Symphony

Nu tänker jag skriva ett ganska långt inlägg. Egentligen vill jag prata med någon...tänkte ringa min syster men jag gör det för ofta känns det som så vill inte störa henne nu.


Nu skriver jag iofs för att jag är i den känslan men skitsamma...orkar inte.


Jag har flyttat in till göteborg i söndags med två kompisar. Bor för övrigt i en by. Hela mitt liv har varit jävligt tråkigt.
Det är såhär. Jag växte upp i en by.. Sen blev jag introvert och blyg när jag började högstadiet. Jag var tyst i 3 år. Pratade aldrig med någon och jag blockade verkligen känslorna. Mobbningnen är inget jag har någonsin sagt till någon. Jag har pratat med en "vän" som är 10 år äldre än mig om att jga varit deprimerad och hur jag tänker och så...men adlrig har jag pratat om mobbningen för honom. Inte heller min syster...har pratat om det mesta annars.
Efter det här 3 åren så tänkte jag "Fan vad skönt...nu kan jag börja om på nytt i en ny skola och då kankse det lättar upp". Så då kom ett sommarlov. Mins inte så mycket av mina sommarlov eftersom det har varit så tråkigt för det mesta.
Jag började iallall på en skola. En dataskola. Fyfan...bara killar..inga tjejer.
Där gick jag i 2 år. Dom två åren var bristningsgränsen. Först gick jag ett år nere. Sen gick jag ett till år och efter ett halvår på den skolan så minns jag att jag konstant tänkte negativa tankar. Hatade mig själv...tänkte att det måste ju vara något fel? kan ju inte prata med en jävla människa. Tänkte på döden. (Iofs när jag tänker efter...hade redan negativa tankar när jag gic i högstadiet. Lite sjuka tankar jag hade...alltså jag var ju snäll tror jag?Men tankarna var ungefär såhär. Självmorstankar: Olika sätt hur jag skulle dö. Tänkte att pistol skulle vara bäst, men hur får man tag i det? sen hägning men det tror jag inte att jag skulle våga, sen ta massa tabletter men det är inget säkert kort till döden, sen tänkte jag, det jag tror att jag faktiskt skulle kunnat/kunna göra. Det var helt enkelt att bege sig ut i skogen och skära halsen av mig själv. Tänkte även tankar om att jag skulle döda andra på skolan alltså)

Jag tänker mig aldrig att jag ska döda någon nu men då var jag 13 14 när jag tänkte så. Senare blev jag mognare men jag tänkte endå på döden.

Som sagt kom ihåg när jag var på andra året i gymnasiet då blev allting värre. Jag tänkte på hur jag skulle avsluta mitt liv. Planerade att i slutet av alla sommarlov (Då jag fyller år) att jag skulle ta livet av mig själv eftersom jag inte var kapabel till att prata, utan i varje social situation så spände jag mig. Blockade hjärnan totalt. Det är samma när människor ska ta kort på mig så spänner jag mig och ser störd ut. (Annars har jag hört av många att jag ser söt och bra ut). Men jag känner att utseende kommer man inte någonstans med. Utan självkänsla, själförtroende.

Men sen började jag gråta sjukt mycket. Jag kom ihåg den sommaren då, jag var 17 skulle fylla 18. Så var jga hos min syster på sommaren...
Då var en dag då vi träffade massor av hennes vänner, och jag låste mig totalt.. Var helt inne i en annan värld.
Det slutar ofta med att jag får migränn när jag är i sånna "jobbiga" situationer.

Så jag fick migrän...lade mig ner i en säng....och började gråta en massa...i en timme säkert. Men syrran märkte inget. Jag var så sammanbiten. Sen minsa jag att hon kom in till rummet då... och hon frågade hur jag mådde?.

Och då kom gråten,,,,då berättade jag om hur jag tänkte. Eller hon frågade rättare sagt. Jag orkade inte prata....

Då bestämde vi att vi skulle jag skulle till en psykolog. Så till hösten där träffade jag en psykolog. Började även på folkhögskola. Första halvåret var kämpigt. Läste böcker om självhjälp, utsatte mig för olika situationer, försökte tänka positivt.
Ett halvår senare med psykolog, medicin och ny skola så kände jag mig starkare. Hade dock inget socialt liv med tjejer. Men då började jag med något som kallas "The game" En bok...men ett sätt att hantera sociala situationer med tjejer var somhelst. Och jag började med det jag och en vän...Det gick dåligt först, och sen bättre och bättre.

Sen detta året...har jag faktiskt varit mycket upp och ner. Det senaste halvåret har jag varit lite nere faktiskt.
Jag hade sex för första gången förresten för typ 4 5 månader sen. Hade det två gånger med henne...Men nu vet jag inte...hon var själv deprimerad...och nu har jag inte så mycket kontakt.

Sen träffade jag för någon månad sen en underbar människa. Jag tror jag är kär...och jag tror hon gillar mig. Vi har träffats några gånger och så...så jag vill det bästa.

Men nu till saken. Jag är så osäker...jag har börjat få mina tankar om döden igen.

Var på stan med en kompis nu. Och vi tänkte gå ut ta en bärs och prata med människor. Men jag är alldeles jävla tjock i huvet och vet inte omj ag kan prata med människor juste nu.

Bor i göteborg och ska bo här ett tag till. Då är det väl party och ha sex som gäller?...ne men typ så tänker ju mina kompisar..även jag när jag mår bra. Men jag mår inte bra.

Jag vill bara gråta...känns som att bara för att slippa allt så skulle man kunna dö?. Eftersom jag vill inte gå igeneom depresion och social fobi.
Det hindrar mig så mycket.

Och tankar på en tjej när jag mår så här?. Det är ju döden direkt. Något jag har lärt mig av the game är att om du ska vara attraktiv då ska du vara glad, utåtriktad, social, varm, rolig, ledande osv osv.
Men faaaan.

Är så nervös att jag ska skämma ut mig för min vänskapskrets och bli ensam bara för att jag eventuellt har en depresion plus social fobi.

Nu blev det bara ännu värre när jag skrev det här. Men vill få ut skiten och börja leva och vara glad. Jag vill inte mista hela livet.

Nu när jag bor här också så bor man med 2 personer...plus att man träffar massa människor på stan eller ser människor. Vilket gör mig obekväm.

Känner att jag måste prestera.....jag vet inte vad jag vill. Nu blev det jävla rörig.

Detta blev säkert skitlångt...

OCh det är inte hela berättelsen om mitt liv heller. Visst mycket har varit positivt också. Men inte om man tänker på det negativa.


Godnatt iallfall...