![]() |
|
|
Välkommen till Terapisnack! Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Webb-TV |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Fråga våra experter om barn Här kan du fråga om trots, uppfostran, motivation, gränsättning, barnomsorg, relationen barn - vuxen |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
Just nu är det verkligen inte aktuellt men jag och mitt ex diskuterade om vi har en fortsättning tillsammans och hon sa att om vi någongång får barn så måste vi bo nära hennes föräldrar. Hon vill inte ha något med mina att göra efter det har skurit sig. Hon säger att barn behöver mor- eller farföräldrar för att inte bli underliga. Vad tycker ni om detta? Vi har tidigare diskuterat att flytta till Helsingfors och skulle då bo ganska långt från dem. Dock är det ju inte svårt att ta flyg eller båt över så fort man har lite extra ledigt.
|
|
|
|
|
|
#2 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
hej
jag tror inte att ett barn blir underligt pga att det inte bor nära sina mor- eller far-föräldrar. men det är väl mysigt både för mor eller far föräldrarna att få träffa sitt barnbarn som det är för barnet att få träffa sin mormor morfar farmor och farfar.Men kan det ju vara en hjälp och ha några släktingar i närheten i fall man känner att man vill ha lite avlastning eller något sånt . Men det kan man ju även få av kompisar. |
|
|
|
|
|
#3 (permalink) |
|
Rating 7,5
Guldmedlem
|
Jag tycker ni ska utgå från barnens bästa när ni spekulerar kring om de ska träffa farföräldrarna eller inte. Det beror ju på av vilka skäl det har "skurit sig". Om det är saker som drabbat sambon personligen har hon ju inte rätt att straffa dina föräldrar på ett sätt som förvägrar barnen en eventuell fin kontakt med sin farmor och farfar. Om det däremot skurit sig för att de har helt puckade åsikter som det finns stor risk att de överför till barnen, då kan det finnas anledning att om inte vägra helt så åtminstone begränsa kontakten.
Jag kan ta ett exempel med min bror. Hans svärföräldrar är enligt min mening riktigt "low life", och han tycker något liknande. Även hans sambo känner till sin sorg liknande om dem. De hälsar på dem ibland. Det var länge sedan det skar sig mellan min bror och dem eftersom min bror "tror att han vet bäst", fast han håller fasaden för att barnen ska få träffa dem ngn gång ibland, men ändå inte så de tar skada av det. Min bror är mkt noga med uppfostran vad gäller psykologi, pedagogik, värderingar och kost. T ex så gör de ingen större skillnad på könsroller (de har en pojke och en flicka - 3år). Det tycker morföräldrarna är larvigt och fel. En gång när de varit där så var pojken lite ledsen och kom och frågade sin pappa om han måste ha en rosa klänning, för det hade mormor sagt att hon skulle skaffa åt honom, och skrattat. En annan gång hade deras mormor blivit arg på en av dem och rytit "men är du dum, eller?" Då hade barnens mamma (hennes dotter) vänligt sagt "vi brukar aldrig använda ordet dum till våra barn, utan vi försöker uttrycka oss på mindre nedvärderande sätt". Vi har då alltid sagt så åt er när ni var små och det har inte ni tagit skada av, kontrade mormorn (det ska gudarna veta att hon och syskonen har dock). Sedan blev det full kalabalik där hennes föräldrar grälade hejdlöst på henne om alla dumheter som hon och min bror höll på med. Detta var inte de värsta exemplen, utan bara de senaste i raden. Jag tycker att sådant beteende absolut berättigar att man helt eller delvis undviker att låta barnen träffa dem. Att min bror och de inte går ihop anser han inte vara anledning nog, men deras beteende mot barnen är en anledning.
__________________
Hobby-filosof... |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|