pontus__mamma

vet inte om det är rätt ställe att skriva på men gör ett försök. har nog alltid haft depression, ångest, torgskräck men diagnosen kom 98 och nu till mitt problem. har aldrig haft en riktig vän irl. eller jo de jag har bor typ 30 mil bort så ingen att umgås med vad är det för fel på mej? sen har jag märkt att mina syskon tar mer och mer avstånd från mej

__________________
camilla

Taniya Lundström

Hej!
Jag förstår att det måste kännas kämpigt, att inte ha någon vän som man kan umgås med. Det låter sorgligt att dina syskon, tar avstånd ifrån dig. Har du försökt att prata med dem om detta? Det kan vara bra att berätta, hur man känner ibland. Även om det kan kännas svårt & obehagligt. Berätta för dina syskon att känns som om de, drar sig undan dig.


Sköt om dig!
Taniya

Änglaflickan Inez

jag har med få vänner irl som bor nära mig, men försöker hitta fler.
sällan kommer nya vänner och liksom ringer på dörren å säger, hej ska vi bli vänner, utan man mste söka sit ut till dem, vilket kan vara skit svårt.
jag är sån som alltid är hemma nästan, när jag inte är hos ngn annan å klappar hennes katter.

kelda

Ja, jag håller med dig!! man måste själv engagera sig och det är inte alltid så lätt om ångesten styr för mycket!!

akumie

mjo dom få polare jag har fick jag när jag bodde på ett internat och det var efter jag gick ut och försökte vara social trots att jag har svårt svårt att vara social och är rädd folk ska hata mej OSV, men det kanske är för jag bland annat har varit mobbad/ignorerad stort sett hela tonårs livet

visst dom få polare jag har idag mötter jag inte så ofta, mest på högtider, men det är iofs bättre en innan då jag hade 0 polare
Visst det har inte hjälpt mej så mycket att må bättre, men det är alltid kul att ha polare som vet hur jag känner så dom inte säger fel saker

pontus__mamma

änglaflickan Inez jag är din vän så länge du vill... sen har jag pratat med min bror som det gällde att jag inte vart tillfrågad om att komma till. men han säger inte att det var så. att det var pga av att jag mår dåligt mm. men jag tror ändå att det är så tyvärr men de inte kan erkänna det .... varför skulle jag annars vara utan vänner? och inte bli tillfrågad när det gäller träffar med släkten :S kan även säga att jag aldrig haft en vän i närheten av där jag bor så nått fel på mej måste det ju vara det går ju bra att prata med mej på nätet så länge man slipper träffa mej det är så jag känner

__________________
camilla

Trollsa

Sluta ifrågasätta dig själv! Du behöver inte fler som "bekräftar" att du inte är god nog att vara deras vän. Du kan (och måste) vara din egen bästa vän! Jag känner samma som dig när det gäller vänner, jag har skrivit en egen tråd om det. Men även om du önskar vänner irl, så får du inte klanka ner på dig själv. Jag tänker att om de inte vill umgås med mig så är de inga riktiga vänner. Då är jag hellre utan.

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

pontus__mamma

jo vet men det är svårt att vara ensam hela tiden och se alla andra har sina vänner och umgås med men inte jag

__________________
camilla

pontus__mamma

exakt så känner jag med att folk tycker illa om mej mmm

__________________
camilla

Stadig

Oavsett om det gäller vänner, din man eller släktingarna, så bör du nog må bra i dig själv, och då lättare kunna upptäcka positiva händelser i ditt liv.

Lätt hänt, att när man inte mår så bra, att man inte vågar, ser eller orkar hoppa på olika slags möjligheter (nya vänner, intressanta fritidsintressen, givande lärdomar/kunskaper, osv osv).

För några tips, så läs mina inlägg i ditt inlägg om "min man".