Ursprungligen postat av Monarchy

jo jag vet. han går ju på antidepp å så, han är väl på väg ur sin depression iaf.
men ja.. det blir väl som det blir.

jo, det är väl sant antar jag. förstår bara inte hur jag ska klara mig utan nån vid min sida.
om jag kommer hitta nån likabra/bättre igen=/ det känns inte som så.

Ursprungligen postat av Monarchy

jo jag vet.. inte så kul om man märker efteråt att man gjort ett misstag, fel val. Då går jag ju under.

Ursprungligen postat av Monarchy

kan försöka skriva så gott jag kan för att få med det viktigtaste hur min sitution är.
Jag är idag strax 18år och går mitt andra år på gymnasiet, teknikprogramet.

Hela min uppväx från tror de va från 1:an till ca 8:an så hade jag en väldigt dålig kompis, som körde med mig jämnt, han var otrolig, krävande, han fick mig att må skit utan att jag riktigt förstod hur läget var liksom.
I alla fall så pratade jag med mina föräldrar till slut om en situation och det slutade med att dom pratade med lärarna och min mobbare fick senare byta klass.
Han fick min självkännsla att nå botten.

För cirka 3 år sen så skärde jag mig lite, (mer rispor) inge mycke iaf. jag brännde mig (3-5 gånger) med en lödkolv på armen, på en viss punkt, inga stora skador direkt.

Sen började jag sniffa för jag hade aldrig varit full, förstod inte hur de var att vara påverkad. Jag gjorde det av nyfikenhet / att komma bort.
Sniffade en hel del Butangas från flaska, och en del bensin, och enstaka lim och liknande. (jag minns inte hur många gånger jag gjorde detta,)
Jag blev medveslös engång då jag sniffade bensin och dunken ramlade omkull i garaget och precis efter jaga vaknat upp halft borta så kom morsan in (vaknade av en dunns) och jag blev tvungen att berätta vad jag gjort, sa att de va en engångs grejj. dom va oroliga men efter nått snack med dom så glömmdes det bort.
Efter det slutade jag sniffa.

Under samma sommar förlorade jag oskulden av en tjej jag träffat över internet. träffades två gånger , hade sex på toaletter i stan och de va oskyddat hon gick på ppiller.
Jag kände att det var fel så jag sa hejdå.
Har sedan gått och kännt ångest i ja 2.5år ca. bättre nu efter jag tog klamydia test tillslut,som var negativt. men är ändå inte säkert att jag är sjukdomsfri.

Jag vet inte vilket årtal de hände men kan nämna det iaf.
min Mamma fick bröstcanser och fick behandsling mot det, den va 5år sen.
Farsan gick in i väggen ,blev deprimerad. han går på starka sömnmedel och antidepresiva. vad vetja inte.

En gång 3år kanske.. var jag ensamhemma med farsan (han hade sovigt extremt lite på 2veckorstid) had tog 8 sömntabletter tror han, och drack öl.
kom in i köket fann honom "jätte full" fick panik osv. det redde ut sig iaf.

Kärleksproblemen:
För lite över 1år sen träffade jag en tjej över internet och vi började prata.
Jag vågade inte prata över telefon eller träffas, men tillslut pratade vi nångång, och efter vi pratat på internet i ca 4-6månander. träffades 2 gånger, en gång hos mig och en gång hos henne (vi bor 12mil ifrån varandra, hon är 1år yngre)

Det var första gången jag kännt kännslor för någon överhuvetaget, aldrig varit ihop med någon tjej,eller varit kompis med någon.

blev riktigt kär, hon hade gått inom mycket, diagnosed nån sort av depression, blivit våltagen av sin pojvkän 10gånger typ. anorexia. osv.
men hon pratade med psykologer och likande, och var ändå ofta väldigt positivt.
för att göra det långa kort, så pussades vi lite då vi träffades men inge mer, de tog slut, hon gick tillbaka till en gammalflamma (som inte höll) och jag slutade prata med henne i cirka 4-5månader. klarade inte av att vara hennes vän.
Nu har hon en ny pojkvänn som hon verkligen är kär i.

iaf, 3veckor efter jag sa hejdå till "internettjejen" så träffade jag en tjej som tyckte att jag va fin, det tuffade på och vi blev ihop.

Allt va underbart från början, man va liksom "nykär"
Jag pratade ut med min nya tjej om allt så gott jag kunde, hon förstod att jag kände för den gamla tjejen.

I alla fall. nu när vi varit ihop mer eller mindre 6månader så är hon kär i mig, hon älskar mig (hon menar det verkligen) men jag känner mig så extrem förvirrad, för jag känner starka kännslor för internettjejen och för hon. men dom är inte på samma sätt, jag tror inte dom är lika starka. Eller jag vet inte, jag kan inte känna efter vad mina kännslor är,vad dom vill eller nått. usch så jobbigt

hon den nya är iaf perfekt, hon är jätte smart,fin.
internet tjejen var inte dum men hade typ bara G i grundämnerna i högstadiet, för hennes situation och går IV nu.
Jag vill fortfarande ha internetflickan, hennes personlighet va nått extra, men kommer aldrig få henne, men hoppas ändå på den lilla lilla 0.001% att de kan vända.
Jag vet inte vad jag vill, vet inte om de är hur jag mår som blockerar,förstör hur jag tänker, att jag inte kan klura ut nått(visst de är väl svårt för en frisk person också så)
jag är så förvirrad, jag är så frustrerad på mig själv.

Mitt huvud är det kaos i bokstavligen, jag kan ofta inte koncentrera mig. Har väldigt dåligt minne. jag kan glömma bort vad min flickvänn sa för 10sekunder sen. vad jag gjorde igår. extremt ofta. typ alltid.
Det är som min hjärna är ett hav, tankarna kommer in i huvudet, men drunkar ofta snabbt. dom åker upp till utan ibland men bara en liten del av tankarna/minnena kan jag få tag i sen försvinner dom ner under ytan igen liksom. kan inte riktigt förklara, å vet inte om de är för hur jag mår eller om de är därför jag sniffade, (går de ens att ta reda på?)

Jag tänker alltid negativt, jag har självmordstankar.
Jag vill ta självmord men oftast vill jag att jag bara ska misslyckas och tas in på sjukhus, överleva utan skador.

Jag har aldrig pratat med nån kurator eller likande.

Det går extremt tungt i skolan, det går hyffsat på vissa av lektionerna, men jag kan aldrig inte riktigt tänka.
Hemma är det iprincip omöjligt att jag ska ta upp matteboken och göra nått, jag klarar inte av det. Klarar inte av att ta fram boken fast ingetligen inte är nå större jobb. Många läxor vet jag att jag kan nöta in men jag kan inte få mig själv att sitta ner och göra dom.
Jag klarar inte av att städa osv, mentalt. om jag bliri nte blir tvingad då.

Just nu har jag ganska bra betyg i många ämnen utom dom som kräver mer utav mig . utan för skoltid osv. som Matte ,Kemi osv.

Jag vet inte hur jag ska klara av skolan. Mitt kärleksliv, ska jag göra slut?
ska jag vänta och kämpa tills jag tillslut pratat ut med någon och då kanske få ordning på kaoset i huvudet å då kunna älska min flickvän, eller är de kört.
Jag drar 99/100 direkt hem från skolan och sitter vid datorn/tv tills jag ska lägga mig, är aldrig med någon, förutom flickvännen då. (hon bor dock 40min bilresa ifrån, så det förstör en hel del)

Om jag gör slut och förlorar den närhet, nån som bryr sig så vetjag inte om jag vill leva längre. då försvinner det enda riktiga stöd jag har just nu.
fast hon säger ju att hon tänker stanna som vän så länge som hon klarar av det.

Jag har försökt att skriva allt jag kommigt på, tror de är det mesta iaf.

Edit: dagarna ser ut så att jag är i skolan och sen blire rummet. ibland är jag med flickvännen, annars bara rummet, med datorn/tv:en. är nästan aldrig med mina kompsiar. har aldrig varit nå mycke för det..
sitter alltid vid datorn eller tv:en som sagt.
när jag ska sova har jag alltid musik på. då jag sover hemma iaf. för att försöka slippa tänka å så, och så har jag gjort sedan jag va 10 eller nått sånt.

snälla jag ber er som har orkat att läsa mitt struntprat, säg vad ni tycker ,ge mig råd.
Vad ger ni mig diagnos, av er egen erfaranhet?