Sofian

Hej hej!
Jag har länge funderat på hur andra känner sig? Om dom är precis som jag förutom att dom klarar av det bättre eller om det är något fel på mig. Jag var nästan övertygad om att alla hade sina demoner gömda nån stans tills för ett par dagar sen då några av mina vänner av en slump började prata om självmordstankar, och alla var förundrade över att det ens existerade. Jag satt tyst.

Under de första skolåren var jag lite "småmobbad", hade vänner men var alltid sisst vald till alla aktiviteter.
När jag började 6:an bestämde jag mig för att förändra mig, få folk att tycka om mig o att passa in. Jag ändrade på utseende och sätt, och det fungerade.
Jag kämpade mig igenom och passde med tiden bättre in, fick respekt. Samtidigt så började jag känna mig mer och mer nere. Självmordstankar hade jag haft sen jag gick i 4an men det var ingen som trodde att någt var fel förens jag började skolka och hitta på dumheter. I början av 9an började jag med antideppresiva ; Fontex.
Allt rullade på.. fick citodon för värk i knän mm. Kombinerade detta med Fontexen.
Nu när ja ser tillbaka så förstår jag hur totalt hjärndöd o känslokall jag var då.
Ett år senare dog min pappa plötsligt.. Jag grät första dagen, andra med, sen tog det slut. Jag gick tillbaka till mitt vanliga liv. Gjorde allt som jag brukat göra innan o kände ingen större skillnad heller.
Ett par månader senare träffade jag en kille, han var speciell, redan första kvällen fastnade vi i ett djupt samtal och skumma saker, som jag inte trodde någon annan tänkte på.
Jag slutade nästan genast med alla medeciner och vid honom vid min sida kände jag mig lycklig. Tror jag kunde vara mig själv...
Han drack för mycket för ofta och blev väldigt djup, det tärde på mig.
Detta tog slut ett år senare, efter svek från både honom och mig, han försökte länge (8månader) att lappa ihop oss (slutade mer elelr minde dricka),,. Men jag tror inte jag orkade.

Under alla dessa år har jag i perioder, veckovis ofta mått jättebra, andra så dåligt att jag vaknar med ångest, hopplöshet, tankar om döden och utan ork.
Det har varit fler killar som kommit och gått, en abort i sommras och en annan alkoholist som gjorde och sa mycket som bröt ner mycket i mig.

Nu jobbar jag eftersom jag inte hittat motivation till att plugga varken i högstdiet eller gymnasiet eller komvux..jag åker någon stans eller gör något för att slippa sitta själv och tyst.
Men även att jobba får mig att må skit, ska dit imorgon, och halva jag skriker, medans andra halvan vet att när jag är där och upptagen, när det är fart runtomkring mig så mår jag bättre.

Jag saknar min gamla kille, han som faktiskt fick mig att må bra för det mesta, och som förstod mig. Samtidigt är jag besviken på honom, han är nu tillsammans med den tjej han var olyckligt kär i (i över ett år) innan vi träffades, och det var henne han kysste under tiden vi var tillsammans..
Ändå vet jag att han älskade mig för den jag är... och han var den ända som kan det.

Jag drömmer mycket mardrömmar, och sover alldeles för mycket i perioder, alldeles för lite annars. Dricker o festar mycket i perioder, andra inget sånt alls.

Jag känner mig bara hopplös, vet inte var jag ska ta vägen och vågar inte söka hjälp.
vet inte om det är något fel på mig, är rädd för att om jag sökte hjälp skulle den/det bara säga att det är normalt, och jag skulel känna mig ännu dummare..

>Hoppas någon orkat läsa hela långa, kanske uttråkade inlägget, och hoppas att någon har något råd att ge..

/Sofia

Sofie Österlund

Hej
Mitt första råd till dig är att läsa andras trådar. För att få stöd och möta likasinnande. Sen tänk på att alkohol förvärrar ångesten

Får du någon behandling nu? Äter du medicin?

Du är helt normal, jag har också mått skit... du sa stå på dig... kraaaam

det finns en väg ut, du måste bara välja att ta den

tycker att du ska sjuskriva dig på deltid eller heltid beroende på behov om du inte orkar jobba och rehabilitera dig själv. Men bara o mdu tror du skulle må bättre. En del mår sämre av att sluta jobba

kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Sofian

hej hej! tack för svar..
Nej jag äter ingen medecin nu, vill aldig göra det igen..

Har gått tillbaka på extraanställning nu, så jag har lite mer frihet.. känns ganska bra.

Bara mycket som snurrar i skallen, känns ofta som om ja inte vet själv vad det är. Eller så vill jag inte veta.
Tror inte det spelar någon roll hur många inlägg jag läser.. har läst många redan.. Jag förstår dom, men det finns inte två som kan känna samma sak (tror jag) även fast nästan alla har det svårt någon gång.
Anledningen till att jag skrev är att det pågått så länge nu, till och från sen jag var 11 år, och jag vill bara lämna det och gå vidare.

/fian

Sofie Österlund

Förhoppningsvis svarar en expert snart, men mitt råd till dig är att söka hjälpa, vill du inte testa medicin så pröva med kognitiv terapi, det brukar hjälpa bra

Ibland får man kämpa för att få hjälp men ingen kommer att kalla dig du, det är bara dina inre "demoner" som spökar

jag brukade själv ha svårt med att söka hjälp när jag mådde dåligt. Antingen mådde jag för bra å då behövde jag ju ingen hjälp :P eller så var jag i en svacka å då tänkte jag som du, så det var ofta i mellanläget jag sökte hjälp

men var rädd om dig

du kan söka på vårdcentralen, privat på comunicera eller Nationella hjälplinjen

jag skulle vilja skicka min diktsamling styrketår till dig, skicka din mail via pm så får du den...

sen stå på dig.... se till att få den hjälp du har rätt till... du är värdefull

kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Sofie Österlund

glömde tipsa dig om Jonas sessions, ladda ner dem så kan du jobba med dig själv, har du för lite krediter, skicka ett mail till Jonas

kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -