koru

Om mitt liv ska vara som det hittills varit och jag är 32 då vet jag inte om jag vill mera. Jag är aldrig lycklig och kan inte känna lycka överhuvud taget! allt jag känner är likgiltighet och rädsla! Jag var riktigt nere för tre år sedan ungefär och fick då komma till "psykdoktorn" som glatt skrev ut citalopram till mig. ingen terapi eller kurator. det hjälpte i den mån att svackorna blev jämnare men att få känna glädje fanns ju ändå inte. Jag är så jävla trött. Jag är så trött på att inte känna! jag är trött på att vara så ensam hela tiden. (inga vänner att tala på och det förstår jag, vem fan vill vara med mig som är så trist och tråkig hela tiden fast jag blivit bra på att ljuga och låtsas)
jag vet att mina besvär är mens-styrda då veckan efter mens är relativt bra och jag känner mig ganska ok. Kan tom ta viktiga beslut den veckan.
jag flyttar hela tiden. byter lägenhet varje år minst i tron att jag ska må bättre men det är ju samma. i mina riktigt dåliga perioder rensar jag ut och städar att jag knappt har några grejer kvar.
jag har börjat nu att inte vilja gå ut heller. ljuger igen och säger att jag ska någonstans men sitter ensam hemma i soffan varje helg.
jag vill leva, tror jag, men inte såhär. ska det vara såhär hela mitt liv då är det inget liv och då hoppar jag av.
vad ska jag göra??????

Lisbeth Säfvendal

Hej!

Tack för din intressanta fråga som inte är helt lätt att svar på ett enkelt sätt. När vi lever i verkligheten så har vi alltid kontakt med vårt medvetande genom våra fem sinnen. Vi använder oss av vår syn, vår hörsel, känsel smak och lukt. Hur vi väljer att koda våra upp levelser sker mestadels genom våra inre bilder eller intern dialog. Om du frågar mig om jag vill gå och dansa så kommer jag omedvetet eller medvetet att skapa en bild i hjärnan av vad som kommer att hända dvs se en film och utifrån den filmen avgöra om jag skall gå eller inte. Om jag ser mig själv som patetisk på dansgolvet kommer jag troligtvis koppla detta till en
Känsla av obehag och säga nej till ditt erbjudande. Men om jag å andra sidan se mig själv var föremålet för allas beundrar kommer jag att tacka ja.

Du kanske tror att en del människor är smartare och naturligt gladare och aldrig känner någon rädsla. Det första du måste inse är, att rädsla är något som alla bär på. Rädsla är normalt.

Det bästa vapnet mot den är att lära sig mer om hur den fungerar. Vår rädsla grundläggs ofta när vi växer upp. Det beror på att vi är beroende av våra föräldrar för att få mat och husrum osv. Automatiskt lär vi oss omedvetet att det är viktigt att komma överens med andra. Sakta växer det fram en rädsla för att inte göra allt rätt eller bli kritiserad. Det skulle ju kunna innebära att vi blir övergivna. Detta i sin tur leder till att vi inte utnyttjar vår fulla potential. En person som vuxit upp i en miljö och utsatts för mycket kritik eller inte blivit sedd, kommer att känna sig besegrad långt innan han eller hon har försökt. En person med mindre rädsla kommer att fortsätta tycka om sig själv även om han misslyckas.

Du har redan sett hur din interna kritik kan stjäla energi och självförtroende från dig. En del människor hindrar sig själva från att göra saker, eftersom de är rädda för att göra något förödmjukande eller konstigt inför andra människor. Den här rädslan är grundad på en alltför stor uppmärksamhet på vad andra tycker och ett allt för stort behov av att andra ska tycka bra om en.

När allt kommer omkring – fundera ett ögonblick på vad det innebär att en person som är ensam, helt ensam – ändå kan känna sig kritiserad. För mig bevisar det bara att lågt självförtroende inte bara är beroende av externa faktorer. Det skapas av oss själva.

Rädslan ger sig till känna framför allt på två olika sätt. Det första är genom inre röster och det andra är genom bilder.

Låt mig ge ett exempel:

Självscheman som handlar om rädsla kan ge sig till känna genom automatiska tankar som börjar med:

· ”Tänk om alla tycker jag är en idiot.”

· ”Tänk om jag inte får fram ett ord!”

· ”Det kommer ändå aldrig att gå.”

· ”Det klarar du inte.”

· ” Ska du göra det?”

Men inre bilder kan också skapa omedvetna hinder. Jag arbetade nyligen i en workshop under rubriken ”att utveckla mod”. En av deltagarna hade en fruktansvärd skräck för att tala inför publik. Jag bad honom sluta ögonen och se framför sig vad han såg när han skulle tala inför publik. Först förstod han inte vad jag menade. Han kände bara en känsla i magen.

Då bad jag honom stanna upp och försöka se vilken bild hans hjärna valde att plocka fram. Han berättade då förvånad, att han såg ett hav av stirrande ögon och att några människor buade åt honom. Han verkade besvärad över sina inre bilder och röster, men jag försäkrade honom att det var helt normalt. Därefter bad jag honom se någon annan person tala och som han dessutom uppfattade som en bra talare. Hans fysiologi förändrades snabbt och han slappnade av. Jag bad honom sedan att göra en liten film för sitt inre öga, där denna person håller ett tal om vad som helst. Sen bad jag honom se personen hålla ett nytt tal med hans egna ord om och om igen. Därefter fick han skapa en ”dubbelgångare” av sig själv som hade samma kvaliteter som en bra talare.

Han kunde då se publiken på ett nytt sätt och kunde därmed bokstavligen se allt ifrån ett nytt perspektiv. En annan viktig sak att komma ihåg är att rädslan nästan alltid kommuniceras från det omedvetna. Ditt omedvetna och reptilhjärnan försöker kommunicera till dig, om att det är fara och att du måste vara försiktig. Många människor kan ha svårt att förstå att en sådan intensiv rädsla eller fobi kan förändras så snabbt och lätt. Faktum är, att du inte kan förändras långsamt – din hjärna lär sig alltid blixtsnabbt.

Kom ihåg vårt första grundantagande – kartan är inte verkligheten. En karta över Stockholm ser inte ut som verkligheten, när du står mitt i Gamla stan med slottet mitt emot dig. Dina känslor beror på vad du tänker om människor, händelser och omständigheter. Inte från människorna och händelserna eller omständigheterna i sig själva.



Vår subjektivitet allting börjar med din neurologi, din genetiska struktur i form av DNA som kodar vår basala information hur våra celler ska växa splittras och utvecklas till de människorna vi är. Vi är vårt nervsystem och våra receptorer och våra basala känslor då börjar vi ta in omvärlden och bygga en neurologisk karta av världen. Efter att gått igenom en mängd olika filter kommer vi till sist att representera det vi såg, hörde, kände osv. För att göra det enkelt använder jag Dr Bobby Bodenhammars metafor att vi har en biograf i hjärnan. Det är naturligtvis inte så, men får många känns det så, på samma sätt vi kan höra ljud dvs minan en konversation.

Det i sin tur gör att vi förvränger verkligheten och slutligen måste vi generalisera genom att summera och sammanfatta det som vi varit med om.
Som du förstår utelämnar vi ganska mycket dessutom förändras den elektromagnetiska strålningen till en cellaktivitet som vi beskriver som en nervimpuls. Det innebär att det som kommer in i ena ändan (ögat) är inte det som kommer fram till hjärnan. Det är en förklaring till att kartan inte är verkligheten utan att vi endast bär omkring på en neurologisk karta. När vi ska dra oss något till minnes så måste vi alltså återskapa dessa bilder. När vi blir medvetna om det så har vi en intern känsla (karta) av verkligheten, vi skapar alltså en intern bild som spelar i våra hjärnor. Men i hjärnans biograf så finns alla sensoriska system och det är naturligtvis det som gör vår interna biograf så manisk men detta är bara början vi stannar inte här. I de interna filmerna har vi också ett ljudspår som kompletterar och förstärker innehållet. Beroende på vilken representationssystem vi föredrar kommer detta att färga din upplevelse av verkligheten och hur du kodar verkligheten.

I en del fall är bilderna mer symboliska som i ditt fall.

En klient jag arbetade hade svårt att träffa män när vi arbetade med henens inre bilder visade det sig att hon såg sig själv döende ensam på en långvårdsavdelning. Vi tog bort den bilden 2 månader senare hade hon börjat träffa killar.

En annan klient som varit utsatt för en svår våldtäckt som liten mindes inte övergreppen, men upplevde att stugan varit full av giftiga spindlar när hon återvände till platsen för övergreppet.

Din bild även om den är lite udda är bara en symbol för något som man för lösa upp i terapin.

Lycka till!

__________________
Lisbeth är utbildad i Master Powerthinking och lösningsfokuserad terapi. Arbetar mycket med depression, stress, ångest och självkänsla. En varm person med lösningar på de flesta problem.
Vill du ha Lisbeth som terapeut, hör av dig till
lisbeth@comunicera.se
0704 670143