Dopa minen:)

Själv tror jag, som förhoppningsvis de flesta idag, inte att våld kan lära barn något. Jag har aldrig någonsin fått stryk av mina föräldrar, och det skulle vara helt främmande för mig att ge mina barn (om jag hade några), eller någon annan jag älskar, stryk. Att visa ödmjukhet och förståelse är rätt sätt att möta andras dåliga beteende på anser jag (och många med mig hoppas jag). Det viktigaste man kan lära ett barn är känslor. Tyvärr tycker jag att vuxna lär barn vad som är rätt och fel att göra på ett sätt som inte utvecklar deras förmåga att känna empati för andra människor och djur.

Om Pelle slår Kalle, och deras dagisfröken kommer och blir arg på Pelle och säger att "Så får man inte göra, förstår du inte att Kalle blir ledsen. Be Kalle om förlåtelse nu!" Meningen är då att Pelle skall sätta sig in i hur ledsen Kalle blev, och lära sig något av det. Det JAG tror händer, är att Pelle märker att, oj vad arg fröken blev. Och av rädsla ber han Kalle om förlåtelse för att tanten skall bli snäll mot honom igen. Han har alltså i första hand fokus på sitt eget välbefinnande, och i stället för att lära sig att respektera Kalles känslor, har han lärt sig att inte göra vuxna människor arga! Om den vuxne ger barnet stryk, blir denna effekt ännu påtagligare.

Tyvärr tror många att de handlar rätt bara för att de inte slår barnen, men om man ska få rätt effekt måste man diskutera med barnet på ett sådant sätt att man visar att man absolut inte är arg på barnet, och inte tycker sämre om honom/henne för det han just gjort utan visar ödmjukhet. Gärna krama om båda barnen för att visa att båda är lika mkt värda. Då, möjligen, kan man öppna barnets positiva känslor, och då när barnet känner sig trygg och inte behöver tänka på att "rädda sig själv" längre, kan han/hon börja fundera över andras känslor.

Jag tror dock att man måste försöka sätta igång barnens emotionella utveckling tidigt, så de lär sig att sätta sig in i andras känslor på egen hand. Då behövs det inga "pekpinnar" från vuxna, utan barn lär sig att med sitt eget hjärta finna vad som är rätt och fel - mer och mer.

Så vad vill jag med denna text? Jo, jag tror att många vuxna tror att de är duktiga för att de är noga med att barn säger förlåt när de gjort något dumt mot varandra, men det räcker inte om det bara är ord - jag drar mig inte för att säga att det i en del fall kan skada mer än göra nytta. De ord som kommer ur en människas mun berättar ju nödvändigtvis inte vad han/hon känner och tänker.

Frida.L

Hej Dopa minen

Jag kommer svara på dina reflektioner när jag har tid.

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

Stadig

Intressant, men kanske inte helt lätt...

Nu är ju inte detta alls på samma skala, men principen kan vara nog så lik.
Om vi kollar på rättsväsendet kontra psykvård (samt tvångsvård), så finns det ett (av flera, eh) rätt stort dilemma.
Många experter är ens om att det inte gagnar "förövaren" att utsättas för ett "fyrkantigt" straff, och om man vill försöka undvika att denne förövare inte upprepar det/de brott han nu kan ha gjort, inför framtida händelser, så behöver han/hon vård, omsorg, chans till personlig utveckling inom olika områden (t.ex gärna få chansen till att påbörja en utbildning som kan leda till jobb, så han lättare kommer in i samhället.

Och jag håller med, MEN den/de som blivit utsatta (vad det nu skulle kunna vara för brott), känner ofta en större vanmakt, fruktan, sorg, hat och en hel del andra negativa och destruktiva känslor (& tankar).
Deras förtroende på rättvisa, på poliser, regler och lagar faller långt långt, och det förekommer nog ofta att dom upplever det som att den som betett sig illa, får det bättre och blir mer ompysslad.

Så mycket för deras skull, har vi regelrätta straff i olika grader (indragning av körkort, fotboja och därmed ett begränsat liv och vardag, fängelse, besöksförbud osv osv), så att dom har/får chansen till någon form av upprättelse (då de flesta som drabbas, har svårt att ha varma tankar om förövaren, och vill att något mer eller mindre hemskt ska drabba boven).

Men inte bara för deras skull, utan även övriga samhället. Att gemene man får en känsla av att "det spelar ingen roll, jag kanske till och med får det bättre om jag åker fast (och gör jag inte det, well perfekt!).
I långa loppet skulle det kunna bli kedjereaktioner, där fler och fler blir otrygga, och blir snabbare att "svara med" mer direkta metoder mot hot, våld, hot om våld och olika kränkningar (kommer att tänka på landet USA).

Så både i ett förmanade/varnande syfte ( "OM du gör så, så händer "DETTA!"), samt för att folk ska kunna känna sig tryggare (i större grad) ute på gatan, på olika platser och även sitt hem, och om sin familj och vänner.


Ber jag om ursäkt över det "stora" exempel, inte alls på samma nivå som ditt exempel/din frågeställning - ändock, så tycker jag mig se att det finns snarlika nämnare.
Hur känner sig det drabbade barnet när han/hon som precis varit så elak, och gjorde just det som föräldrarna och fröknarna/lärarna/personalen predikat om, att man INTE får göra (t.ex slåss, vara elak osv), får en varm kram (trots rättvis/lika behandling, så känner sig som sagt den drabbade ofta en stor orättvisa, och än mer drabbad).

Samtidigt finns det en risk att "förövaren" (hehe, lite starkt ord på ett barn...) får tankar och känslor ungefär som denna "nämen oj, jag trodde jag skulle få storskäll, men jag kan tydligen komma undan med detta, inget straff ju!" (ja lite väl tydlig tanke för ett litet barn, men ändå i den riktningen). Detta kan då leda till ett förstärkt beteende.

Samtidigt behöver ju både den lille "förövaren" samt den vuxne boven, bra behandling, hjälp och stöttning - för att kunna utvecklas, växa som individ och arbeta bort de olika destruktiva tankar och handlingar.

Knivigt, vart drar man gränsen?
Är det helt svart och vitt? Det ena eller det andra? Kanske en gråzon, och en kombination av båda?
Gyllene medelvägar är ju toppen (när dom funkar), tyvärr så blir det mer komplicerat med större flexibilitet, tror jag.

Inte lätt... Några tankar/åsikter/svar angående detta?

wolfiemother

Det finns väl inte många hoppas jag som tror på att slå på sina barn men nånstans så visst att man kanske då inte kan "tvinga" barn att säga förlåt till den som man gjort nåt dumt emot men om man inte ser vad resultatet blir om man gör något dumt , hur ska man då lära sig att inte göra det ?Därmed inte sagt att man ska slå barnen .

Med 4 töser och då 2 av dom som är i tonåren , 17 respektive 16 år så har jag nog fått uppleva hur andra ungdomar o barn har utsatt dom samt att dom har utsatt andra för saker som inte är okey och jag har aldrig slagit dom me heller inte "kramat" dom när dom har utsatt nån annan och altför ofta har jag varit frusterad på att föräldrar inte tycks kunna "tillrättavisa" sina nu då ungdomar som jag syftar på utan som då speciellt en tjej som utsatt mina äldre töser flera gånger och nu är hon 14¨år bara , har blivit anmäld ett flertal tillfällen för en rad brott som då stöld , olaga hot och rånförsök ( inte jag som gjort det men dels min syster vars dotter blivit utsatt ) men hennes mamma säger bara att "har du problem med henne ring polisen" el så försvara hon henne och tror att vuxna personer söker upp hennes dotter o skapar bråk , trots bevis att så ej är fallet . Detta har pågått i flera år , sedan hon va 9 år och min undran har varit många gånger just gällande henne om hennes mamma hade tagit ansvaret o ställt krav på tösen att hon ej kan el får göra så för då blir konsekvenser - hade hon då fortsatt att utföra brott mot andra barn ?

Personligen tror jag på att det är viktigt att lära ut hur man ska behandla andra männsikor och att det inte är okey att vara elak el dum mot någon annan för då kan det bli konsekvenser (( men ej så klart att man slår sitt barn ) . Vet ej om du har barn , fattade inte riktigt men det är inte alltid så lätt att fostra barn på ett bra sätt , ofta kan man behöva bolla tankarna med nån anna för att hitta bra sätt men för mig som har 4 töser dessutom , som kan vara otroligt elaka mot andra tjejer och inte va så lätta att fostra i tonåren och trotsåldrar så tror jag nog att många med mig anser att det är viktigt att barnen lär sig att bemöta varann med respekt och värdighet och gör dom inte det så måste dom lära sig att inse att det inte är okey och kan bli konsekvenser av det men har nån annan andra åsikter om saken så är jag bereedd att lyssna på det

Blueye

Jag tänker såhär: Barn har ett behov av att testa gränser. (Jag vet att många inte gillar uttrycket att "testa gränser", byt i så fall ut ordet "testa" mot "överskrida"...) Barn testar gränser av en anledning - de vill veta var de går. Att som vuxen passivt stå vid sidan och titta på när ett barn överskrider en gräns - och dessutom kanske därigenom sårar ett annat barn - det är fruktansvärt fel då det missgynnar både barnet som utför den destruktiva handlingen och den/de i omgivningen som eventuellt blir utsatta.

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör! I situationen där Pelle slår Kalle och dagisfröken mer eller mindre tvingar Pelle att säga det inrotade genmälet ”förlåt” känns det som att situationen som sådan är dömd att slå slint. När en vuxen måste ha översikt över alldeles för många barn för att ha en sportslig chans att ägna varje barn den uppmärksamhet och tid de egentligen skulle behöva, då är det en naturlig reaktion att så snabbt som möjligt vilja lösa en konflikt. Målet blir då att Pelle ska säga förlåt till Kalle för att barnen sedan snällt skall leka med varandra igen.

Min uppfattning är att barn idag generellt beter sig på ett sätt som skulle vara otänkbart för bara några tiotal år sedan. Det har alltid funnits vuxna som varit mer eller mindre bra uppfostrare. När min pappa var liten, skulle ett beteende som Kalles resultera i fysisk bestraffning från den vuxne i form av en örfil. Barn slogs på hans tid – när de vuxna inte var närvarande och kunde ingripa. Eftersom jag är för ung för att verkligen kunna vittna om dåtidens barnakultur kan jag naturligtvis inte säga att barn slogs mer när pappa var liten än nu. Men i samtal med min far har jag fått uppfattningen att barn som blev osams på 40-50-talet ofta ”gjorde upp” genom att slåss om saken. När den ena hamnade i underläge var det naturligt för den med övertaget att fråga ”Ger du dig?” Svaret blev oftast ”Ja”, och saken var ur världen.

Idag bråkar inte barn lika renhårigt. Vi vuxna är medvetna om att våld föder våld, och de flesta skulle aldrig komma på tanken att fysiskt bestraffa ett olydigt barn. Jag förespråkar absolut inte att vi skall återinföra barnaga, absolut inte! Men jag tycker ändå att det tillhör den vuxnes huvuduppgift att vägleda våra barn i hur man beter sig och vad som är moraliskt rätt och fel. Att utan att sätta sig in i barnets situation och försöka förstå grunden till det oacceptabla beteendet, det är likaväl som den fysiska bestraffningen ett sätt att föra över ett felaktigt synsätt på barnet. Barnet får inte en chans att utveckla en naturlig förståelse för varför vissa beteenden är oacceptabla. Eftersom fröken inte försöker sätta sig in i Pelles känslor, lär sig Pelle inte heller att förstå hur hans agerande får Kalle att känna sig.

Jag tror alltså att vuxnas avsaknad av empati indirekt smittar av sig på barnen.

Dopa minen:)

Nu tror jag att min text misstolkats litegrann. Jag avser inte springa fram snabbt som ögat och belöna missgärningar med en kram varje gång. Det handlar mer om det kontraproduktiva att med små barn beordra dem att säga förlåt, och sedan förvänta sig ngt slags emotionell mognad. Att säga förlåt är inget svårt alls - det är sex lättuttalade bokstäver. Att känna att man vill be om förlåtelse är något helt annat, där man för en stund känner sig in i hur den sårade känner sig.

Detta är viktigt i låg ålder. Att försöka använda detta på någon annans "värstingtonåringsbarn" är ju inte något jag tänker tipsa om. Inte heller kring vuxna fängelse-"aspiranter". Jag ser ingen större gråzon i detta så länge man håller sig till små barn som man själv har ansvaret för genom att vara förälder eller förskolelärare.

För övrigt håller jag med Blueye att gränsdragningen är viktig för barn. Enligt mig borde det stå i lagen om barns rättigheter att ett barn har rätt till att få känna sig begränsad. Tillrättavisningar är viktiga. "Fria barn" som får göra som de vill, blir osäkra, neurotiska och olyckliga. Missförstå mig inte nu som att jag tycker man ska hänga över dem med pekpinnen och korrigera allt som de inte gör exemplariskt.

Men jag vidhåller att i de fall man överväger att kommendera ett litet barn att säga förlåt, så ska man låta bli det och överväga en mer konstruktiv process. För mindre småsaker duger det som man alltid gjort, dvs bara säga till: "Sluta", "nej", "låt den där vara" osv (viktigt dock att använda lämpligt tonfall och kroppsspråk). "Kramkalas" behöver man inte ha varje gång ett barn gör ngt dumt. Har man det vid rätt tillfälle så att barnen (båda parter, för man kan behöva träna sig att ta emot empati också) verkligen lär sig empati, så blir ju effekten att liknande situationer inte behöver uppkomma igen (eller så ofta).

wolfiemother

Jag tror nog att de flesta med barn , stora som små vet att det inte är det "rätta" att tvinga på ettt förlåt från barnet som gjort något men däremot att lära barnet att försöka förstå hur det andra barnet känner sig om det blir utsatt för något och jag tror inte att "kramkalas" passar sig nåt vidare alls vid sådana tillfällen , utam det kan man ha efteråt och vid så många andra tillfällen för att lära barnen empati det gör man både genom att visa tillgivenhet osv men också när barnet tillrättavisas när det gör fel , man tycker knappast mindre om ett barn som gjort ett fel .

det går inte att ha en mall för att fostra barn , alla barn är olika och en del barn kan verkligen behöva att man säger från direkt kort och koncist menas andra kan "klara sig" på en lättare tillrättavisnng , alla är olka och jag tror föräldrar oftast vet bäst vad som är bäst att göra med sitt barn
Med 4 barn så vet jag att dom alla varit olika , en del fostran är helt grundläggande menas annat gällande deras fostran har jag fått göra olka beronde på dom själva och det funkar alldesles utmärkt , dom vet vad empati är och dom kan sätta sig in i hur andra mår även om dom gör fel själva i bland , så kan dom ändå efter se om dom gjort något fel .

Men gällande barnuppfostan så tycker vi alla olika och det gäller bara att göra det som man tycker själv fungerar

Blueye

Jag vet inte om det är så självklart att alla barn får lära sig att förstå andras känslor och utveckla sin empati på det sätt som naturligtvis vore idealet... Jag tror att vi vuxna alltför ofta låser oss för mycket i barnets "dåliga beteenden" istället för att fokusera på och tala om för barnet det som är bra. Du har helt rätt i att barn är olika och behöver uppfostras på olika sätt. Vissa behöver mer tydlighet än andra. En tillrättavisning som får ett barn att tänka till och utvecklas mentalt kan samma metod få ett annat barn att förlora tron på sitt eget värde... Jag tror att alla barn behöver både gränser och bekräftelse. Detta för att själva i framtiden kunna visa just dessa egenskaper. Som vuxen är det nödvändigt att i socialt samspel både kunna säga ifrån när man tycker att något är fel - och att se och bekräfta andra. De som är duktiga på att se och anpassa sig efter andras behov samtidigt som de inte låter sig bli överkörda av någon - det är vän såna som anses vara mest "socialt kompetenta"?

Jag tror du missuppfattar Dopa minens uppmuntran att krama om bägge barnen som att det är det första man som vuxen borde göra när ett barn slår ett annat barn. Jag uppfattar det mer som att bägge barnen borde få denna ömhet efter att tumultet lagt sig och dagisfröken satt sig ner och pratat med bägge barnen om vad som hände och hur de båda kände det just då... Sen borde bägge två få varsin kram... Så tolkade jag det...

wolfiemother

Om jag inte misstar mig så skrev jag att jag också tyckte att det kunde vara bra att kramas efteråt men från början så kanske jag missuppfattade det hon skrev men vidare så va det en kommentar jag själv skrev där jag tyckte att man visst kan ha de för att visa ändå att barnet är lika viktigt och betydelsefull som innan

Med flera barn så lär man ganska tidigt hur viktigt det är att dels kunna "uppfostra" men också att lära dom empati och om ett barn inte lär sig empati så är det då oftast inte barnet det handlar om utan snarare den som ska lära barnet saker och jag håller med om att vuxna ofta låser sig i det dåliga betendet och inte uppmärksammar det bra

Om man då ser till ex skolan så anser jag att dom i bland , inte alltid men i bland kan fokusera på helt fel saker gällande barnet och det handlar oftast då om vad som inte funkar i skolan men dom glömmer säga vad barnet gör för bra och hur blir då den upplevelsen för barnet ?troligtvis att barnet fortsätter för det inte får nån positiv respons alls och sådant kan knäcka ett barn helt .

Jag har lärt mig utav en del av misstagen med de 2 stora töserna så nu med dom mindre så vet jag att just den positiva responsen , att låta dom få se att man bl stolt och glad över dom men också att det finns "regler" om ansvar som dom måste ta , sen är dom barn och det är okey att inte alltid göra rätt , bara man kan se det och ta lärdom av det .

Min 8 åring börjar tjafsa med en mindre flicka som är nyinflyttad och dom var småtaskiga mot varandra och min dotter kastade gräs på denna tös , vilket gjorde mig arg på min dotter men jag bad denna tös att det var lika bra att hon gick från tomten då min dotter inte va snäll , sen gick de en stund (jag hade pratat med dottern innan ) så får hon se den lllla tös bli slagen av sin bror och då reagerar hon och går till tösen , säger till mig innan att hon tyckte synd om flickan o att hon skulle säga förlåt . Dels då hjälpte hon henne från hennes bror , sen sa hon förlåt självmant och hon kunde förstå att det inte va så snällt av henne och hon visade att hon hade empati , då känns det bra för då kommer det från henne och inget "tvång" av mig samt att det känns skönt att uppmuntra det bra beteendet.

Tyvärr så är det för lätt att fokusera på det dåliga och inte uppmuntra det som är bra , det är då det kan stor betydelse för barnet om de ser den positiva responsen

Dopa minen:)

Bra! Då kanske du snart inser poängen med hela texten, eller har du aldrig sett det beteendet hos vuxna som nästan slår sig för bröstet av pedagogisk narcissism-hybris för att de är så måna om att barnen ska lära sig säga förlåt. Motsatsen är vuxna som kan se på när barnen gör vad skit som helst mot andra utan att bry sig. Men få därimellan som verkligen kan sätta sig in i det psykologiska i barnens inlärningsprocesser.

Sedan undrar jag varför du vill insinuera att jag punkt och slut bara ordierar ett "kramkalas" för att göra allt bra? Läs texten igen. Jag tror på dialog med barn, och dialog kan man bara ha om man inte visar ett hotfullt/skrämmande vokabulär, tonfall och kroppsspråk - för då hamnar man i en monolog där barnet inte vet vad det ska säga. När ett barn gör fel och inte vet bättre, då utgår många från att vi vuxna måste berätta exakt hur det är - programmera in rättesnöre-data i barnets oförstående hjärna. Många underskattar barns förmåga att resonera och tänka till. 3-åringar är inga filosofer av Sokrates-kaliber, men med lite lagom ledande frågor kan man få dem själva att dra slutsatser. Det är så mkt mer värt än att du talar om för dem vad som är rätt och fel. När man kommit igång med den konstruktiva dialogen, det är då det passar sig med kramar, för då öppnar man upp barnets tänkande. När man är trygg och inte behöver tänka på att rädda sig själv, då är förutsättningarna större att lära sig tänka sig in i andras känslor. Och en glad och uppskattad människa tänker mer positiva tankar, medan en människa som man just läst lusen av tänker...mindre positiva tankar öht.

Om man hamnar i en sits där ens barn gör rackarstyg för att få uppskattning, då har man inte visheten nog att hantera det förfarande jag föreslår, och då får man väl ta till gammal beprövad teknik att skälla, bråka och utkräva ursäkter istället.

Jag brukar säga att det är ett problem att barnagan försvann. Inte för att jag är för barnaga, absolut inte. Det paradoxala är dock tyvärr, att förr kunde tänkande föräldrar uppfostra sina barn utan aga, medan mindre tänkande föräldrar tog till våld för att ge barnen ramar och regler. Stal man en kola på Konsum så fick man sig ett kok stryk, och ärrad i själen lärde sig de flesta av dessa att inte stjäla (en liten del gjorde förvisso tvärtemot).

Idag när barnagan är förbjuden, så är det precis som innan för tänkande föräldrar. De behöver inte ta till våld, utan hittar mer konstruktiva lösningar. De mindre tänkande föräldrarna har blivit av med sitt enda effektiva verktyg. De försöker ryta, riva i och skrika. Till slut visar de med hela sin kropps utstrålning och den suckande sista tillsägelsen att de är uppgivna. Barnet läser av båda dera och har "vunnit" och kan spränga alla gränser det försöker undersöka. Ovetande om sitt beteende kan ju inte ett litet barn förstå att det är genetiskt programmerat att sträva mot en gräns för att lära sig var gränsen går, och att gränserna inte är till för att fängsla dem, utan för att fungera harmoniskt i sig själv, i flocken och i sin övriga miljö, samt utveckla konstruktiva talanger. Dessa barn bli ofrivilligt skitungar! När de stjäl en kola på Konsum så rycker föräldrarna bara på axlarna.

Nu påstår jag inte att du Wolfiemother tillhör de icke tänkande föräldrarnas skara. Däremot tycker jag inte din kritik mot texten är befogad. Ofta när man pratar mer ingående med folk om barnpsykologi så får man höra standardkommentaren "alla barn är olika och sunt förnuft räcker långt för att uppfostra sina barn på ett bra sätt". ALLA säger att sunt förnuft räcker, och ALLA anser sig underförstått besitta detta förnuft. Men då frågar jag bara, var finns alla dessa förnuftiga föräldrar? Hur kommer det sig att så många 13-åringar idag super skallen av sig, har sex till höger och vänster, har identitetsproblem med grav ångest och skurna armar osv. Skulle man sälja aktier i svenska folkets föräldrars "sunda förnuft" skulle jag inte ge många ören per styck!