Felet ..är det jag????

minni-mus · 2008-02-07, 21:18

Jag kom in idag för första gången till denna sidan..känns som jag är inte ensam längre..måste prata med nån som har samma problem som jag..jag har varit tillsammans med min sambo i 6 år nu..jag har kämpat att behålla den i 6 år..vi har inga barn tillsamamns (jag har 2 sen innan) han har inga, han säger att han vet inte fortfarande vad han vill med oss..efter 6 år..han säger att han älskar mig och är rätt snäll mot mig för det mesta men han kan inte säga "jag älskar dig" i 6 år kanske 2ggr::varför??? han visar sina känslor men inte tillräckligt, jag oftast börjar gossa eller sånt..vi sepererade förra sommar att ger han tid att tänka..det gick inte 2 månader så var vi tillsammans igen, men inget svar,,vi har ingeting tillsammans utan en lägenhet..han kan inte eller vill inte vara min 100% jag fattar ingeting längre..varje semester åker han till hans familj utomlands ett tid (2-4 veckor) och tag inte mig ditt..dom har aldrig accepterat mig ..snälla hjälp mig bara att förstå detta invecklade relation jag blir tokig och är evighets ledsen

anningela · 2008-02-08, 07:00

Känner med dig. Håller själv på att ta mig ur ett förhållande som mest handlade om att jag skulle ge och han skulle ta och det är inte så lätt. Man går med på så mycket att man till slut tappar bort sig själv. Det jag märker är att du hela tiden skriver om honom och om vad han vill. Du kanske ska börja tänka på vad du själv vill och se om det alls är kompatibelt med det han uttrycker? Du verkar vara ute efter trygghet och stabilitet och han verkar vilja ha sin frihet kvar, eller åtminstone en dörr på glänt?
Det är inga fel på dig! Det du vill ha är väl det de flesta önskar - man vill känna sig hyggligt säker och du har ju dessutom dina barn att tänka på. Att bara vänta och vänta - jag tror inte på det längre - jag försökte också vänta ut en människa och att han skulle besluta sig, men jag tror att man skadar sig själv genom det - man kompromissar bort sig själv.
Det enda raka alltid är ju att tala om att det här vill jag, men då måste man vara beredd att ta konsekvenserna också - det kan hända att det enda lockande för honom i er relation är just den här friheten han har och att allt sker på hans villkor och det är ju ingenting för dig i längden om jag förstår dig rätt?
Tänk och känn efter och försök koppla bort hans önskningar lite. Du är också viktig!

minni-mus · 2008-02-08, 16:44

gud jag känner att dina ord gick rak genom mig och skakade mig inuti..allt jag menar allt i denna relation handlar om honom..jag ska vara en person som bara ger han frihet, ömhet och kärlek..jag får inget tillbaka..hans familj är först jag sist..min självförtroende är på botten..jag ser och känner mig så trött i själen och kroppen..jag kan inte tänka utan att han är i första planen..han tag upp allt min kraft och tid..detta är inte alls likt mig annars..jag är så glad ochälskar livet och människor och kärlek..men han älskar tydligen inte mig bara det jag ger honom..tack jätte mycket för dina fina och kloka ord..kram

Jonas · 2008-02-09, 23:23

Hej

Tyvärr kan vi inte alltid välja våra nya familjemedlemmar. När du flyttar tillsammans med någon, innebär det automatiskt att du också kommer i kontakt med din partners ev. barn, föräldrar och släktingar. Den största orsaken till att problem uppstår är skillnaderna i uppväxtförhållande. När dina föreställningar och värderingar matchar dinpartners så är det inga problem. Dessvärre är det väldigt sällan som deras värderingar stämmer överens med dina egna. Om meningsskiljaktigheterna är stora, kommer det att leda till problem.
Varje familj har sina egna värderingar, föreställningar, traditioner och rutiner och det är dessa som skapar de största problemen när vi flyttar ihop. Först och främst har vi de enkla problemen av praktisk karaktär. Här finns oftast möjlighet att hitta lösningar. Den andra typen av problem, som är av djupare karaktär, handlar inte om beteende, utan om djupare värderingar. Denna typ av meningsskiljaktigheter kräver betydligt mer av parterna, när det gäller kommunikation och smidighet.

Citat:

vill inte vara min 100% jag fattar ingeting längre..varje semester åker han till hans familj utomlands ett tid (2-4 veckor) och tag inte mig ditt..dom har aldrig accepterat mig

En del människor som ingår äktenskap eller djupare relationer har svårt att hantera separationen från sina tidigare familjer. Banden till ursprungsfamiljerna eller tidigare äktenskap hindrar i många fall den nya relationen från att ta fart. Jag menar inte att du skall säga upp bekantskapen med din familj, absolut inte men din nya partner måste känna sig trygg i att du prioriterar honom/henne.
En riktig relation tycker så är du hans prioritering hans familj kommer efter dig.Hade min mamma inte accepterat min flickvän så hade mamma gått fetbort det kan jag lova. Ni kan gräla och bråka men ni måste alltid känna att ni kan återvända till den punkten av vi-känsla som ni har där ni gemensamt säger; vi är ansvariga för vår relation, vi står på samma sida.
Nu när han vet att du vill höra jag älskar dig varför ger han inte det till dig ?

Mitt budskap är väldigt enkelt. Den du har en intim relation med är den personen som skall prioriteras.

Hälsningar
Jonas Gåde

2008-02-07, 21:18	#1 (permalink)
minni-mus Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 4 Krediter: 140	Felet ..är det jag???? Jag kom in idag för första gången till denna sidan..känns som jag är inte ensam längre..måste prata med nån som har samma problem som jag..jag har varit tillsammans med min sambo i 6 år nu..jag har kämpat att behålla den i 6 år..vi har inga barn tillsamamns (jag har 2 sen innan) han har inga, han säger att han vet inte fortfarande vad han vill med oss..efter 6 år..han säger att han älskar mig och är rätt snäll mot mig för det mesta men han kan inte säga "jag älskar dig" i 6 år kanske 2ggr::varför??? han visar sina känslor men inte tillräckligt, jag oftast börjar gossa eller sånt..vi sepererade förra sommar att ger han tid att tänka..det gick inte 2 månader så var vi tillsammans igen, men inget svar,,vi har ingeting tillsammans utan en lägenhet..han kan inte eller vill inte vara min 100% jag fattar ingeting längre..varje semester åker han till hans familj utomlands ett tid (2-4 veckor) och tag inte mig ditt..dom har aldrig accepterat mig ..snälla hjälp mig bara att förstå detta invecklade relation jag blir tokig och är evighets ledsen

2008-02-08, 16:44	#3 (permalink)
minni-mus Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 4 Krediter: 140	helt rätt gud jag känner att dina ord gick rak genom mig och skakade mig inuti..allt jag menar allt i denna relation handlar om honom..jag ska vara en person som bara ger han frihet, ömhet och kärlek..jag får inget tillbaka..hans familj är först jag sist..min självförtroende är på botten..jag ser och känner mig så trött i själen och kroppen..jag kan inte tänka utan att han är i första planen..han tag upp allt min kraft och tid..detta är inte alls likt mig annars..jag är så glad ochälskar livet och människor och kärlek..men han älskar tydligen inte mig bara det jag ger honom..tack jätte mycket för dina fina och kloka ord..kram

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-02-08, 07:00	#2 (permalink)
anningela Junior Member Nykomling Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 6 Krediter: 47	Känner med dig. Håller själv på att ta mig ur ett förhållande som mest handlade om att jag skulle ge och han skulle ta och det är inte så lätt. Man går med på så mycket att man till slut tappar bort sig själv. Det jag märker är att du hela tiden skriver om honom och om vad han vill. Du kanske ska börja tänka på vad du själv vill och se om det alls är kompatibelt med det han uttrycker? Du verkar vara ute efter trygghet och stabilitet och han verkar vilja ha sin frihet kvar, eller åtminstone en dörr på glänt? Det är inga fel på dig! Det du vill ha är väl det de flesta önskar - man vill känna sig hyggligt säker och du har ju dessutom dina barn att tänka på. Att bara vänta och vänta - jag tror inte på det längre - jag försökte också vänta ut en människa och att han skulle besluta sig, men jag tror att man skadar sig själv genom det - man kompromissar bort sig själv. Det enda raka alltid är ju att tala om att det här vill jag, men då måste man vara beredd att ta konsekvenserna också - det kan hända att det enda lockande för honom i er relation är just den här friheten han har och att allt sker på hans villkor och det är ju ingenting för dig i längden om jag förstår dig rätt? Tänk och känn efter och försök koppla bort hans önskningar lite. Du är också viktig!