pippiprinsessa

Usch, jag är så himla förvirrad! Jag har haft alkoholproblem sedan något år tillbaka och nu har det blivit värre. Min pojkvän gjorde slut (vi var förlovade) , just för jag sårat, svikit och ljugit för honom om spriten. Han har gett mig flera chanser tidigare, men jag sabbade såklart det. Men att vara alkoholberoende är inte så himla lätt, och att ta ett beslut att sluta dricka är så sjukt svårt.

Jag har sökt behandling, och förhoppningsvis får jag komma på något behandlingshem. Och jag började på antabus i måndags igen, efter att ha hoppat fram och tillbaka med det. Ska gå till Rådgivningsbyrån tre gånger i veckan istället och ta den där. Så det blir gjort.

Men, jag och min "pojkvän" vi träffas ändå, vi beter oss som vanligt, pussas, kramas och sånt. Men han vill inte vara tillsammans med mig för han vill inte känna något ansvar fall jag tar något återfall igen, skär mig, blir våldtagen eller något sådant som tidigare har hänt. Men, om jag skulle ta ett återfall nu, då bryr han sig ändå, blir skitsur och sånt, då bryr han sig ändå ju? Han säger även att han vill vänta att bli ihop med mig till jag varit på behandling, men det kan ta lång tid, över ett år typ... Han är beredd på att vänta, men jag behöver ändå någon... En pojkvän är det tryggaste jag kan ha.

Och nu ska han flytta till ett hus med en kompis, och det skulle han göra fast vi var ihop, han väljer det framför att flytta ihop med mig i en lägenhet, just för "han har alltid velat bo i ett hus på landet..."

Mår riktigt dåligt, jag har ingen nära vän som jag kan prata med, för ingen förstår. Har ångest varje dag, är ledsen, nedstämd det enda jag tänker på är alkohol, alkohol, alkohol... det var/är mitt liv. Hur ska jag göra nu, hur tusan ska jag kunna leva ett liv utan alkohol! Jag orkar inte gråta över att jag inte kan dricka mer.

Brevet blev kanske lite rörigt, men fråga om det är något ni behöver svar på....

Tack

Blackiebloom@hotmail.com

förvanskad

Hejsan!

Vet precis hur du känner just nu har själv varit där.
Drack ofantligt mycket förut när det var som värst så söp jag konstant dygnet runt och precis som du så undra jag hur jag skulle kunna leva ett liv utan alkohol jag var bara ett steg från parkbänken.
Men det går även om det inte känns så just nu, vet hur jobbigt du har det.
Det händer att jag dricker nu men inte alls på samma sätt och definitivt inte samma mängder. men det har krävt lite jobb för att komma så långt men det är helt klart värt det.
Så får du chans till behandling så ta den även om du känner dej rädd för vad du ger dig in på.
Det går att komma ur missbruk men det är tufft men finns bara viljan så brukar det funka.

Kram

__________________
Vad har jag att förlora?

pippiprinsessa

Tack för ditt svar.

Ja, det krävs en hel del jobb vad jag förstår... Tog antabusen sist i torsdagskväll och det enda jag tänker är om den gått ur så jag kan dricka idag, just för jag har sådant sug och tvång. Jag vill bara bli fri från detta...

Kram