anna20

hej
det är såhär att jag har varit deprimerad i ett halvår, äter medicin och går i samtal för att börja må bättre. bearbetar bla. utanförsskap. igår pratade vi om utanförsskapet i tjejgrupper som pågått sen jag var ca. 10 år. min samtalsperson sa igår att "eftersom du är 20 år gammal, så kommer du att fortsätta vara utanför hela livet" jag ser framför mej mobbing på jobbet, ensamma nyårsaftonar osv. kände bara hur livet rann igenom mina fingrar och blev ingenting värt. Hur brukar ni agera mot patienter som är i min sits?

en_rädd_tjej

Hej anna20!

Vill bara säga jag är ingen expert men känner igen mig i din situation!

Jag känner igen mig i utanförskapet i tjejgrupper. Vet inte varför jag har hamnat utanför, men jag har alltid varit en sporttjej och satsat stenhårt på det tills för några år sen. Nu är jag helt utanför - men du är stark som vågar prata om det. Jag har aldrig vågat säga någonting till någon.

Jag tycker personligen att din samtalsperson betedde sig uselt gentemot dig som sa att du alltid kommer att vara utanför, så ska inte en person i den positionen säga.

Du behöver inte vara orolig för mobbning på jobbet, var bara dig själv när du kommer ut. Jag har gjort praktik (läser på universitet idag) på ett stort företag och där vart jag supervälkommen och omhändertagen av alla.

Ensamma nyårsaftonar ska du inte behöva uppleva, lugn du kommer säkert finna nya vänner. Det har jag gjort, i alla åldrar. Umgås fortfarande med dem som jag jobbade med under min praktik. Vi har fester och allt möjligt för oss.

Du får gärna skriva tillbaka till mig så kan vi diskutera vidare!
Jag vet precis hur du känner dig, har du några kompisar?

Sköt om dig!

Kram en_rädd_tjej

Taniya Lundström

Hej!
Jag blir upprörd när jag läste vad din Samtalsperson, sade till dig. Varför skulle du fortsätta att vara utanför hela livet, bara för att du är 20 år? Det som jag tolkade att Samtalspersonen sade till dig, är att det spelar ingen roll att du går i Terapi, det kommer aldrig att hjälpa. Frågade du vad Samtalspersonen menade med sitt uttalande? Det var oförskämt att säga så till dig. Då borde man byta arbete, anser jag.

Sköt om dig!
Taniya

anna20

tack för ditt svar, en rädd tjej.
nä, jag känner precis samma, vet inte varför jag hamnat utanför i tjejgrupper.
jag har absolut ingen aning ändå händer det igen å igen
det känns som att i tjejgrupper ska alla vara precis likadana, ingen får sticka ut på något sätt. alla ska vara lika snygga, lika sociala, lika allt. jag har alltid haft åsikter, vilja å varit framåt. mitt utanförsskap började i trean med att jag fick uppmärksamhet av killarna, tio i topp å fråga chans, då frös tjejerna ut mej.

men vad skönt att hamna på ett ställe man trivs på. jag hade också en praktikplats jag trivdes jättebra på men jag har blivit mkt osäkrare på mej själv med utanförsskapet. Har det blivit så för dej med? På vilket sätt har du varit utanför? t.ex. skitsnack osv. (du behöver inte svara om du inte vill)
jag har några tjejkompisar, men har ständigt en rädsla för att bli sviken/övergiven. jag har inte heller kunna prata om de här sakerna förut, men det känns som att det lättar om man kan göra det iaf såhär på internet.

Tania:Ja, jag håller med ! Men jag tänkte inte på att fråga just då, men måste nog ta upp det med henne nästa gång. Ja, det var verkligen oproffessionellt å det kändes som stjälpa istället för att hjälpa.

Davikar

Jag tror jag känner igen mig lite i din situation. Jag har haft totalt 2st kompisar i min uppväxt, men annars har jag alltid varit ganska utanför, speciellt då dom inte längre ville umgås med mig för nu över 12 år sedan.
Men det finns en sak som fungerar bra mot utanförskap, och det är att ta för sig och visa att man finns.

Jag har länge gått omkring och trott att ingen egentligen är intresserad av att umgås med mig. Och visst känns det ofta så idag också, speciellt då man inte varit med om något annat, men står man inte på sig är det lätt att man hamnar utanför igen. Sen finns det förståss alltid grupper där man inte riktigt passar in, och det får man väl acceptera.

Lisbeth Säfvendal

Hej anna20!


Tack för ditt inlägg. Bra att du ser ditt ansvar och att du tagit tag i din situation. Detta gör att du kommer att komma ur ditt utanförskap. Som någon redan skrivit här handlar det precis om att våga ta plats, säg vad du tycker. Om någon avbryter dej stå på dej och säg ifrån att du vill tala till punkt. Använd gärna jag budskap som visar på att du står upp för dina åsikter mm. När du visar att du tror på dej själv så växer din självkänsla. Det du tycker eller tycker om är lika mycket värt som någon annans tyckande eller hur.
Vad gäller din terapeuts uttalande rekommenderar jag dej verkligen att du ber om ett förtydligande för det lät inte särskilt uppbyggligt. Troligtvis finns det en tanke bakom detta.
Att du markerar när det inte är OK för dej är viktigt för att du skall komma vidare i terapin. Om ditt förtroende för terapeuten sviktar är det ännu viktigare att ni pratar igenom resultatet av samtalet. Vad tror du om att se det här som ett tillfälle att testa på hur det känns att säga ifrån och ta lite plats?
Skriv gärna igen och berätta hur det går för dej.
Lycka till!

__________________
Lisbeth är utbildad i Master Powerthinking och lösningsfokuserad terapi. Arbetar mycket med depression, stress, ångest och självkänsla. En varm person med lösningar på de flesta problem.
Vill du ha Lisbeth som terapeut, hör av dig till
lisbeth@comunicera.se
0704 670143

akumie

Håller med anna20 helt.
känner precis samma, dock är jag 21

hundrik

Utanförskap är nog det värsta som kan hända en människa. Men jag tror att det går att lösa för dig. Det kanske är så att det gäng du vill umgås med inte är rätt gäng för dig. Du kanske är för "överkvalificerad" för att umgås med just dom personerna. Fundera på lite vad du vill göra och vad du tycker är roligt. Sök dig sedan till likasinnade. Då kommer du att smälta in lättare och bli accepterad. Vad gäller den terapeut do skriver om så kanske hon/han också känner sig utanför och speglar sig själv i din problematik. Detta är högst oprofessionellt
lycka till

Anders A

Hejsan Anna20!

Jag upplever att fokus hamnar på helt fel saker med det resonemanget som förs just nu. Att diskutera utanförskap på det viset ni verkar göra upplever jag på gränsen till destruktivt rent av. Utav den enkla anledningen att dina tankar och tankebanor kretsar kring utanförskap och hur den ser ut för dig igår samt idag. Som du själv beskriver så visualiserar du nu ensamna högtider och även utanförskap på arbetsplatsen (som du ej har än?). Alltså föreställer du dig att framtiden också kommer att bli sådan. Hjärnan besvarar de frågor du ställer till den. Fråga; Varför är jag utanför? Svar; *hundra anledningar.
Tänk nu istället att du jobbar på hur du uppfattar att andra uppfattar dig. Lite krångligt det där, men du kan ju bara tro dig om att veta vad andra tycker om dig. För även om människor säger elaka saker så kanske inte det är deras innersta känsla om dig. Det kan du inte veta.
Fundera även lite på hur du blir uppfattad. Med en hopsjunken kroppshållning och nedsänkt blick så bjuder man nästan in att andra trampar på en. Köp en bok om hur du förbättrar din karisma (det finns flera hundra på marknaden). I någon mån handlar ju allt om hur vi uppfattas av andra. Känslan av att du kan slåss exempelvis kan göra att du får självförtroende och inte blir påhoppad. Fast i själva verket så kanske du inte alls kan slåss. Men det vet aldrig buset som blir rädd för din självsäkra hållning.
Lite sammanfattning, fundera på hur du ska få vänner istället för att fundera på varför du inte har dem. Våga ta kontakt och se en värld där det är du som du är delaktig i. Det är det ni borde diskutera, inte hur ni upplever det. Jag ber om ursäkt ifall det låter som att jag inte tar allvarligt på det du varit utsatt för men det som har varit har varit. Du är inte samma person idag som du var igår! Fundera på vem du vill vara imorgon och sträva efter det.

Man vill få med så mycket men hoppas att du fått lite tips som du kan ta till dig. Live well and prosper

anna20

tack för alla svar
ni har stärkt mej otroligt mycket

och A, jag tror det ligger något i att visualisera å se "en värld där jag är delaktig i", för om jag tänker och visualiserar "att jag t.ex. blir mobbad på nya jobbet" kommer jag att bete mig som som en man får trampa på, redan från början, om jag istället ser at jag får ta plats och inflytande kommer det ge mig en annan start.