cazcadie

Jag vet verkligen inte längre vad jag ska göra. Det känns så sorgligt att leva, det smärtar så i hjärtat och jag vet inte varför jag har en plats på jorden. Känns inte som om jag tillför något alls längre.

Har under många år pendlat fram och tillbaka i depressioner pga uppväxt i en missbruksfamilj och all tragedi som tillkommer med detta. Idag borde jag vara en stark människa. Jag har gjort det som ingen hade förväntat sig. Starkt motstånd mot droger, läst 3 år på högskola, försökt att göra rätt för mig i livet. Har jobb, sambo och bor i hus. Ändå saknar jag livslusten.

Jag har aktivt försökt att jobba med min psykiska hälsa, går hos psykolog, läser mycket "själv-hjälps-böcker" och äter antidepp för att minska djupet på mina dalar. Jag är ganska medveten om mina problem, och min psykolog säger att jag har en mycket bra insikt till mina problem (gillar att filosofera).
Men nu, under ca 5-6 månader tillbaka har jag mått extremt dåligt. Jag är nere på djupaste vatten och funderar varje dag på att ta mitt liv. Jag gråter konstant, tillom med om nätterna i mina drömmar. Jag känner mig så ensam, så utanför och fruktansvärt väldigt liten, som ett litet barn som ber om hjälp. Mitt humör/beteende gör i sin tur att jag isolerar mig, känner mig misstänksam mot alla runt omkring mig, bitterhet mot samhället och vill helst inte ens gå utanför dörren i den ort jag bor i. Jag stänger ute vänner och allt det här förstärker bara mina självdestruktiva känslor ännu mera. Jag är inne i en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur.

Jag tittar på mig själv i spegeln, mår illa när jag tittar på mig själv. Mitt destruktiva beteende kring mat har slått tillbaka starkt mot mig och jag har rusat upp vi vikt vilket gör mig ännu mer hårdare mot mig själv och rädd för att visa mig ute, pga vad andra ska säga.

Jag har haft mina dalar tidigare, den brukar ge sig efter en tid. Men så här. Jag är ledsen 90 % av min tid just nu. Varför skulle jag ens vilja finnas kvar? Är det meningen att jag ska plågas mig igenom livet? Jag är 32 fyllda och har kämpat med mitt psyke i så många år men inget verkar bli bättre. Är det så här livet ska vara för mig? Då vill jag inte vara med... det gör så himla ont på insidan, som om någon kramar sönder mitt hjärta.

Jag ber om hjälp. I vanliga fall går jag hos psykolog regelbundet, men tyvärr är det "semesterstängt" (som om deprssioner kan ta semester). Jag vet verkligen inte hur jag ska vända på detta. En dag kan jag vända, men så kommer det en känsla över mig igen och jag trillar ner...djup djupt igen.

caluga

Jag känner med dig och den känsla av att döden blir slutet på lidande, den känns så frestande, kanske tillhör vi gruppen av människor som passar inte i, som definitiv inte hittar hem i sitt inre.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

cazcadie

Det är det jag funderar på. Kanske är det så att jag faktiskt inte kan läka helt. Kanske är jag så sargad i min själ att den faktiskt inte kan helas. , har jag levt i otrygghet, rädsla och sorg. Jag fick snabbt växa upp för att ta hand om min mamma istället. Jag märker ju hur jag beter mig, så fort jag jag får en känsla av att inte ha kontroll över situationer eller att känna sig sviken (kan vara av en småsak) så blir jag ett litet barn som känner sig ensam och frustrerad. Hur ska jag kunna fixa det jag har blivit utsatt för under 19 år? Kan jag någonsin få ro?

Problemet är nog idag att jag inte kan ta till mig det som jag i vanliga fall brukar må bra av, som stärker mig psykiskt. Orken och lusten finns inte kvar. Ett sätt är tex träna och gå ut o gå, men jag orkar inte. Jag ligger i soffan eller sängen och gråter eller tittar på film bara. Istället känner jag mig som värdelös för att jag inte längre presterar något, jag har tappat kontrollen över alla mina dåliga impulser, släppt taget om mitt annars så sunda förnuft. Allt det där som är bra för mig, som jag vet stärker mig hittar jag inte tillbaka till.

Jag vet att jag är hård mot mig själv, 100% eller inget. Allt eller inget. Mitt tänk fungerar så, kan jag inte kontrollera eller styra till 100% mår jag också dåligt. Kanske därför dalar jag så upp och ner, för man kan ju inte styra allt till 100%. Jag vet inte längre var jag ska söka hjälp, jag bor i en liten ort där utbudet är begränsat. Och jag orkar inte heller söka mer hjälp då resultatet ändå inte blir bättre.

Tack så mycket, för ditt stöd!

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

cazcadie

Ja, de minsta småsakerna är så jobbiga. Som att ens duscha eller borsta igenom håret.
Jag vill, vill orkar orkar inte bara.. Men jag tvingar mig ändå emellanåt, för att inte min sambo ska svalna i intresset helt..

Ibland kan jag känna att jag gottar mig i min egen olycka, att jag tycker så jävla synd om mig själv att jag tror på det själv. Folk säger att de inte förstår varför jag är så ledsen, jag säger; det vet jag egentligen inte heller. För jag kan inte sätta fingret på det. Jag känner bara smärta, föreställer mig blödnade armar eller hur jag somnar in och äntligen kunna få vila. Min sambo fråga mig en gång när jag helt plötsligt bara började gråta när vi hade vänner över; vad är det som är fel (han tar det självklart personligt) o jag svara; Ärligt..jag önskar bara att jag kunde få dö. Jag sårar ju honom också. Han älskar ju mig och vill inte se mig gråta hela tiden.

Jag känner mig ensam bara, min sambo är ute och fiskar idag..jag känner mig övergiven för det. Att jag går här hemma själv och han inte är här, samtidigt som jag inte svarar när mina vänner ringer idag..Jag bäddar för min egen depression. Självdestruktiv som bara den.

Ska se om jag kan nå någon privatpsykolog imorgon...jag behöver verkligen prata med någon utomstående. Behöver tömma mig på alla besvikelser som jagat mig genom åren, all ängslan och oro som byggs upp av småsaker som egentligen inte betyder något. Jag måste hitta tillbaka till mig själv innan det är försent.

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

caluga

Hej igen!!! Nu tänkte jag att du skulle göra nån underkökning det kan vara nåt som din kropp behöver, vitaminer, hormoner,etc... det finns så mycket som kan påverka livlusten.
Men sedan den här med att du har varit en mamma till din egen mamma och att du har svårt för att släppa taget, det kan du lära dig att förändra, det är super bra att du ska söka hjälp hos en privatpsykolog, att prata med nån och få en annans perspektiv av situationen, ibland det kan räka med några ord. Krämpa på min vän, det gör vi alla!

cazcadie

Jo, jag måste hålla med om att det finns friska drag hos mig. Som verkligen vill, men ni förstår nog vad jag menar när de känns som om de är många mil bort. Jag har ju ändå så att säga klarat mig, trots att jag mår dåligt idag. Det svåra är ju att vända när man är mitt i det, så frustrerande.

Ingen som har några tips om vart jag kan vända mig och jag vill ha proffesionell hjälp? Jag bor i Västsverige. Funderar på om KBT skulle kunna vara något för mig då att rota i det gamla bara får mig att må sämre. Kanske kan vara bra att gå igenom det men samtidigt tycker jag att det är bättre att fokusera på det jag kan ändra. Och eftersom jag är så himla självdestruktiv och självkritisk så kanske det där med tanke/handling i nuet som KBT innebär vore något för mig och kunna bryta mina dåliga vanor/beteenden.

cazcadie

Funkar det så att ju mer man skriver här desto mer krediter får man? Kollade lite på infoforumet men hittade inte allt om kreditfunktionen..tänkte nämligen ladda ner powerthinkingsessionerna..

Skulle också fråga, försökte ladda på krediter via sms, men fick bara en fellänk i telefonen. Vad hände ?