Dr.Demento

Jag har jobbat med mig själv i 16 år, gått i olika terapier osv, och blir inte fri ifrån smärtan inom mig. Visst mitt liv ser otroligt mycket bättre ut än det gjorde för 16 år sedan men vad hjälper det. Jag blir mer och mer övertygad om att det inte går att lösa viss problematik och att det bästa är självmord. Jag är hellre död än att leva som jag gör nu och det finns ingen lösning på den smärta min barndom åsamkat mig. Vad är det i livet som gör att man måste vilja leva, vad är det som är så fantastiskt som gör att det inte är bättre att dö?? Jag har så mycket att vara tacksam för i livet, sexuella övergrepp, en psykiskt sjuk mamma som dog när jag var barn, mobbad hela min skolgång, pappa som var arbetsnarkoman, själv började jag missbruka som 13 åring och har nu varit drogfri i 13 år fast jag undrar om det inte vore bättre att jag dött. Känner mig verkligen ovälkommen på denna planet och jag är oälskad. Nä, faktum är att döden är den bästa lösningen tror jag och jag har kännt så länge men blir allt mer övertygad ju mer åren går.

jagochmig

Om du fick välja: Skulle du vilja leva och kunna åstadkomma något, skapa, se, höra och vara lycklig?

Vad är det Du saknar?
Vad är det Du behöver?

Vad är det för smärta?
Vad är det du känner?

Finns det någonting som Du tror skulle ändra Din syn på livet, förutom terapi?



All lycka

jagochmig

__________________
Maximum solacium est vacare culpa -- "Största trösten är friheten från skuld"

oälskad

Har inga goda råd att komma med men jag känner igen mig i varje ord du skriver. Mår idag bättre än för bara ett halvårsen men ändå har jag exakt samma tankar som du väldigt ofta. Det är väldigt frustrerande jag har mina bra dagar men så fort jag blir arg eller något går emot mig så kommer självmordstankarna och det kan vara över små bagateler t.ex känner mig lite nere så t.ex krånglar datorn eller någon tjatar på mig vips så funderar jag på meningen med att fortsätta leva.
Men jag hoppas att det kommer ge med sig det tillslut.
Kram

__________________

MentalPanic

Mm jag skrev en test igår om känslor som jag har efter min dotters pappa valde att ta livet av sig tänkte pasta in den här... Det här hände för 15 år sedan våran dotter va då 2 år gammal...och fortfarande än idag vandrar mina tankar till honom och saknaden är stor... Så varför begå självmord och va så ego mot dom som finns runt dig?





Oh man I didn’t have any chance and talk to you
I never asked the last questions before you did go
Truly I didn’t have a clue that I never would see you again



Rise up again; let me see you damn actions again
Don’t make me so f*king pissed off
You just turn around the back against us
Why in hell didn’t you care more than this?



The snow must have covered your face, laying there like a white angel
I’m standing here and wait on that you will open your eyes again
Laying my head against you chest, still waiting for feel your pulse
Oh please don’t leave me like this, with memories just you and I had



I can’t more than feel hate for you
What about our girl…
What about it…
You just leave and let me have the hardest part left
Why didn’t you tell her good bye?



All years who have past without your smiles?
Everything we have done without could share it with you
All success your daughter had done, you never came
All tears and pain u raised her with…
Every step she took without holding your hand


There is no f*cking way and forget you
So many times I have kick on your damn stone
Reading your name over and over again
I have forgive you, but I will never dig myself down next to you



This time my tears doesn’t fall for you
I’m watching the best I share with you, she is so beautiful
You have just missed the chance and know a very special girl
And that girl wasn’t me….

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

oälskad

Förstår att det måste varit jobbigt speciellt om man har barn ihop men samtidigt man kan inte leva vidare för andras skull. Även om jag har svårt att tro det så finns det dom som skulle bli ledsna om jag dog men jag vill inte gå omkring och leva för deras skull för att dom skall må bra. Ska jag fortsätta livet så ska det vara för att JAG vill leva inte för att andra vill det.

__________________

MentalPanic

Om nu andra vill att du ska finnas för att du betyder något ..så är väl det en väldigt stor poäng i livet.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

oälskad

Jo visst är det, men jag vill leva för min skull inte andras

__________________

Mikael G

Personligen, rent politiskt och filosofiskt, tycker jag att både självmord och dödshjälp alltid är dåligt. Detta på grund av att det är svårt att dra gränsen för vad som är ett rationellt beslut och vad som är tillräckligt mycket lidande.

Däremot har jag förståelse för att vissa inte vill leva med en stor mängd lidande, och väljer att få dödshjälp eller att ta sitt liv. Tyvärr är det oftast baserad på irrationella beslut i psykotiska tillstånd, ångesttillstånd eller deprimerade tillstånd, som oftast är tillfälliga (även om det kan ta tid).

Du har kämpat och provat mycket. Varför inte kämpa och prova ännu mer? Det är min övertygelse att det alltid kan bli bättre och att det alltid finns stöd att få och glädjeämnen som gör att man kommer ovanför ytan.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

missb

Vet inte hur jag kan odla en tanke hos dig …

Tacka GUD för att jag misslyckades och hamnade på IVA.
Jag har fått en ny chans inser att döden inte var lösningen utan ett desperat rop på hjälp .


Försöket var en impulsivhandling en handling som jag inte kan stå för idag .En handling som inte symboliserade DÖD utan vila från depressionen , den inre smärtan , sorgen .


Min vändning fick jag (surprise ) hos psykiatrin och en psykiatrisk avdelning .
Jag har alltid känt mig annorlunda /o älskad /missförstådd /anklagad för inte” ta mig i den berömda kragen” .


Jag har som DU en hemsk barndom levt med en psykmorsa som hade blanddiagnoser med allt vad det medförde .
En av sjukdomarna har jag ärvt …är manodepressiv .
Min mamma är också död idag .

Det jag menar är att vi alla har ett bagage.


Det du drabbats av har inget med dig att göra – glöm inte bort det !
(sexuella övergrepp, en psykiskt sjuk mamma som dog när jag var barn, mobbad hela min skolgång, pappa som var arbetsnarkoman, själv började jag missbruka som 13 åring)

Dr.Demento- Trots dessa upplevelser har du kämpat i 16 år …

I din text ser jag förtvivlan men även en sådan styrka !!!!


Jag skulle inte känt till min styrka om jag inte haft min helvetes barndom ,det är JAG som kämpat -DET är min kamp som visar vem jag är ...inte andras (sjuka )handlingar .

Var kommer din envishet ifrån -styrkan att kämpa under 16 år ?


DU har genomlevt enormt motstånd och även tagit dig ur ett missbruk !
Det är du som åstadkommit allt-det hade inte gått utan din vilja .

-Du känner inte så idag men du är värdefull ,dina erfarenheter … din enorma styrka .
Ge inte upp –svik inte dig själv .
Det finns ”halmstrån och livshopp” i det mörka -vist vet du det -även om det inte känns så ?


Jag är fortfarande deprimerad men VILL leva och fått en andra chans …alla får tyvärr inte det , alla får inte uppleva om beslutet var korrekt .
HA som regel : ta inga livs beslut när du är deprimerad .

Please !!!
Ps :när det känns svårt är varje timme en seger ...varje dag är en seger ...ta små steg .
Det är okej att känna förtvivlan men låt den inte vinna ,var snäll mot dig själv ...DU är en överlevare .

__________________
Min Bipolära bearbetning
http://miss.bloggproffs.se/
Vill gärna ha kontakt med de som känner igen sig .

Mia77

Jag är ledsen att du har det så svårt. Det låter som att du är fruktansvärt arg på livet. Det har du rätt att vara. Ta vara på din ilska, den är en väg ut. Det blir inte alltid bättre, tro mig när jag säger att jag vet, men det blir annorlunda. Man måste inte tycka att livet är fantastiskt för att få leva. Jag förstår vad du menar med att vilja leva för sin egen skull, men ingen människa är väl sig själv nog? Vad tänker du om döden? Att umgås med livets början har hjälpt mig. Känner du nån som fått eller ska få barn? Det är svårt att tänka på döden när man håller ett nytt litet liv i famnen. Barn är över huvud taget bra att omge sig med när man tvivlar på livet..

Jag hoppas så att du snart ska få uppleva lycka.

Mia