Tesssan87

Hej!
Jag är en 21årig tjej som lider av deprisson och kraftig ångest och har gjort i över ett år. Jag har vart inlagd på psykiatrisk klinik 2ggr nu. Jag blev mamma när jag bara var 16år åt en sjuk liten pojke och jag är gift med världens underbaraste man.. Kan prata med honom om allt, men samtidigt känner jag att jag inte vill belasta honom om hur jag mår, men han ser ju på mig hela tiden.. förra året var jag så dålig så jag gick ner 20kg och vägde då 49kg.. idag har jag bra aptit på dagen men ångesten drar igång mer på kvällen nu. Är livrädd för att jag ska bli lika sjuk som förra året. äter anti depresivt och mediciner mot ångesten också men inge benso, för det blev ju hur dålig som helst av när jag slutade med förra året. Jag behöver råd och vägledning i livet... Har bara en grundskole utbildning, hann aldrig gå gymnasium pga av att jag blev mamma, jag har en anställning på min son pga hans sjukdom. har börjat få samtalsterapi men det har inte hjälp mig så mycke... tar emot all hjälp jag kan få bara jag inte hamnar i samma sitution som förra året med inläggning,. jag har även provat vara ute och gå en timme varje kväll men det hjälper inte. Snälla kan nån ge mig råd så jag kan gå tillbaka till ett nogerlunda liv, för nu e man så begränsad.. har även en mage som krånglar pga alla mediciner jag äter. Mvh/ Sliten 21 årig mamma i behov av hjälp!

jossan88

Det låter som du lever i en påfrestande situation. Kan du inte prova med en annan kurator eller psykolog? ibland kan det fungera bättre med en annan. jag tror på terapi å för min del tog det 3 år & en ny psykolog innan det började hjälpa och vi kom åt kärnan i mitt problem.
Hur mådde du psykiskt före du fick barn? Är depressionen/ångest något som hör ihop med överbelastning och typ utbrändhet?

Det är en lång väg att komma tillbaka från depression, har själv en depression sen ett halvår tillbaka.
Det som hjälpt för mej är Mindfulness/yoga. Att ta promenader (en halvtimmes promenad är som en ljusbehandling oavsett väder mulet osv. å d är ju bra mot depression. Att plantera är bra mot depression å pyssla med blommor för något frigörs som är bra mot depression. Det är väl det man kan göra som "hemma-behandlingar" själv. Men när man mår så pass dåligt tror jag att det är viktigt att få ordentlig, proffessionell hjälp.

kram till dej <3

Instinct

Hej!

Varför skaffar folk barn så tidigt och blir förvånade när det går åt h-e?!

Jag har alltid varit starkt emot att folk skaffar barn för tidigt. Man mer eller mindre garanterar att barnet inte ska få växa upp i samma hus som båda föräldrarna i och med att förhållanden man skaffar när man är 16 är bound att upphöra inom några år. Idag handlar debatten inte ett dugg om hur sjukt det är att skilda föräldrar är mer regel än undantag. Jag säger inte att det var bättre för 40 år sen och bakåt då man "teg och led", men folk avverkar varandra idag som om de vore mjölkpaket.

Man har heller ingen ekonomisk grund att stå på, och kan därför inte ge sig själv en dräglig tillvaro

Och sist men inte minst, så har man inte fått leva sitt liv klart. Det kommer man på sen att man missade, när barnfria polarna kan festa obekymrat och inte behöver oroa sig för en andra part.

Vidare så är inte en ensamstående föräldrar särskilt attraktiva på singelmarknaden. Ingen som är på jakt efter en date är samtidigt på jakt efter ett barn eller två. Man vill ha egna.

Men allt detta är inget som man får veta när man blir på smällen, för bilden av gravida tonåringar är och förblir enbart romantisk när man kollar i svenska medier.

Nu kommer jag väl få skit för detta för att jag vågar kritisera "det fina" i att bli gravid när man är 16 år

/Instinct

Delfinen

Hej Tesssan 87!

Vill välkomna dig till denna sida, ingen lätt sits du hamnat i.

Och Instinct : Blir lite besviken när jag ser vad du skriver, här inne kritiserar vi inte en människa som behöver hjälp och detta var inte vad hon behövde. Om du hade läst texten ordentligt så ser du att de handlar om lite annat . Jag brukar inte säga till men i detta fall, var de alldeles onödigt.

Tesssan 87 jag fick själv barn när jag var 22år och det är tufft att va en ung mamma, men de måste va skönt att du har en underbar man som finns vid din sida. Ge inte upp nu när du kommit så långt, ta lite semester och rå om er . Livet har så mycket att ge. Att vidarutbilda sig kan du göra, kolla med arbetsförmedlingen el komvux och ha de som mål till hösten. Är vissa poäng man måste ta, har själv ingen gymnasieutbildning, men kom långt ändå, skall ev själv läsa till hösten, kämpa på nu.

Kram på dig

Rullgardina

Ja det kan man debattera om, men kanske inte i den här tråden.