar du själv att du menar allvar med denna relation eller så får vi gå skilda vägar, även om det gör ont"

Och han kommer nog att fösöka trycka ner dig igen genom att påstå "vad var det jag sa, jag har haft rätt att du ville gå ifrån mig, du vill ju inte ha en ms-sjuk man. jag har haft rätt hela jävla tiden"

Och styrka är att säga - "Nej, jag ville verkligen få det att fungera men du gav upp för länge sedan och jag kan inte slösa mer tid här"

Varför? Därför att det som står framför dig är det okända. Det finns inte några garantier för hur det kan komma att bli. Idag, vet du vad du har. Du känner hans roll och du känner din roll. Det är olycklig men på ett konstigt sätt är det ändå bekväm. Det är förutsägbar. Du vet hur han agerar, hur du agerar, hur barnen agerar. Förändring innebär att allt detta är borta. Den sjuka tryggheten är för många bättre än förändringens otrygghet.

Varför? Om du tänker på någon orsak i ditt förfluttna kan jag säga att det inte spelar så stor roll. Det är så många faktorer där i dåtiden att det kan vara omöjligt att tydligt säga "därför).

Vad du behöver svara på är varför du ska bort för det destruktiva. Skriv ner alla skäll för att avsluta det destruktiva. Skriv ner det som är positiv med att avsluta och det som är negativ med att inte avsluta.

Du inte bara gnäller. Du är i början av en process. Du har nått en gräns. Förändring är inte lätt men du känner att den måste ske på något sätt. Jag tror att vad du gör är att samla din styrka, att hitta din kraft inför en förändring. Det är vad jag tror, att du är redan på väg, du värmer upp inför loppet.

__________________
Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se

Mer om Sorin på:
http://www.comunicera.se/text/sorin_besk
http://www.metrobloggen.se/realmen