Fröken knäppgök

Jag har avslutat ett förhållande med en kille för ca 3 veckor sedan.Vi hade varit tillsammans i drygt 2 år. Jag har nu second thougths naturligtvis och går igenom alla helvetes kval. Gjorde jag rätt? Var det överilat? Sådär håller jag på. Vi har haft det dåligt det senaste året med mycket tjafs och gnäll, så nu borde jag ju vara tacksam att det är över nu men men...
Redan efter två veckor ca la han ut sig för nätdejting och folk som träffar honom tycker han verkar så pigg o glad. Vi har ej haft ngn kontakt på dessa 3 veckor. Jag har blockat honom på msn och raderat hans mobilnr vilket han ochså vet.
Min fråga är. Går det så fort att komma över någon som man har påstått sig älska. Om det är sådan lättnad för honom att bli av med mig varför tog han inte steget före mig.
Tacksam för svar

Räven

Det är svårt för mig att säga om du gjorde något överilat men ni hade ju ändå varit ihop i 2 år så du måste väl funderat på ditt beslut ett tag. Att veta om man gör rätt får man tyvärr aldrig svar på enligt min uppfattning. Det är bra att våga ta det steget du gjorde i vilket fall som helst. Om man inte vågar kan man bli kvar i en kass relation i åraltal. Det sägs ofta att det är värst att bli lämnad men att lämna kan enligt min uppfattning vara svårare. Eftersom det var du som gjorde slut blir ju ansvaret ditt då kan det vara lätt att ångra sig. Den som blir lämnad kan skylla allt elände på den som lämnar för han/hon som blivit lämnad är ju et offer. Att han nu går ut och söker andra med en glad fasad kan vara en desperat åtgärd och den glada fasaden kan vara just en "glad fasad". Att du reagerar på det som du gör är fullkomligt naturligt, det skulle jag med göra. Du måste i dig själv fundera på varför du lämnade honom. Ett beslut är ett beslut. Man kan naturligtvis ångra sig men du kanske inte ska ångra dig med den förhoppningen att allt skulle vara annorlunda en nästa gång. Du kommer över det men ge det lite tid, åtminstone ett halvår. Det gör ont att mista någon även om man valt det själv. Tillåt dig att sörja. Fastna inte för mycket i vad som hade hänt om....osv
kram på dig

Fröken knäppgök

Tack snälla Räven för ditt svar.
Jag har avslutat förhållandet tidigare men ångrat mig.
Måste ju finnas en anledning till att jag upprepar det.
Det är inte rätt mot honom att hålla på avsluta det för att sen vilja komma tillbaka igen. Han är en bra människa som förtjänar bättre.

Allt som jag gått och retat mig på det senaste året känns nu som småbagateller. Jag slår på mig själv och önskar jag hade behandlat och bemött honom annorlunda och med mer respekt.
Detta evinnerliga ältande gör mig tokig. Jag är uppkopplad hela tiden och tänker inte på ngt annat
Kram

aliens75

Det är den som går,som känner sig lämnad.

Rekommenderar Dan Josefssons nya bok!

mvh

Emrick

Hej! Jag är med om samma precis samma sak som du.. jag känner igen mig väldigt mycket i det du beskriver. Jag och min sambo har vart tillsammans i 6 år, han har inte ens vågat berätta för sina föräldrar att han flyttat och att det har tagit slut mellan oss. Han har hittat en liten tjej som är 9 år yngre än mig (dvs 20 år) och det gör väldigt ont.
Jag känner mig oerhört sviken, det gör han också säkert men jag trodde att den person man vart sambo med i 4 år skulle bete sig respektfullt? Vi har gemensamma vänner och några av dessa har "valt sida" och snackat skit om mig som "häxan" medans han är mitt offer i princip.
Jag har sån fruktansvärd ångest, det vi pratade om innan han flyttade var att vi skulle vara snälla mot varandra men han har totalvänt.

När det tog slut mellan oss så var jag så dumsnäll att jag lät honom bo kvar tills han hittat lägenhet.. det visade sig att redan i maj så har han suttit i samma lght som mig och haft ett program i datorn som gjort att han kunde gå in i min dator och läsa precis allt som jag skrev till mina vänner.. sen väntar han 2 månader med att säga något om detta.. förstår inte hur man kan göra så?

Vet inte heller hur jag ska komma över detta, risken finns att vi springer på varandra på tåget och jag vet inte alls hur min reaktion kommer bli när jag ser honom.. hur ska jag förhålla mig till honom?

Fröken knäppgök

Hej Jag förstår dig. Jag är ochså livrädd för att springa på honom nånstans. Vet inte hur jag skulle reagera men som jag känner det nu så skulle jag förmodligen bryta ihop.
Vet inte om jag lever i en illusion. Förskönar allt och glömmer allt det dåliga. Sist vi återförenades dröjde det inte längre än ett par timmar förräns jag tänkte Håhåjaja det var så här det var Puh.

Jag ser honom framför mig lycklig och glad med en ny kvinna och smärtan är total.
Vad f.n är det med mig. Jag vet inte om jag vill "ha" honom men jag vet bestämt att jag inte vill att någon annan ska ha honom. Kram

Mikael XII

Perspektiv från killens sida kommer här :

Det kan gå väldigt fort skall jag säga dig. Min tjej gjorde slut för två veckor sedan. Och så länge jag INTE tänker på henne, hör hennes namn eller liknande så mår jag jättebra, pigg och glad, bättre än någonsin. Men det är bara så så länge jag INTe tänker på henne. Eller kommer i tankar att jag är singel (men vill vara ihop med någon) Tror det kan vara samma här.
Sen.. tja, jag vill inte se henne lycklig ! Men inte heller olycklig just nu. så det är nog normalt.

Fröken knäppgök

Tack Mikael XII för din syn på saken.

Älskar du din tjej fortfarande eller gör du allt vad du kan för att förtränga dessa känslor. Är du fortfarande i det stadiet då du skulle
ge henne en chans till eller känns det som du färdig med henne för gott.

Vad gör du för att inte tänka på henne? Jag frågar eftersom det känns som det snart blir överslag i huvet på mig

Mikael XII

Jag vet ärligt inte talat vad jag känner för henne längre. Hon sårade mig så oerhört mycket. Vi planerade ett liv tillsammans, och från (ur mitt perspektiv) tomma intet slog blixten ner och hon gjorde slut. Jag bönade och bad att ge relationen en chans till, nu när vi kunde ventilera våra problem. Men NEJ var det. Så jag försöker förtränga mina känslor, men jag har Bestämt mig att om hon skulle ringa eller något skall jag vara stark och Säga Nej. Jag vill inte bli sårad så här igen, och det är trots allt mycket som har blivit lättare för mig också även om det är jobbigt. Jag behöver inte flytta upp till henne i Smålands urskogar (där jag egentligen inte ville bo, men var redo att göra allt för henne) t.ex. Men det är en fas, hon börjar ramla ner från sin tron (där jag hade satt henne och sett henne som perfekt) men det tar tid att låta det rosa skimmret försvinna.

Det jag gör för att inte tänka på henne är att hålla mig sysselsatt till max. All kärlek jag har går till min hund just nu. Gosigos, har henne i knät ofta, är ute och går c:a 5 timmar varje dag med hunden (till skillnad från innan c:a 1,5 timme). Och sedan gör jag allt för att inte tänka på henne. Slutat spela (då vi spelat dataspelet WoW tillsammans) då jag blir att tänka på henne då o.s.v. Det är skitjobbigt, och det går i vågor hela tiden.

Sen hjälper det mig i alla fall att tala med personer av det andra könet. Inte för att jag flirtar eller något sådant, är bara den jag är. Men det känns väldigt skönt att veta att jag är, trots vad tjejen sade, en person som tjejer kan tycka är rolig, charmig, omtänksam o.s.v. Ett uppbrott stjälper självförtroendet mycket, eller i alla fall mitt.

Oj nu blev det lite mycket, men det är lite "skriva av sig" från min sida.

Emrick

Fröken knäppgök!

Det är jättesvårt verkligen, kan det vara så att det är själva "drömmen" om honom som har gått i spillror? Nu är denna kille som jag levt med 6 år en helt annan person, vi kanske i själva verket har varit så olika hela tiden och jag har konstruktivt försökt bryta med honom.. och sedan blev det destruktivt (ett slags desperat försök att avsluta relationen)varit otrogen t ex. Nu när han lämnat mig på riktigt, satt upp en gräns för mig så der jag honom i ett nytt ljus, för det har han ju aldrig gjort förut. Aldrig visat sina gränser för mig.. aldrig sagt nej. Inte heller bekräftat mig.
Sen har vi kanske olika känslor av vad kärlek är för något.. Det funkar inte att slå på sig själv, jag ska från och med idag tänka att jag gjort mitt allra bästa för att hålla liv i den här relationen.. 3 dåliga år av en ständig kamp. man ska fråga sig vad man vill ha i en relation? Varför du älskar honom? drömmen av honom? irritationer? kraven man vill ha i ett förhållande och egenskaper en man ska ha? jag inser drömmen av honom har gått i spillror.. det är det som gör så ont.

Hoppas det hjälper dig.