Ingen livsglädje

N36 · 2008-09-07, 01:17

Ska försöka göra en lång historia kort.

Min mamma gick bort för drygt sex månader sedan. Det känns fortfarande väldigt svårt (även om jag personligen aldrig tror att man slutar sörja) och stundvis också overkligt. Min mamma och jag stod varandra väldigt nära och vi var, mer eller mindre, bästa vänner. Hon fanns alltid vid min sida och var ett mycket stort stöd i mitt liv.

Mitt liv har varit väldigt turbulent. Mobbad under större delen av uppväxten vilket har skapat låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det har tagit många år att återuppbygga en del av det och det är fortfarande en väldigt lång väg att gå. Istället för att leka och vara aktiv på fritiden då jag var yngre så var jag istället hos en massa psykologer och terapeueter för att utreda varför jag inte ville gå till skolan. Jag berättade aldrig vad som försigick utan mina föräldrar visste inte förrän väldigt sent vad som hade hänt. Det var väl under tiden då jag blev inlagd på ungdomsmottagning som allting kom fram och de fick en insikt i hur allvarligt mobbad jag var. Detta var under tidiga högstadiet men det pågick ändå till slutet av gymnasiet.

Detta resulterade i en ganska jobbig social fobi som jag med terapi och en hel del eget arbete lyckats överkomma till en stor del. Medicineringen var inte så lyckad så jag valde att sluta med den och insåg att det gick mycket bättre utan.

De senaste två åren har varit väldigt jobbiga. Jag har inte särskilt många vänner och kan räkna dem på ena handen. För ett tag sedan förlorade jag min bästa vän som skaffade pojkvän och hon sade då att det inte skulle funka att vara bästa kompis med en kille. Hon flyttade också en bra bit härifrån.

Därpå blev min mamma åter igen sjuk (återfall) i cancer. Det värsta tänkbara inträffade och hon gick bort i februari i år. Pappa och jag har kommit varandra nära, närmare än någonsin, men man kan väl säga att vi bara har varandra egentligen och då faller väl det sig naturligt. Jag valde också att flytta hem i samband med att min mamma blev väldigt sjuk eftersom hon vårdades en del i hemmet. I slutet av hennes liv mådde också pappa väldigt dåligt och jag ville inte lämna honom ensam.
Nu kommer jag också att bli arbetslös i november. Älskar verkligen mitt arbete (flygvärd) och vet inte vad jag ska göra istället.

Men, det största problemet är väl att jag inte har någon livsglädje. Jag känner verkligen att jag inte vill leva tills dess jag blir 70 år gammal. Jag har känt så här i väldigt många år. Men, innan mamma gick bort hade jag henne som stöd men nu finns hon inte längre kvar, och absurt som det låter, känns det som att livet är allmänt undermåligt och utan mening, antagligen för att jag inte har särskilt många vänner. Jag är livrädd varje dag att något ska hända pappa så att jag också förlorar honom. Då har jag ingen kvar. Mina syskon har egna familjer och liv. Jag vill inte vara någon börda för dem.

Känner inte heller att jag vill gå tillbaka till någon psykolog, eller terapeut, för att försöka utreda och utarbeta någon lösning. Det har jag haft alldeles för mycket av i mitt liv och det har inte givit något resultat. Allting hade kanske varit mycket enklare om jag haft min bästa vän kvar. Men, vi har ingen kontakt längre. Jag är också mycket besviken på henne eftersom hon hörde inte av sig en endaste gång efter det att min mamma hade gått bort (trots att de arbetade tillsammans och hade mycket god kontakt).

Jag vet inte vad jag ska göra?

komplex · 2008-09-07, 10:16

Min mamma dog för fem år sedan i cancer. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag blev också arbetslös drygt ett år efter min mammas bortgång. Det var en katastrof för mig. Jag har jobbat med något sedan jag var 15 år och större delen av min identitet bygger på att jag har ett jobb och gör nytta (kanske lite gammaldags värdering)?

Jag blev mycket djupt deprimerad, fick mediciner och en samtalskontakt men inget tycktes hjälpa.

Jag började jobba volontär på statsmissionens second hand butik. Det gjorde det hela uthärdligt. Att ha fasta tider och folk omkring sig. Efter ett drygt halvår skulle FK, arbetsförmedlingen och min läkarkontakt ha ett möte mig mig för att hitta något påhittat jobb. För en gång skull hade jag turen på min sida: Jag sökte jobb på egenhand och två dagar före mötet skrev jag på ett anställningskontrakt. Betydligt lägre lön än innan, men dock ett jobb som jag fortfarande har och trivs med.

Till skillnad från dig har jag en bipolär sjukdom som har en förmåga att krångla till saker, särskilt när det turbulent. Men du tycks ha en ryggsäck med mer eller mindra dåliga erfarenheter med dig, sådant gör nog reaktionerna vid kriser svårare.

Mitt råd är:
Skaffa dig någon form av sysselsättning så du slipper gå hemma hela dagarna, det tar ner den starkaste!

Försök att göra saker du vet att du mått bra av tidigare och gör dem. Gillar du att gå på bio, gå på bio osv.

Promenera eller motionera. Hjälper kroppen till välbefinnande.

Tålamod! Sorgen har sin tid. Den är en del av livet. Det är lovvärt att försöka ta tag och lösa problemen med måendet själv, men kanske gör du dig själv en björntjänst? Antideppresivmedicin kan lindra!

Jag önskar dig lycka till.

Louisan · 2008-09-07, 21:54

Citat:

Ursprungligen postat av N36

Känner inte heller att jag vill gå tillbaka till någon psykolog, eller terapeut, för att försöka utreda och utarbeta någon lösning. Det har jag haft alldeles för mycket av i mitt liv och det har inte givit något resultat. Allting hade kanske varit mycket enklare om jag haft min bästa vän kvar. Men, vi har ingen kontakt längre. Jag är också mycket besviken på henne eftersom hon hörde inte av sig en endaste gång efter det att min mamma hade gått bort (trots att de arbetade tillsammans och hade mycket god kontakt).

Jag vet inte vad jag ska göra?

Jag håller med i vad "Komplex" skriver till dig. Du måste hitta vägar ut. Jag är en som själv letar och provar på allt jag kan för att öka på mitt kontaktnät. Och kan jag inte hitta nya vänner så kanske jag i alla fall kan hitta en meningsfull sysselsättning och samla på bekanta.

Jag förstår att din sorg är väldigt färsk ännu. Sorgearbete är en väldigt individuell sak. Jag hoppas att du tar dig igenom på bästa möjliga sätt. Tillåt dig att känna smärtan och saknaden, för den måste få finnas där. Men försök att inte fastna i den.

Får jag fråga i vilken ålder du är? Det kanske verkar ovidkommande, men för min personliga del har jag under åren förändrats oerhört mycket, och jag är bara 45. Jag tänker annorlunda och jag känner annorlunda. På grund av det kan jag tackla saker annorlunda. Är du ung vill jag försöka inge dig hopp om framtiden, det är allt.

Anpassad Rebell · 2008-09-09, 13:28

Nej det är svårt att känna livsglädje i den här världen. Speciellt med allt du gått igenom. Själv kan jag inte förstå varför jag inte blev mobbad i skolan. Jag skulle nog varit det perfekta mobboffret. Otroligt svag inuti. Men kanske var det min starka yta som höll mobbarna borta.

När det gäller kompisar så är det himla svårt. Dom flesta som mår bra är inte intresserade av människor som mår dåligt. Även många som mår dåligt vill inte umgås med likasinnade då dom kanske inbillar sig att det minskar chanserna att börja må bra igen. Själv får jag vänta tills mina bekanta har haft sina framgångar och sedan kraschar, då helt plötsligt går det att få en djupare ärligare kontakt.

Jag läste någon rapport om hur lyckliga personer håller sig lyckliga. Dom har få intressen som dom istället ägnar mycket tid åt. Det har jag tagit fasta på och har slutat leta nya intressen.

Själv har jag fått hitta min egen väg till att må bättre. Jag hoppas verkligen du hittar din väg igen.

eftertänksam · 2008-09-09, 14:15

Hej.jag tänker att det finns långa perioder i livet som livsglädjen kan vara stukad. Så har det varit för mig. Då har jag bestämt mig för att det är så det är. Jag har liksom slutat sörja att jag inte är glad. Så har jag börjat leta små ting i tillvaron som gav mig ngn form av välbehagskänsla. Jag hade en liten bok med mig överallt - där jag hela tiden skrev upp det som gav bra känslor. Sen läste jag listan och tänkte kring den innan jag somnade. Det första jag gjorde när jag vaknade var att läsa gårdagens lista och de tillhörande kommentarerna. Jag höll på så där i månader.
Jag ska inte säga att det här ensamt gjorde ngn bestående livsglädje men det fungerade enligt principen ett steg i taget. Så gjorde det verklig nytta för det hjälpte verkligen att hålla borta det mest svarta i den sorg jag hade. Det gav mig ett alternativ i dagen som jag inte såg av mig själv.

Det finns en del verkligt goda råd du fått från andra medlemmar detta med sysselsättning och daglig struktur det är så viktigt det betyder lika mkt som mat och sömn.

Jag hade flera små böcker jag släppade runt på. Man väljer ju själv vad man ska döpa dem till och hur de ska användas men vad sägs om;
välbehagsboken
beslutsboken
fina saker jag sett boken

Böckerna är enkla, konkreta och ibland kände jag mig barnslig med dessa böcker med det var absolut viktigt för att bryta mitt uppgivna tänkande på den tiden.
mitt bästa tips mot den tunga åkomman förlorad livsglädje.

2008-09-07, 01:17	#1 (permalink)
N36 Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 2 Krediter: 36	Ingen livsglädje Ska försöka göra en lång historia kort. Min mamma gick bort för drygt sex månader sedan. Det känns fortfarande väldigt svårt (även om jag personligen aldrig tror att man slutar sörja) och stundvis också overkligt. Min mamma och jag stod varandra väldigt nära och vi var, mer eller mindre, bästa vänner. Hon fanns alltid vid min sida och var ett mycket stort stöd i mitt liv. Mitt liv har varit väldigt turbulent. Mobbad under större delen av uppväxten vilket har skapat låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det har tagit många år att återuppbygga en del av det och det är fortfarande en väldigt lång väg att gå. Istället för att leka och vara aktiv på fritiden då jag var yngre så var jag istället hos en massa psykologer och terapeueter för att utreda varför jag inte ville gå till skolan. Jag berättade aldrig vad som försigick utan mina föräldrar visste inte förrän väldigt sent vad som hade hänt. Det var väl under tiden då jag blev inlagd på ungdomsmottagning som allting kom fram och de fick en insikt i hur allvarligt mobbad jag var. Detta var under tidiga högstadiet men det pågick ändå till slutet av gymnasiet. Detta resulterade i en ganska jobbig social fobi som jag med terapi och en hel del eget arbete lyckats överkomma till en stor del. Medicineringen var inte så lyckad så jag valde att sluta med den och insåg att det gick mycket bättre utan. De senaste två åren har varit väldigt jobbiga. Jag har inte särskilt många vänner och kan räkna dem på ena handen. För ett tag sedan förlorade jag min bästa vän som skaffade pojkvän och hon sade då att det inte skulle funka att vara bästa kompis med en kille. Hon flyttade också en bra bit härifrån. Därpå blev min mamma åter igen sjuk (återfall) i cancer. Det värsta tänkbara inträffade och hon gick bort i februari i år. Pappa och jag har kommit varandra nära, närmare än någonsin, men man kan väl säga att vi bara har varandra egentligen och då faller väl det sig naturligt. Jag valde också att flytta hem i samband med att min mamma blev väldigt sjuk eftersom hon vårdades en del i hemmet. I slutet av hennes liv mådde också pappa väldigt dåligt och jag ville inte lämna honom ensam. Nu kommer jag också att bli arbetslös i november. Älskar verkligen mitt arbete (flygvärd) och vet inte vad jag ska göra istället. Men, det största problemet är väl att jag inte har någon livsglädje. Jag känner verkligen att jag inte vill leva tills dess jag blir 70 år gammal. Jag har känt så här i väldigt många år. Men, innan mamma gick bort hade jag henne som stöd men nu finns hon inte längre kvar, och absurt som det låter, känns det som att livet är allmänt undermåligt och utan mening, antagligen för att jag inte har särskilt många vänner. Jag är livrädd varje dag att något ska hända pappa så att jag också förlorar honom. Då har jag ingen kvar. Mina syskon har egna familjer och liv. Jag vill inte vara någon börda för dem. Känner inte heller att jag vill gå tillbaka till någon psykolog, eller terapeut, för att försöka utreda och utarbeta någon lösning. Det har jag haft alldeles för mycket av i mitt liv och det har inte givit något resultat. Allting hade kanske varit mycket enklare om jag haft min bästa vän kvar. Men, vi har ingen kontakt längre. Jag är också mycket besviken på henne eftersom hon hörde inte av sig en endaste gång efter det att min mamma hade gått bort (trots att de arbetade tillsammans och hade mycket god kontakt). Jag vet inte vad jag ska göra?

2008-09-07, 10:16	#2 (permalink)
komplex Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Dec 2006 Inlägg: 191 Krediter: 663	Min mamma dog för fem år sedan i cancer. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag blev också arbetslös drygt ett år efter min mammas bortgång. Det var en katastrof för mig. Jag har jobbat med något sedan jag var 15 år och större delen av min identitet bygger på att jag har ett jobb och gör nytta (kanske lite gammaldags värdering)? Jag blev mycket djupt deprimerad, fick mediciner och en samtalskontakt men inget tycktes hjälpa. Jag började jobba volontär på statsmissionens second hand butik. Det gjorde det hela uthärdligt. Att ha fasta tider och folk omkring sig. Efter ett drygt halvår skulle FK, arbetsförmedlingen och min läkarkontakt ha ett möte mig mig för att hitta något påhittat jobb. För en gång skull hade jag turen på min sida: Jag sökte jobb på egenhand och två dagar före mötet skrev jag på ett anställningskontrakt. Betydligt lägre lön än innan, men dock ett jobb som jag fortfarande har och trivs med. Till skillnad från dig har jag en bipolär sjukdom som har en förmåga att krångla till saker, särskilt när det turbulent. Men du tycks ha en ryggsäck med mer eller mindra dåliga erfarenheter med dig, sådant gör nog reaktionerna vid kriser svårare. Mitt råd är: Skaffa dig någon form av sysselsättning så du slipper gå hemma hela dagarna, det tar ner den starkaste! Försök att göra saker du vet att du mått bra av tidigare och gör dem. Gillar du att gå på bio, gå på bio osv. Promenera eller motionera. Hjälper kroppen till välbefinnande. Tålamod! Sorgen har sin tid. Den är en del av livet. Det är lovvärt att försöka ta tag och lösa problemen med måendet själv, men kanske gör du dig själv en björntjänst? Antideppresivmedicin kan lindra! Jag önskar dig lycka till. __________________ "Ta det du behöver och lämna resten." Senast redigerad av komplex den 2008-09-07 klockan 10:26.

2008-09-09, 14:15	#5 (permalink)
eftertänksam Junior Member Nykomling Reg.datum: Sep 2008 Inlägg: 2 Krediter: 33	förlorad livsglädje Hej.jag tänker att det finns långa perioder i livet som livsglädjen kan vara stukad. Så har det varit för mig. Då har jag bestämt mig för att det är så det är. Jag har liksom slutat sörja att jag inte är glad. Så har jag börjat leta små ting i tillvaron som gav mig ngn form av välbehagskänsla. Jag hade en liten bok med mig överallt - där jag hela tiden skrev upp det som gav bra känslor. Sen läste jag listan och tänkte kring den innan jag somnade. Det första jag gjorde när jag vaknade var att läsa gårdagens lista och de tillhörande kommentarerna. Jag höll på så där i månader. Jag ska inte säga att det här ensamt gjorde ngn bestående livsglädje men det fungerade enligt principen ett steg i taget. Så gjorde det verklig nytta för det hjälpte verkligen att hålla borta det mest svarta i den sorg jag hade. Det gav mig ett alternativ i dagen som jag inte såg av mig själv. Det finns en del verkligt goda råd du fått från andra medlemmar detta med sysselsättning och daglig struktur det är så viktigt det betyder lika mkt som mat och sömn. Jag hade flera små böcker jag släppade runt på. Man väljer ju själv vad man ska döpa dem till och hur de ska användas men vad sägs om; välbehagsboken beslutsboken fina saker jag sett boken Böckerna är enkla, konkreta och ibland kände jag mig barnslig med dessa böcker med det var absolut viktigt för att bryta mitt uppgivna tänkande på den tiden. mitt bästa tips mot den tunga åkomman förlorad livsglädje.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-09-09, 13:28	#4 (permalink)
Anpassad Rebell Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Aug 2008 Inlägg: 103 Krediter: 379	Nej det är svårt att känna livsglädje i den här världen. Speciellt med allt du gått igenom. Själv kan jag inte förstå varför jag inte blev mobbad i skolan. Jag skulle nog varit det perfekta mobboffret. Otroligt svag inuti. Men kanske var det min starka yta som höll mobbarna borta. När det gäller kompisar så är det himla svårt. Dom flesta som mår bra är inte intresserade av människor som mår dåligt. Även många som mår dåligt vill inte umgås med likasinnade då dom kanske inbillar sig att det minskar chanserna att börja må bra igen. Själv får jag vänta tills mina bekanta har haft sina framgångar och sedan kraschar, då helt plötsligt går det att få en djupare ärligare kontakt. Jag läste någon rapport om hur lyckliga personer håller sig lyckliga. Dom har få intressen som dom istället ägnar mycket tid åt. Det har jag tagit fasta på och har slutat leta nya intressen. Själv har jag fått hitta min egen väg till att må bättre. Jag hoppas verkligen du hittar din väg igen.