Theia

Jag var så glad över att få åka bort några dagar med mamma och hennes sambo, samt deras barn och barnbarn. Studier och arbete har kört ihop sig hemma då mina rutiner (speciellt sömnen) inte går att få ordning på. Jag har hamnat lååååångt efter och stressen över detta gör att jag mår dåligt så när jag blev medbjuden till campingstugan kändes det skönt att få komma bort. Jag anade att det kunde bli tufft att dela stuga med så många människor, särskilt då småbarnen vaknar på nätterna och kliver upp typ fem på morgonen (vilket innebär att vi andra också gör det). Stugan hade tunna väggar, varje liten snarkning eller prassel med täcket hördes från rummen brevid. Jag sov inte mycket de här två nätterna, inte mycket alls. Försökte dock hålla humöret uppe ändå, vara snäll och trevlig, hjälpa till att passa småbarn och följa med in i bollhav och lekparker trots att både kropp och hjärna var ur balans.

Jag gjorde allt detta eftersom jag trodde att jag förr eller senare skulle få min belöning i form av avkopplande sysselsättningar såsom bad, bowling, golf, biljard, karuseller, spa, bio och annat kul som erbjöds. Men jag fick snart klart för mig att ingen annan hade lust med någon av de aktiviteterna. Inte heller kunde de "offra" sig för mig såsom jag gjort för dem. Nä, jag fick minsann bada i havet själv och efter ett mindre utbrott gå en liten runda golf med mamma. Men först efter att hon fått fräsa något i likhet med att jag var otacksam som inte bara kunde uppskatta det faktum att vi fick åka på semester. Semester?! När jag vaknade i morse mådde jag sämre än på länge, till och med min annars stresståliga mage kändes som att den höll på gå i bitar. Ändå fick jag springa och jaga småbarn, ingen bryr sig väl om mina bekymmer så länge jag kan stå till tjänst för dem. Semester för dem kanske, mardröm för mig. Ändå förklarade jag pedagogiskt (min familj älskar att misstolka allt man säger) för mamma att jag självklart uppskattar extremt mycket att bli bortbjuden... men att det bara inte blivit riktigt som jag tänkt mig och att det kändes som att jag var den enda som inte fick njuta av resan.

När det var dags att åka upplevde jag mitt enda glädjerus under resan. Äntligen hem, bort från alla osympatiska, egoistiska människor - hem till säng och världens bästa kisse. Men nejdå, då skulle vi visst åka in till staden först för att titta på barnkläder. Jag försökte fråga om det verkligen var nödvändigt med tanke på att jag inte sovit på tre dagar, frös som en hund och hade århundradets magknip. Ingen lyssnade och iväg åkte vi. Först efter ett tag på stan, då vi gått och tittat i skyltfönster (ingen affär var öppen för vi var givetvis där för tidigt) frågar mamma om jag är sur. Klart att jag är sur, svarar jag och upprepar vad jag tidigare sagt angående hur jag mår. Givetvis bemöts jag då av ett raseriutbrott från min syster som tycker att passar det inte kan jag ta bussen hem, jag betalar ju ändå inga bensinpengar. Och jag beter mig tydligen som en barnunge som inte kan gå på aktiviteter själv bla bla bla.

Mina familjemedlemmar går aldrig att resonera eller diskutera med. Jag försöker ändå säga att jag visst kan gå på aktiviteter själv, vilket jag ju gjorde, men att jag tycker det var egoistiskt av dem att inte bjuda till och delta så som jag gjorde för dem. Syrran menar då att hon gör det hon gör och tänker på lillen (och sig själv) i första hand, och ingen hade tvingat mig att följa med på deras aktiviteter. Det är det jag menar, det är därför vi är annorlunda - för jag gjorde det för deras skull. Men det håller inte syrran med om, hon påstår att jag hängde med dom för att jag inte ville göra något annat alldeles ensam. Så då var det bestämt... jag är en barnslig och egotrippad människa som bara skapar dålig stämning.

Jag övergav dem där och då. Kunde inte se på dem eller höra dem längre. Fy fan, tänkte jag bara. Tänkte att detta förtjänar jag verkligen, verkligen inte. Skrapade ihop mina sista slantar och hoppade på bussen hem. Med självmordstankar. Aldrig mer sitta barnvakt, aldrig mer anstränga mig för någon annans skull, aldrig mer offra mig själv och mitt välmående för personer som inte förstår att uppskatta eller ens repektera det. Aldrig mer låtsas vara glad för att inte göra mamma besviken. Aldrig mer skuldkänslor för mitt dåliga mående. Nu är jag hemma i alla fall. Ska krypa ner i soffan och sova. Jag vill inte träffa eller prata med en annan människa på länge nu, bara tycka synd om mig själv.

Är jag galen som känner såhär? Jag är helt chockad över hur oförstående min syster och till viss del mamma är när det gäller mina problem. Saken är den att jag ofta ställer upp på andra extremt mycket fast jag egentligen har annat att göra/mår dåligt/inte har sovit/är stressad. Mamma ställer upp när det gäller materiella saker, hon är inte så bra på det andra. Min kompis vill ofta att jag ska ta hand om hennes hund, men i gengäld ger hon mig massor av uppskattning och ställer upp tillbaka. Min syster däremot är helt tvärtom. Ringer och väcker mig och ber mig ta hand om hennes son konstant, eller ber mig komma dit och hälsa på för att hon är uttråkad... utan hänsyn till mig fast hon vet hur jag har det. Jag skulle aldrig kunna bete mig som henne, men det är mest mig det drabbar så ingen annan ifrågasätter henne. Känner mig ensam i min familj på grund av detta, jag kan inte få dem att förstå utan jag blir istället utmålad som jobbig, krånglig eller otacksam om jag sätter ner foten. Det känns som att jag inte räknas. Jag får vara med, men man behöver inte ta hänsyn till mig. Däremot kan man gärna utnyttja mig. Helst av alls ska jag inte finnas dock.

Ville mest bara skriva av mig här, men om någon har något tips som kan hjälpa så tas det tacksamt emot. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna försonas med min syster, vi har aldrig bråkat såhär förr och jag vet att ingen av oss kommer ändra sig. Och sen har jag förstås de där jäkla skuldkänslorna för att jag förstörde semestern för särskilt mamma genom att "bråka" igen...

Grabben

Måste först och främst säga att du skrivit bra och fått fram vad du känt.

Har du varit sämre förut på att säga vad du tycker och tänker till dina nära? Av det du skriver verkar det som att de är lite upptagna med sitt och tar dig för given. Om du alltid varit den där hypersnälla och hjälpsamma personen som ger av sig själv kanske de är så vana vid det att de helt enkelt inte förstår vad som händer när du nu ville ha ack så lite tillbaka.

Theia

Tack! När jag var yngre var jag väldigt bestämd och lät aldrig någon köra över mig. Fick dock höra att jag var en "argbigga" då. När jag började få problem med ångest, depression och sömn för flera år sedan "tappade" jag liksom den delen av mig och fick svårt att säga nej. I synnerhet när min systerson föddes i maj förra året ställde jag upp väldigt mycket på min syster och gjorde allt möjligt för henne. Känns så trist att bara få skit tillbaka, fattar inte varför hon inte kan se det från min sida någon gång....

Grabben

Att få barn innebär alltid mycket uppmärksamhet freån kompiskretsen och det är nog lätt att det stiger en åt huvudet. Ett par tjejbekanta till mig har sett det som en fullkomlig självklarhet att släkt och vänner ska kunna ställa upp och vara barnvakter, hämta på dagis etc, och det ska inte ens ses som en uppoffring överhuvudtaget! Den här typen av själviska människor är dom jag har allra, allra svårast för....

Det låter som att du med tillräcklig tydlighet har förklarat för dem hur du känner och att du känner dig åsidosatt. Jag vet inte varför, men det verkar som att de tar dig för given.

Hur var de när du mådde dåligt? Fanns de där för dig då?

Är för övrigt själv en person som är rätt beroende av den feedback jag får när jag ger av mig själv till andra på det sätt som du gör, som tur är har jag inte just haft personer omkring mig som utnyttjat mig på det sättet, även om ett par personer har roat sig med att trycka ner mig och få mig att må dåligt i syfte att själv må bättre.... Ja jag vet inte hur det funkar för såna där.


Kanske du skulle behöva umgås lite mindre med de här personerna ett tag och omge dig med de som förtjänar dig. Tills du kommit på rätt köl igen.

Theia

Det är jätteskönt att höra att det finns någon där ute som förstår, tack för det...

Även åren när jag mådde som värst kände jag mig ganska åsidosatt, det faktum att jag mådde dåligt uppmärksammades men på ett sådant sätt att jag kände mig som en börda. De ville att jag skulle bli frisk, men det kändes som att det var för deras skull, för att de skulle slippa bry sig. De ville aldrig veta hur jag kände eller tänkte, eller varför jag blivit sjuk - bara att det skulle gå över. Mamma skämdes över att jag gick i terapi och åt medicin, hon blir fortfarande irriterad och besvärad när man visar "svagheter". Och min syster tänker oftast utifrån sig själv och när man försöker öppna sig för henne tar hon alltid över och börjar prata om sig själv istället. Därför är det lättare att inte prata med dem eller berätta hur man mår, det blir som konstaterat i mitt första inlägg nästan alltid bara värre då.

Jag tror du kan ha rätt i att jag behöver vara ifrån dem ett tag, svårt bara när det är ens egen familj. Men kanske märker de då att jag fyller en viktig funktion i vår familj och förhoppningsvis saknar de mig när jag är borta och slutar ta mig för given. Känner fortfarande skuldkänslor för att jag förstört semestern för de andra, alla ville vi ju ha trevligt. Jag vet bara inte hur jag ska passa in i familjen, vi är så olika. Jag ska resa utomlands i höst och sedan troligen hitta nytt boende hemma i Sverige. Kanske vore det bra om jag flyttade till en annan ort, få lite distans...

Grabben

Jo, det kan vara svårt att "komma ifrån" när det gäller ens närmaste. Har själv haft lite dilemma med en barndomsvän som förändrats och börjat behandla mig illa. Han var kanske min allra bästa polare förut men blev plötsligt självupptagen och otrevlig och betedde sig illa. Jag är inte den som säger ifrån och hade länge väldigt svårt med det här men i slutändan blev det att jag helt enkelt aldrig hörde av mig till honom. Det var svårt att klippa banden med en polare på det sättet men det var tvunget, och jag har mått mycket bättre efteråt.

Du behöver inte gå under jorden, men steg ett kan vara att låta dem söka kontakt med dig istället för tvärtom, och inte villkorslöst tacka ja så fort de ber om hjälp. Din syster har massor med kompisar och behöver inte ringa dig när hon behöver nåt bara för att det är bekvämt för henne.

Ta hand om dig själv ett tag istället för alla andra.


Vill du ha ett tips för avstressning har jag detta: skramla fram en femhundring och gå och få en riktig massage! Ibland ska man fan bara skämma bort sig själv.... =)

förBANNAD

markerade texten i ett sammanhang för sig, bildar nåt annat från en
vuxen kvinnas sätt att belysa en slentrian mässig tillvaro där ingen upp-
skattar det vardagliga bestyren, eller hur ? du är tidig i dina reflektioner.
starkt uttryckt.

Henrietta

mitt svar under psykisk misshandel. Det är nog det som jag skrivit där som jag oxå kan säga till dig.
Var tydlig med dina gränser. skaffa dig utrymme där du kan få vara en stund, kan vara var som helst bara du får möjlighet att vara en stund.
jobba mentalt med att skapa dig utrymme, en viloplats, och inför de situationer som du känner är jobbiga använd dig av det. Visualisera en bild av ditt utrymme, ge dig tid, känn in i kroppen hur du känner det när du faktiskt mår bra. Stanna i den känslan. Om du tex ska ringa din syster så gör detta innan, och försök behålla känslan. Det tar tid att få det att fungera men det går.
Om ex din syster ber dig om nåt så tillåt dig själv att vänta med att ge svar. du kan ex säga att du vill fundera på det, att du vill återkomma i frågan och sen ta dig ordentligt med tid och känn vad du vill
Du kommer säkerligen få mothugg i början men av erfarenhet vet jag att det fungerar.
varmt lycka till

Theia

Tack för tipsen! Jag ska definitivt försöka använda mig av dem.

Ganska omedelbart efter nämnda händelse sa jag till alla jag kände att jag ville vara helt ifred ett tag, slog av alla telefoner och struntade totalt i alla måsten. Dessvärre, trots att jag meddelat min "frånvaro" i förväg fick min familj panik efter fyra dagar och trodde att jag tagit självmord för att jag inte svarade i telefon. Blev ordentligt utskälld för att de varit så oroliga och mamma envisades med att jag var onormal och ville skicka mig på något slags terapihem 20 mil härifrån. Skrev ett långt brev till mamma (så kunde hon inte avbryta mig) och efter det har hon lugnat sig lite, men verkar inte förstå varför jag inte orkar träffa min syster ändå. På måndag är det tänkt att vi ska åka till vår släktgård; mamma, syrran, systersonen och jag. Jag vet inte om jag orkar, trots att jag blivit lovad avskild sovplats, blir fortfarande upprörd när jag tänker på min systers beteende. Men jag ska försöka använda dina tips, Henrietta.

Theia

Underbart. Jag har fått tagit en massa skit från både min mamma och min syster de senaste dagarna. De verkar tycka att jag är en hemsk människa och har båda två väckt mig idag när de ringt för att skälla på mig. De kan inte förstå varför jag är så "krånglig" och de passar på att pränta in i mitt huvud att de minsann har det jobbigt också och att jag gör allting värre genom att vara jag. Jag är roten till allt ont. I princip. De vägrar lyssna när jag talar, men när de väl lyssnar så förstår de ändå inte. Vi är för olika. Relationen till mina vänner är jättebra, vi har en ömsesidig respekt för varandra. Men min familj slits isär känns det som, det har aldrig varit såhär förut. Alla är bittra. Jag vill att allt ska vara bra, men min familj får mig att må så dåligt. Jag skulle aldrig ha sagt något. Jag skulle ha fortsatt vara tyst och snäll och glad, låta dem köra mig i botten gång på gång och hållit det inom mig istället. Men nu är det för sent att ta tillbaka det jag sagt och gjort. Jag släppte lös h*lvetet. Jag vill bara bort från allting. Usch, det här är fruktansvärt.