har nästan allt men ändå deppig

Yus · 2008-06-10, 23:25

Vet inte, jag har ett fint barn, fin kille pluggar men det känns tungt. Jag orkar liksom inte plocka undan disken, leksaker gå till skolan, ta hand om mitt barn....

Kan detta betyda at jag är deppig? Allt känns jättetråkigt och så har det varit i några år nu...

Jag är oftast ledsen och känner att livet är fööör långt tråkigt, helt enkelt.

Deppiga jag?

Trollsa · 2008-06-11, 02:17

Det låter som om du inte riktigt mår bra i alla fall. Vad gör du för att ta hand om dig själv? Vad jobbar du med eller utbildar du dig till? Trivs du? Har du vänner? Har ni roligt tillsammans? Njuter du av din familj? Eller har de blivit "en plikt"? Vad gör du och barnen som får dig att må bra? Har du egen tid att göra vad du vill? Blir du uppvaktad av din partner? Har ni roligt tillsammans? Är du fortfarande kär?

En massa frågor, det vet jag, men kan du svara på dem? Eller har du helt glömt bort dig själv?

Kram,
Trollsa

pluttan73 · 2008-06-11, 16:52

Hej!

Jag känner igen det du skriver. Det var samma symtom jag hade då jag förstod att jag höll på att bränna ut mig. Ingenting kändes roligt och stimulerande längre. Jag orkade inte städa, diska, fick liksom ingenting ur händerna. Som Trollsa skrev, om att tappa bort sig själv... Jag glömde mig själv, andra var viktigare. Eller kanske att det tom var lättare att se till andra än mig själv.
Jag gjorde som så att jag bokade tid hos en psykolog. Detta har hjälpt mig oerhört mycket. Jag är på fötter igen, inte helt återställd, men arbetar deltid i alla fall.
Se till att du ger dig själv lite tid! Åk till badhuset och simma, eller ta en lång stärkande promenad. Eller varför inte ta steget och kanske gå och prata med någon om din situation? Man blir förvånad över hur skönt det är att prata med någon utomstående person.
All lycka till!
Kram!

Yus · 2008-06-11, 17:56

Tack, trollsa. Det du skrev gör mig fundersam. Kanske känns allt som en plikt...?

Stor tack till dig, pluttan jag gråter när jag läser ditt svar. Det stämmer på mig allt du säger! Jag kanske håller på bränna ut mig. En kompis sa till mig en gång att jag kanske är deppig men jag ville inte acceptera det.

Vad gör nu då? ska jag kontakta en psykolog? jag har inte råd....

Tack!
Yus

Trollsa · 2008-06-12, 00:41

Det första du kan göra är att börja fundera på vad som gör dig glad. Vad är det som fyller din "enegitank"? Kanske vet du det genast eller så blir det som för mig, jag har fortfarande ingen aning, men jag försöker prova nya saker, komma ut och träffa människor. Jag stannar inte hemma hela tiden som förut.

Att söka hjälp är väl aldrig fel, kanske räcker det med enstaka besök, för andra krävs det fler. Du kan söka via din läkare på vårdcentralen som då skickar en remiss. Tyvärr kan det ta lång tid innan man får komma dit. Eller så tar du tillfället och kontaktar någon av experterna här. Du kan ju i alla fall fråga om vad det kommer att kosta dig. Sen finns det även privata psykologer som är anslutna till landstinget och som tar vanlig taxa och har högkostnadsskydd. Fundera på vad som passar dig bäst.

Kanske räcker det t.o.m att du börjar motionera regelbundet, ger dig själv lite egentid någon gång i veckan och även försöker hitta tillbaks till glädjen i livet, det som gör dig lycklig.

Lycka till hur det än blir!

alfons · 2008-06-16, 20:54

Jag är också mamma och har är lyckligt gift. det kan kännas som att man har allt men ändå är allt inte bra. jag har otroligt höga krav på mig själv på alla fronter och då jag tyckt att jag inte varit på topp varken hemma, på jobbet, med studierna, som mamma blev det för mkt helt enkelt. jag kände mig så stressad, grät stup i kvarten etc. Olika stressynptom avlöste varandra och nu går jag i terapi och har börjat medicinera. Fallit tillbaka i min gamla ätstörning också.

Jag vill nog säga detta, för att visa på att du inte är ensam att ha det tungt trots att man har det yttre för att vara lycklig, vet att man själv kan tycka att man då borde vara lycklig. Det är ok att ha det tungt, det måste man själv inse. Det är jobbigt att känna att vardagen är jobbig, men även för mig har små saker som disk och sådant känts tungt. Kommit upp något efter jag börjat med medicineringen.

Psykologer finns inte bara privat, och inom landstinget är det inte vansinnigt dyrt och många landsting har, tror jag, någon slags högkostnadsskydd.

Fortsätt gärna skriv så vi får höra hur det går för dig!

Stadig · 2008-06-18, 00:07

Bra råd här ovan :]

En tanke...
Väntar du att "någon" form av annorlunda dag/en lösning ska uppenbara sig (låter kanske lite sarkastiskt, menar ej så, utan det är ofta en vanlig känsla många kan uppleva när man är nere/har låg energinivå)?

Det är nu, just i detta nu du lever. Ja det är bra att ta lärdom av ens (och andras) historia, att blicka frammåt och ha förhoppningar samt att planera för sin egen, sin familj och för andra sakers skull.
Men vi vet inte vad framtiden bär med sig, och historien är vad den är, opåverkbar. VAD du har och kan påverka, det är nuet, det som sker just NU.

1 steg i taget och lägga alla "tunga" saker på hyllan (ja de som man faktiskt kan vänta med, ta en paus ifrån, dvs inte barn och sådär, dock skulle du kunna fråga om extra avlastning av din kille, kanske av dina föräldrar/släktingar).
Att du mår bra och har mer energi samt att du finner glädje och nyfikenhet för och med saker, situationer, människor osv, kan jag tänka mig är nummer 1.

Så att kontakta en terapeut snarast, låter som en mycket bra idé! :]

2008-06-10, 23:25	#1 (permalink)
Yus Junior Member Nykomling Reg.datum: Jun 2008 Inlägg: 2 Krediter: 35	har nästan allt men ändå deppig Vet inte, jag har ett fint barn, fin kille pluggar men det känns tungt. Jag orkar liksom inte plocka undan disken, leksaker gå till skolan, ta hand om mitt barn.... Kan detta betyda at jag är deppig? Allt känns jättetråkigt och så har det varit i några år nu... Jag är oftast ledsen och känner att livet är fööör långt tråkigt, helt enkelt. Deppiga jag?

2008-06-11, 02:17	#2 (permalink)
Trollsa Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Oct 2007 Inlägg: 618 Krediter: 1 951	Det låter som om du inte riktigt mår bra i alla fall. Vad gör du för att ta hand om dig själv? Vad jobbar du med eller utbildar du dig till? Trivs du? Har du vänner? Har ni roligt tillsammans? Njuter du av din familj? Eller har de blivit "en plikt"? Vad gör du och barnen som får dig att må bra? Har du egen tid att göra vad du vill? Blir du uppvaktad av din partner? Har ni roligt tillsammans? Är du fortfarande kär? En massa frågor, det vet jag, men kan du svara på dem? Eller har du helt glömt bort dig själv? Kram, Trollsa __________________ Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera. (Graham Greene 1904-1991)

2008-06-11, 17:56	#4 (permalink)
Yus Junior Member Nykomling Reg.datum: Jun 2008 Inlägg: 2 Krediter: 35	Tack, pluttan73 och trollsa Tack, trollsa. Det du skrev gör mig fundersam. Kanske känns allt som en plikt...? Stor tack till dig, pluttan jag gråter när jag läser ditt svar. Det stämmer på mig allt du säger! Jag kanske håller på bränna ut mig. En kompis sa till mig en gång att jag kanske är deppig men jag ville inte acceptera det. Vad gör nu då? ska jag kontakta en psykolog? jag har inte råd.... Tack! Yus

2008-06-12, 00:41	#5 (permalink)
Trollsa Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Oct 2007 Inlägg: 618 Krediter: 1 951	Det första du kan göra är att börja fundera på vad som gör dig glad. Vad är det som fyller din "enegitank"? Kanske vet du det genast eller så blir det som för mig, jag har fortfarande ingen aning, men jag försöker prova nya saker, komma ut och träffa människor. Jag stannar inte hemma hela tiden som förut. Att söka hjälp är väl aldrig fel, kanske räcker det med enstaka besök, för andra krävs det fler. Du kan söka via din läkare på vårdcentralen som då skickar en remiss. Tyvärr kan det ta lång tid innan man får komma dit. Eller så tar du tillfället och kontaktar någon av experterna här. Du kan ju i alla fall fråga om vad det kommer att kosta dig. Sen finns det även privata psykologer som är anslutna till landstinget och som tar vanlig taxa och har högkostnadsskydd. Fundera på vad som passar dig bäst. Kanske räcker det t.o.m att du börjar motionera regelbundet, ger dig själv lite egentid någon gång i veckan och även försöker hitta tillbaks till glädjen i livet, det som gör dig lycklig. Lycka till hur det än blir! __________________ Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera. (Graham Greene 1904-1991)

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-06-11, 16:52	#3 (permalink)
pluttan73 Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 33 Krediter: 135	Hej! Jag känner igen det du skriver. Det var samma symtom jag hade då jag förstod att jag höll på att bränna ut mig. Ingenting kändes roligt och stimulerande längre. Jag orkade inte städa, diska, fick liksom ingenting ur händerna. Som Trollsa skrev, om att tappa bort sig själv... Jag glömde mig själv, andra var viktigare. Eller kanske att det tom var lättare att se till andra än mig själv. Jag gjorde som så att jag bokade tid hos en psykolog. Detta har hjälpt mig oerhört mycket. Jag är på fötter igen, inte helt återställd, men arbetar deltid i alla fall. Se till att du ger dig själv lite tid! Åk till badhuset och simma, eller ta en lång stärkande promenad. Eller varför inte ta steget och kanske gå och prata med någon om din situation? Man blir förvånad över hur skönt det är att prata med någon utomstående person. All lycka till! Kram!

2008-06-16, 20:54	#6 (permalink)
alfons Senior Member Diamantmedlem Reg.datum: May 2008 Inlägg: 402 Krediter: 1 395	Jag är också mamma och har är lyckligt gift. det kan kännas som att man har allt men ändå är allt inte bra. jag har otroligt höga krav på mig själv på alla fronter och då jag tyckt att jag inte varit på topp varken hemma, på jobbet, med studierna, som mamma blev det för mkt helt enkelt. jag kände mig så stressad, grät stup i kvarten etc. Olika stressynptom avlöste varandra och nu går jag i terapi och har börjat medicinera. Fallit tillbaka i min gamla ätstörning också. Jag vill nog säga detta, för att visa på att du inte är ensam att ha det tungt trots att man har det yttre för att vara lycklig, vet att man själv kan tycka att man då borde vara lycklig. Det är ok att ha det tungt, det måste man själv inse. Det är jobbigt att känna att vardagen är jobbig, men även för mig har små saker som disk och sådant känts tungt. Kommit upp något efter jag börjat med medicineringen. Psykologer finns inte bara privat, och inom landstinget är det inte vansinnigt dyrt och många landsting har, tror jag, någon slags högkostnadsskydd. Fortsätt gärna skriv så vi får höra hur det går för dig!

2008-06-18, 00:07	#7 (permalink)
Stadig Member Bronsmedlem Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 47 Krediter: 348	Bra råd här ovan :] En tanke... Väntar du att "någon" form av annorlunda dag/en lösning ska uppenbara sig (låter kanske lite sarkastiskt, menar ej så, utan det är ofta en vanlig känsla många kan uppleva när man är nere/har låg energinivå)? Det är nu, just i detta nu du lever. Ja det är bra att ta lärdom av ens (och andras) historia, att blicka frammåt och ha förhoppningar samt att planera för sin egen, sin familj och för andra sakers skull. Men vi vet inte vad framtiden bär med sig, och historien är vad den är, opåverkbar. VAD du har och kan påverka, det är nuet, det som sker just NU. 1 steg i taget och lägga alla "tunga" saker på hyllan (ja de som man faktiskt kan vänta med, ta en paus ifrån, dvs inte barn och sådär, dock skulle du kunna fråga om extra avlastning av din kille, kanske av dina föräldrar/släktingar). Att du mår bra och har mer energi samt att du finner glädje och nyfikenhet för och med saker, situationer, människor osv, kan jag tänka mig är nummer 1. Så att kontakta en terapeut snarast, låter som en mycket bra idé! :]