komplex

Jag har inte läst boken ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn men titeln tilltalar mig. Vad jag läst i någon sammanfattning menar Stefan Einhorn att ”snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv. Om vi strävar efter att vara snälla mot andra så kan vi helt enkelt inte undvika att också göra gott för oss själva”. Jag har hört från rätt säker källa att välgörenhet och/eller att hjälpa andra ger mycket bra lindring vid psykiska besvär.

Jag har reflekterat kring begreppet medberoende, ett självdestruktivt beteende i relationer, där man tänker mer på andra än sig själv, man funderar inte över sina egna behov. En bekrivning över ”vuxna barns” (vuxna som vuxit upp i dysfunktionella familjer) problematik beskrivs så här ” Vi levde livet med en känsla av att vi var offer. Vi hade en överutvecklad ansvarskänsla, och det var lättare för oss att bry oss om andra än om oss själva. Vi fick skuldkänslor när vi tänkte på oss själva i första hand i stället för på någon annan”.

Jag har sedan liten haft en hel del av de här dragen. Sedan jag blev medveten om dem har jag dem under bättre kontroll. Jag är dock fortfarande en hjälpare och tycker om att göra andra glada. Jag kan plocka ur diskmaskinen på jobbet på morgonen för att göra städerskan glad t.ex.

Jag har på senare år blivit varse att många, kanske flertalet, så gott som alltid ställer sig själva främst. De fnyser åt mig när jag berättade att jag besöker min döda mors gamla väninna som blivit sjuk. För dessa personor är det självklart att inte besöka någon på sjukhus (mer en de allra närmaste). De tänkter inte låta andra kontrollera sig säger de.

Jag lånar ut min minimala lilla fritidsstuga ibland till en familj som har det ännu sämre ekonomi än vad jag har. Det verkar som en del personer bli provocerade när jag berättar om det. De börjar räkna hur många tusen jag skulle få om jag istället hyrde ut den några veckor på sommaren.

Jag är stolt över att känna glädje med att vara bussig. Visst ligger det ett behov av bekräftelse i botten, men till exempel diskmaskinen jag plockar ur får jag inte tack för och räknar inte med att få det. Fast visst är det skönt när jag ser städerskan dra en suck av lättnad när hon ser att den är utplockad.

Ett litet stänk av ”medberoende” borde vi nog alla ha tycker jag!

__________________
"Ta det du behöver och lämna resten."

Annika S

Hej!

Vilket fint inlägg! Du är omtänksam och eftertänksam. Vad tråkigt att människor runt omkring dig reagerar som dom gör, det kan handla om flera olika faktorer så som tex dåligt samvete, dom kanske kommer i kontakt med det där som dom borde göra men blundar för, dom själva har aldrig haft någon som brytt sig så mycket om dom, mycket orättvisor.
Oavsett så gör du någonting fantastiskt för andra.
Vi talar mycket med våra klienter om att sätta sig själv främst, det handlar då om att sätta gränser, inte göra våld på sig själv genom att tex göra saker för andra mot sin vilja osv.
Jag tycker det låter som du har en fin balans, fortsätt vara den underbara människa du är.

Mvh Annika Sörensen

Anpassad Rebell

Själv har jag nog alltid vetat att jag varit snäll, ansvarsfull, hjälpsam. Men det är först senare i livet som jag har förstått varför jag är sån. Det är också senare i livet som jag sett att jag plågat mig själv för att uppnå mina ideal om godhet. Dessutom har jag lärt mig att dom flesta människor inte alls tänker som jag. Dom sätter nämligen sig själva först. Att ge dessa människor min godhet är bara slöseri för dom kommer aldrig ge tillbaks det jag vill ha av dom. Nämligen omtanke. Det som verkligen knäckte mig var mitt senaste jobb. Jag uträttade underverk, jobbade dygnet runt, tog ansvar för allt och levererade på utsatt tid. Men när jag gick till chefen och berättade att jag klarar inte av att hålla detta tempo och denna nivå av kvalitet hur länge som helst så fick jag inget svar alls. Han satt bara tyst. Jag kunde inte förstå hur någon inte kan vara omtänksam när man t.o.m. säger rakt ut att man håller på att gå under. Efter ett tag gick jag under för jag hade gått ner mig så djupt att jag inte kunde ta mig ut själv. Nu har jag verkligen lärt mig att om jag inte är egoistiskt så kan jag inte överleva. Visst vill jag vara snäll. Men jag tänker inte slösa bort min snällhet till folk förrän dom själva visat snällhet. Tyvärr tog det för lång tid för mig att fatta att pengar inte är en arbetsgivares sätt att visa snällhet. Inget kan ersätta äkta omtanke.

Så mitt råd till dig är: Töm inte diskmaskinen förrän du vet att städerskan vill visa omtanke tillbaks till dig. Bara för att hon har ett lågt betalt skit jobb och kanske känner sig som längst ner på samhällsstegen så betyder det inte att hon är snäll och tacksam. Hon kanske bara tänker yes, vad skönt att nån loser gör mitt jobb. Nu spar jag en kvart som jag kan arbeta nån annanstans och tjäna en slant extra.

Jag tränar mig själv i att vara egoist. Bara snäll mot snälla människor. Prova du också.

Ms Mercury

Men jag tänker inte slösa bort min snällhet till folk förrän dom själva visat snällhet.

Vad jobbigt om alla tänkte så. Då skulle juh ingen vara snäll : (
Jag mår bra av att vara snäll. Men du har rätt i att många utnyttjar det.

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

komplex

Jodu, vi har haft en del gemensamma erfarenheter! Jag har gått igenom en lång period av svår bitterhet när jag upptäckte att jag var en givare och mest hade tagare runt mig! Det har lätt till att jag numera väljer noga när jag tänker agera givare. Jag ger bara till människor jag anser förtjäna det. I en del fall förväntar jag mig ingen tacksamhet tillbaka. Jag skänker pengar till SOS barnbyar. Inte sjutton får man någon tacksamhet för det, bara en massa utskick att de vill ha mer... Jag skänker för att jag tror på det SOS barnbyar uträttar. För att jag fortarande har kvar lite idealism och tänker på föräldrarlösa barn i krigsområden. Jag vet också att vi är många som ger till dem och andra liknande organisationer.

Jag och städerskan blir klart glada när vi ses och vi pratar ibland så gott vi kan, svenskan är det lite si och så med. Jag vet hur gamla hennes barn är, hur länge hon bott i Sverige och vad favoriträtten från hennes land är. Hon har någon form av försynt karisma för de flesta på jobbet vill henne väl och placerar papperskorgarna lättillgängligt och reser sig direkt när hon kommer för att våtskura. Hon kommer från ett städföretag, men vi lyckades få med henne när vi flyttade kontor. Så hon är en lite speciell person på vår arbetsplats. Jag har svårt att tänka mig att ge det där lilla extra till någon av mina andra kollegor eller chefer. Det skulle vara totalt bortkastat. De skulle inte ens uppskatta det, antagligen inte märka det och ännu mindre ge något tillbaka.

Jag har några vänner där vi "byter" snällheter med varandra. Hade jag inte hade dem skulle jag nog helt tappa tilltron på mänskligheten.

Bli inte Misantrop!

__________________
"Ta det du behöver och lämna resten."

Anpassad Rebell

Jag menar egentligen att jag vill inte göra min snällhet till rutin mot människor som inte ger det tillbaks. Man måste förstås börja med snällhet, en, två, tre gånger och se hur den andra personen reagerar. Nån måste ta första steget annars kan man ju aldrig skapa relationer. Om jag ger 50 snällheter så kräver jag förstås inte 50 tillbaks. 20st duger gott. Men om man bara får 3 tillbaks, då blir man nog utnyttjad.

Ms Mercury

Då förstår jag dig bättre.!

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

salsatjejen

Jag tycker att många människor är väldigt egoistiska idag. Det känns så i alla fall. Verkar som att det ligger i samhällsklimatet. Det är tråkigt. Jag vill inte ha ett sånt samhälle, och jag känner mig ofta lite konstig och annorlunda för jag tycker man har råd att vara snäll samtidigt som man kan tänka på sig själv. Jag tycker inte man ska behöva tänka att man måste få tillbaka på att vara snäll. Det blir så beräknande. Det är nog inte så ni menar, men jag vill bara säga det.

Det viktigaste är väl om man känner sig utnyttjad. Man kan ju också vara snäll mot andra, men inte mot sig själv. Då är det ju fel! Och man kan vara snäll för att man omedvetet måste "göra rätt för sig", eller att man känner att man inte är värd något annars. Eller att man omedvetet söker någon sorts bekräftelse. Själv har jag upptäckt att jag är snäll intill självutplånelse ibland pga min uppväxt. Jag tror att det är mitt fel att saker och ting är som de är, men är jag bara lite snällare så kommer alla tycka om mig, och allt bli bra. Men så är det ju inte.

Jag har tex väldigt svårt att visa att jag är arg på människor. Sånt här måste jag jobba med, men det är svårt.

whitetrash

Hej Salsatjejen! känner igen mig. Läser en bok som heter Hantera din Depression. Det handlar just om hur det kan gå om man är för snäll och foglig och inte sätter gränser i tid.. Och jag tror det är lite typiskt kvinnligt med. Därför fler kvinnor än män som blir deppade kanske.

komplex

Du skriver klokt, jag känner igen mig i mycket. Du skriver "Det viktigaste är väl om man känner sig utnyttjad." Jag tänker att på den tiden jag var "snällare" än vad jag är idag lät jag mig utnyttjas och upplevde mig inte som utnyttjad. När jag ser tillbaka inser jag hur fruktansvärda människor kan vara när det gäller att utnyttja någon som inte sätter gränser.

Jag vet själv inte exakt vad jag menar med snäll. Jag säger ofta till min 9-åriga son när han blir ogenerös "Du kan väl var bussig" när han inte vill låna ut en leksak som han faktiskt inte leker med. Det där med att vara "bussig" är kanske lättare att köpa en att vara "snäll".

Det finns så många aspekter på ordet snäll, man kan vara snäll som en ko, dumsnäll, osv.
Bussigt är bara bussigt, hyggligt, jysst. Kanske är det det jag menar.

__________________
"Ta det du behöver och lämna resten."