Instinct

Har mått dåligt hela livet och prövat allt. ALLT.

Hittills har jag bara själv mått dåligt av ångesten och löst den genom att överdosera ångestdämpare eller skada mig själv.

Nu räcker inte ens det. Känner sån aggression att jag skakar. Får impulser av att förstöra och slåss. Knytnäven är för det mesta spänd och
riktigt skriker efter någon eller något att slå i. Ser bilder i min hjärna hur jag förstör saker eller slår ner folk.

Har aldrig varit älskad eller haft någon tjej, kan det ha samband, att man lagrar upp mycket kärleksenergi som nu omvandlas till våldsenergi?

Och hur kan jag sluta känna såhär?

Lisbeth Säfvendal

Hej!

Tack för din fråga. När jag läser ditt inlägg dyker följande fråga upp. Hur vet du att
du inte blivit och är älskad av familj,vänner med flera. Ifall du satt upp en försvarsmur runt dig själv och mot omgivningen är det inte så lätt att ta till dig det som andra vill ge. Om du börjar att öppna upp lite och ge av dig själv så kommer du med all säkerhet att få möta en annan attityd från människor du möter. Ett sätt att komma vidare skulle kunna vara att du prövar att gå i terapi eller coaching för att få förståelse för varför du känner som du gör och varifrån ilskan kommer. När du har tillgång till tekniker som gör dig säkrare ser du annorlunda på tillvaron och kan också hantera dina känslor på ett bättre sätt.
Lycka till!

__________________
Lisbeth är utbildad i Master Powerthinking och lösningsfokuserad terapi. Arbetar mycket med depression, stress, ångest och självkänsla. En varm person med lösningar på de flesta problem.
Vill du ha Lisbeth som terapeut, hör av dig till
lisbeth@comunicera.se
0704 670143

Instinct

Hej

Jag ÄR väldigt öppen. Upplever inte att jag satt upp murar, däremot att min omgivning gör det. Jag kan ofta varje dag börja diskussioner med främlingar på stan om läget är det rätta (inte så att det blir påträngande eller krystat heller). Jag kan vara den som skämtar i ett rum och får andra att skratta, om än inte den som naturligt står i centrum.

Men det spelar liksom ingen roll. Det är precis som om det är mitt öde att vara ensam. Oavsett i vilken situation jag hamnar så väljer tjejen alltid någon annan kille, främlingar på en fest ter sig alltid någon annan att prata med osv.

Vet att det nu på pappret ser ut som om jag måste vara en som folk egentligen inte vill umgås med, och jag har bara inte insett det, men det är något mer än så. Det är som en naturlag. Vet att jag ofta kan utstråla osäkerhet, så då är det väl skit samma hur många man får att skratta. men å andra sidan kan jag inte bara utstråla säkerhet för att jag säger åt mig det.

Ska få DBT ganska snart, men är inte helt övertygad att det kan hjälpa mig. Känns som om jag vet så mycket mer än Svensson om lidande och hur skit världen EGENTLIGEN är, att det jag måste göra är att lura mig själv fram tills min död.

Börjar bli bekymrad i och med att min kärleksenergi nu förvandlas till våldsamma handlingar. Som igår, då jag skar upp mitt ansikte. Är glad att jag lever ensam så att jag inte riskerar att ta ut det på¨någon, men samtidigt är det en omöjlig ekvation att kunna bli bra utan någon. Jag tror inte vi kan utvecklas till bra människor om vi inte NÅGON gång får känna kärlek från en partner.