Blueye

Du är också en beundransvärd människa! Att totalsluta med allt vad droger heter för ditt barns skull, jag undrar hur många mödrar som klarar av det... Som redan i ett tidigt stadium av graviditeten tänker mer på sitt barn än sig själv!

En stor eloge till dig!!

__________________

tompa.hult

Jag har själv varit missbrukare i över 20 år.Jag har nog provat det mesta i behandlingsväg.Jag har nog varit på avgiftningar över 40 gånger,men inget hjälpte.Tills den dag jag fick en egen vilja till att sluta.Jag tror att det är då man kan lyckas att bli fri, för annars finns ingen behandling i världen som hjälper.

Blueye

Jo, absolut att den egna viljan att sluta är den största drivkraften! Utan den kan man sätta in vilka avgiftningar pålpt som helst, det är knappast troligt att det fungerar. (Såvida inte personalen pl lpt är tillitsfulla nog att prata och lyssna på patienten för att hjälpa denne att själv vilja sluta med sitt missbruk... Vet inte hur personalen brukar vara mot tvångsinlagda...)

Fast medicinering för att dämpa abstinensbesvären kan ju vara det hjälpmedel som får en person att inge ge upp i sin kamp mot drogerna. Jag förespråkar inte medicin om den inte är befogad. Det är inte alla som är så starka att de klarar att bryta ett starkt missbruk på egen hand... Verkligen inte alla!

__________________

Jolene

Jag kanske ska tillägga att jag varit på behandling två gånger tidigare och sedan varit drogfri i sju år efter dem. Så jag hade nog hjälp av min behandling när jag slutade själv. Det var ändå inte lätt. Jag hade hjälp av en nära vän under tiden jag hade de värsta abstinenssymptomen från opiater, i tvåveckor ungefär, annars hade det nog inte gått. Han såg till att jag fick i mig något ätbart ibland och låg vaken med mig på nätterna och lyssnade.. betydde väldigt mycket. Jag hade tagit xanor ungefär 10 mg om dagen innan jag slutade med opiaterna, under avtändningen så höjde jag dosen drastiskt (jag köpte dem illegalt) för att överhuvudtaget klara av att få i mig lite näring och sova någon timma per natt, och jag hade den dosen i ca 2 månader efteråt. Det var jättejobbigt att sluta ta dem, jag fick kramper vid ganska många tillfällen nattetid, en gång vaknade jag utan att vara förmögen att röra mitt högra ben, det var då jag blev riktigt rädd och ringde till sjukhuset, men som sagt kunde jag inte ta mig in direkt, och sedan gick det över efter några timmar. Det värsta var känslan av att jag höll på att bli galen, ångest, konstiga ekon när folk pratade, milda hallucinationer (som att ljus blixtrade till som inte fanns där eller någon sa något på natten fast ingen egentligen sagt något) sömnbrist, elektriska små stötar i musklerna ibland etc etc... det senare började ca 2 veckor efter att jag slutat och höll nog i sig i sex veckor ungefär...

Jag pratade efteråt med en läkare om det här och hon sa att det är väldigt individuellt hur man klarar att sluta med xanor.. jag tyckte det var en av de svåraste avtändningarna jag gjort, inte lika fysiskt som opiater, på det sättet är opiater mycket jobbigare, men känslan av att bli galen eller att gå in i en psykos.. det är läskigt.

Jag är glad att det är över iallafall.. nu har jag andra problem att tampas med.. ätstörningarna. De problemen för mig är inte helt olika underligt nog. De har alltid gått hand i hand för mig. Och jag tror att sättet jag slutade med droger på var samma viljestyrka som jag använder då jag inte äter. På gott och ont tror jag att människor med ätstörningar har mycket styrka i sig även då den blir destruktiv....

Blueye

Jo, jag är helt säker på att missbruk och ätstörningar går lite som hand i hand. Att klara av att avhålla sig ifrån något man är beroende av, det är ju detsamma vare sig det gäller kemiska substanser som mat... Fast även det anorektiska beteendet tycker jag kan ses som ett missbruk. Jag talade med ett par psykiatriker om saken och nämnde det egenpåhittade ordet "svältmissbruk"... De tyckte att det var ett bra och talande ord...

Kan du på något sätt "vända" på styrkan och få kontroll över matintaget så du slipper svälta? Tvinga dig själv att äta tre riktiga mål om dagen tills det blir en rutin?

Hur började ditt missbruk egentligen? Var det ett sätt att få styrkan att svälta som fick dig att börja? Eller kom ätstörningarna senare? Har de något med varandra att göra? Berätta om du vill!

Sedan vill jag åter poängtera att jag beundrar din mentala styrka att sluta med droger! (Även om den har nackdelen att den också får dig att "lyckas" svälta...) Hade jag bara hälften av din styrka skulle jag känna mig som rena stålmannen(eller kvinnan)... ! Så var stolt över dig själv och försök använda dina "superkrafter" på ett bra och sunt sätt!

__________________

Jolene

Tack så mycket för ditt svar. svältmissbruk är ett bra uttryck. Jag tänker inte på mig själv som stark, men det känns ändå skönt att få en slags bekräftelse på vad man klarat av. Jag vet inte om jag är så stark egentligen, men jag försöker. När det gäller ätstörningarna är det svårare. Jag började få lite ätstörningstendenser när jag var runt fjorton-femton, och då hade jag aldrig provat droger. Sedan provade jag droger som hasch och lsd när jag var runt 18-19, men det var väldigt enstaka tillfällen och inget jag hade tänkt göra varje dag. När jag var 20 åkte jag utomlands och jobbade bland annat som modell en period, och då var det ganska normalt att man gick ut och festade och tog droger i festsammanhang minst ett par gånger i veckan. Upp till den här punkten hade jag kanske inte en så utpräglad ätstörning, jag svalt i perioder, men det var inte i syfte att bli smal, mer i ett syfte att straffa mig själv tror jag. Vilket det väl är till viss del nu också... iallafall så fick jag som modell höra att jag var för tjock hela tiden, inte ens när jag vägde 50 kg till 169 cm var jag tillräckligt smal, så jag gick ner till 42. Samtidigt tog jag många olika sorters droger på helgerna vilket blev oftare och oftare då jag också upptäckte att de fick mig att gå ner i vikt utan att jag behövde vara hungrig.. efter något år så kom jag in på min första behandling, och då var det okej ett tag men sedan tog ätstörningarna över helt, fast jag tog ju inte droger. Jag gick upp väldigt mycket under behandlingen och efter eftersom jag fick ett barn. Så jag fick panik och bantade ner mig 18 kg på ett halvår. Efter något år tog jag återfall på droger, ett väldigt kort. Och sedan var jag drogfri i sju år, men under den tiden var min ätstörning hela tiden närvarande. Det är som att jag inte kan bli av med ätstörningen om jag inte tar droger och vice versa. Jag vet ju att det måste vara möjligt att hitta tillbaka till något slags normalt mående, jag minns känslan innan allt började, då jag åt utan att tänka på vad jag åt. Den känslan vill jag kunna ha igen. Jag har försökt att bestämma mig för att äta tre gånger om dagen.. och det går ibland i perioder, men då har jag alltid börjat gå upp i vikt efter ett tag, och jag får panik eftersom det känns som jag bara fortsätter att gå upp, och då får jag ångest hela tiden och känner mig äcklig. Det har alltid hjälpt att ta droger för den ångesten, och det är också den ångesten jag tvingar undan genom att bedöva mig själv med svält. Det känns som två olika sätt att kontrollera ångest och känslor jag inte kan hantera. Händelser jag inte klarar av att leva med. Jag kan ha disciplin på mig själv och avhålla mig från ett visst beteende, men känslorna och tankarna finns kvar, och är precis lika obehagliga hur mycket jag än äter/ är drogfri.....

Jag har iallafall sökt hjälp för ätstörningarna nu, känns hemskt och som jag inte vågar, men jag ska försöka iallafall, för jag orkar inte mer. Jag har ju två barn också....

oscarswe

byt ut det mot något hälsosamt

Blueye

Ja, om det vore så enkelt så... Tyvärr tvivlar jag på att det är det. Missbruk av droger, eller överätande/svält är svåra saker att ta sig ur. Det räcker inte att bara byta ut det mot något hälsosammare, för inget hälsosamt kan bryta ner den "abstinens" man känner... Abstinensen måste tränas att hållas under kontroll för att den ska mildras och förhoppningsvis också försvinna.

Du är stark, även om du inte alltid känner det så. Att själv stå emot så tunga droger som heroin, (vilket jag anser vara den värsta jävla skiten att ta sig ur,) det är verkligen starkt! Få skulle klara av det, även om man tidigare fått hjälp av vården att sluta missbruka. Se dig själv som stark och unik, för det är du! Sedan är det ju så - att även starka människor kan få problem så svåra att man inte själv kan ta sig ur dem! När man sitter och känner sig maktlös inför något avgörande i livet, då känner vem som helst sig som ”svag”, hur stark man egentligen är (om man jämför med de flesta andra människor på denna planet). Även den starkaste känner sig svag i såna stunder!

Du har gått och haft ätstörningstendenser från att du var femton, du har levt ett liv med droger och du har använt all din fantastiska energi och viljestyrka till att göra dig av med det beroendet. Är det egentligen så konstigt att du nu inte har krafter kvar att själv bekämpa anorexin?

Det är jättebra att du nu sökt hjälp för dina ätstörningar! Speciellt med tanke på dina barn! Och jag tycker absolut att du ska ta emot all hjälp du kan få! Du har bara allt att vinna på det! Självklart känns det skrämmande och som att du inte vågar – men det gör du! Du vågar och kan! Efter all mental styrka du visat upp hittills så har du alla chanser i världen att ta dig ur även ätstörningsträsket! Och det kan kännas skönt att slippa bära hela ansvaret för sin kropp och sitt ätande. Genom behandling kommer du att avlastas enormt inombords, och på så sätt fina styrka att arbeta med dig själv och dina tankegångar och känslor kring maten och kroppen! För logiskt vet du säkert att tre mål näringsriktig mat om dagen inte kan göra dig över viktig, eller hur? Det är känslorna och de irrationella tankarna som får dig att tänka så efter att ha försökt äta normalt ett tag! Det är dessa tankar du måste jobba med för att tillslut kunna ignorera dem och kunna äta lika obehindrat som innan ätstörningarna fick grepp om dig! En bra terapeut kommer att kunna hjälpa dig med det. Du kommer att få hjälp och stöd att lära dig tolka och känna igen dina egna känslor och kroppsliga signaler och att hantera de bakomliggande problemen. Som ätstörningsdrabbad kanske man helt enkelt inte kan känna igen sina kroppsliga behov. Med tanke på hur mycket du tvingats gå emot din drogabstinens, är det förmodligen så att du har kommit att uppfatta kroppens signaler fel när det gäller mat och ätande. Med hjälp från en duktig terapeut kommer du att lära dig att själv förstå och vara medveten om hur du fungerar, för att sen på egen hand kunna hantera ditt ätande på ett bättre sätt.

*Många kramar*
/Nanna

__________________

Jolene

Jag vill bara tacka för ett fint svar. Det betydde verkligen mycket. Skönt när någon förstår.