lilleSkutt

Jag går runt som en levande död och jag orkar inte mer.
Ingen förstår, ingen bryr sig och ingen kan hjälpa mig. Allt
jag bär inom mig och som har följt mig sen jag var liten,
plus saker som händer nu tar över och tynger ner mig. Jag
vill bara att allt ska vara över och det är ju så enkelt att
bara ta tabletter och få somna, slippa allt som gör livet
meningslöst... För mitt liv har ingen menig, mitt liv gör ingen
skillnad och skulle jag dö nu så skulle ingen sakna mig... så
varför gå runt och bara dra ut på lidantet?

jagochmig

Har du varit i kontakt med en psykolog/terapeut? Om inte så bör du göra det, det finns folk som är villiga att hjälpa och försöka förstå (ingen kan förstå dig till 100% eftersom de inte är du). Varför svarar jag på ditt inlägg om jag inte bryr mig som exempel?

Jag tror att om man inte har en mening så föds man inte. Allt har en mening, det är inte alltid vi förstår det.

Har du gjort något bra i ditt liv? Något som var bra utifrån en annans perspektiv?

/jagochmig

lilleSkutt

Jag har varit i kontakt med psykiatrin innan, men efter att jag blev utskriven så gick det typ 3 månader som var okej men sen började allt gå neråt igen och nu är jag snart på botten. Och om dem nu inte kunde "får rätt på mig" förra gången varför skulle det gå nu? Det känns bara hopplöst och jag ser ingen utväg i allt. Det är snällt att du svarade och skrev typ att du bryr dig, men varför bryr sig ingen som jag känner?

lilleSkutt

p.s. din bild är lite skrämmande... d.s.

jagochmig

Jag förstår att du tycker det är jobbigt. Du trodde det blev bra, men motsattsen visade annat. Vad jag förstår då så har du varit inlaggd?

Är lite jobbig och ställer en motfråga. Och om dem nu inte kunde "får rätt på mig" förra gången varför skulle det gå nu?

Utvägar finns, med det är, precis som du skriver, att se dem som är det svåra. Jag tror man måste tillåta sig själv att försöka se dem. Det är så många som varit i liknande situationer som din och som har klarat sig och börjat leva. Varför skulle det inte gå med dig?

Du har alla rättigheter till att må bra!

Har du frågat dem om de bryr sig?

alla lycka
/jagochmig

jagochmig

När jag ser på min bild så ser jag en av de vackraste individer som finns, för jag vet vad som finns bakom masken...

Det är en av mina grundtankar: Även om folk dömer mig ska jag aldrig döma dem utifrån vad jag ser.Jag måste ge dem en chans att vara goda människor i mina ögon.

Den som är terrorist för några är frihetskämpe för andra
Den som är vän till den ena är fiende till andra

Men alla lever vi tillsammans. Dömer jag en person från det jag ser så kan jag aldrig få ta del av allt den här personen kan komma med och ge mig.

Jag skulle kunna prata om det här i alla oändlighet, så nu lägger jag band på mig själv

lilleSkutt

Jag vet att ingen i min familj bryr sig för hade dem gjort det så hade dem inte låtit mig bo kvar i den hemsituation jag hade när jag växte upp. Och nu så ignorerar dem att jag mår dåligt och vill inte prata om det. Sånt gör vi inte i min familj, pratar om våra problem. Den enda vän jag hade som jag kunde dela allt med har "försvunnit" och vi är inte vänner längre... Och det spelar också in i mitt mående. Är ensam i allt detta och orkar inte mer. Vet att andra haft det värre än mig och "klarat" sig, men jag kan inte tänka på andra. Orkar knappt tänka på mig själv...
Och jag dömmer inte dig p.g.a din bild. Jag dömmer ingen p.g.a hur dem ser ut eller så, tycker bara bilden är lite skrämmande att se på. Det har inget med dig personligen att göra.

jagochmig

Det trodde jag inte heller. Jag ville bara förklara varför jag har den bilden

Det är jobbit att vara ensam i situationer som din. Det förnekar jag inte. Men nu har du skrivit här, därmed är du inte lika ensam längre, som du var förut. Jag hoppas det är till någon tröst!

all lycka
/jagochmig

lilleSkutt

Jovisst har jag skrivit här, men på vilket sätt
gör det mig mindre ensam? Jag känner mig ensam
oavsett om jag har hundra människor runt mig
eller bara en så det gör inte nån direkt skillnad
att jag har skrivit här... Jag skulle bara vilja veta
om det går att "fixa mig", om det finns någon
utväg ur detta helvete eller om jag är "ofixbar".
Finns det människor som inte kan bli hjälpta och
som mår dåligt hela livet? För så känner jag det,
att inget skulle kunna hjälpa mig...

jagochmig

I och med att jag komunicerar med dig så är du mindre ensam, rent faktamässigt. Men känslan ensamhet är obehaglig.

Jag tror att alla människor kan må bättre, de kanske aldrig når sin topp, men en klar förbättring tror jag helt klart är möjlig.

Vem tror du kan svara på frågan om det går att fixa dig? Med motivation kan man komma oerhört långt, men då gäller det att hitta den, det är det svåra.

all lycka
/jagochmig