Blueye

Nej, du misstar dig inte, och även om jag inte skrev det rätt ut så menade jag att jag håller med dig i den åsikten! Ville bara förtydliga det Dopa minen också själv förklarat: Korrigering vid felaktigt beteende, kram när konflikten retts ut. Vi är alla tre överens här alltså!

Håller helt med att det är den vuxne snarare än barnet det handlar om. Vi är överens här också!

Du verkar vara en klok och fin mamma till dina barn! Du verkar verkligen ge dem både positiv feedback för det som är bra och konstruktiv tillsägelse för dåligt beteende... Att du säger att det är okej att inte alltid göra rätt, bara man kan se det och ta lärdom av det... Ja, precis! Misstag gör vi alla, och det kan vara positivt i den bemärkelsen att vi kan lära oss något av det. det finns inte en mening med allt, men vi kan skapa oss den meningen. Om vi skapar oss en mening med våra misstag, om vi kan se på dem på ett konstruktivt sätt, då förvandlas misstagen till erfarenheter...

Du lär dina barn att skapa en mening med sina snedsteg och det ska du ha en eloge för! Tänk om alla föräldrar kunde göra så...

Om jag inte misstar mig så skrev jag också att vuxna ofta bara ser felen och glömmer att visa uppskattning för det som barnet gör bra... Nä, skämt åsido så är vi uppenbarligen av samma åsikt även här!

Blueye

Huruvida ett barn kan ta till sig av en dialog eller inte beror väl egentligen på hur duktiga de vuxna är att föra en dialig på barnets nivå och villkor. Är man för luddig och försöker föra en dialog med ett barn som är helt uppslukad av något annat, då är det dömt att misslyckas. Det är ungefär som att försöka lära sin 5-åring att räkna och börja med ett förhör i differentialekvationer innan barnet lärt sig räkna till tio... Och detta samtidigt som barnet ser hur resten av dagisgruppen sitter ute i solen och får saft och bullar, eller bygger en lådbil, eller något annat som han eller hon gärna skulle vilja vara med på...

Det gäller alltså att föra dialogen på barnets nivå, och att kunna bedömma om barnets känslotillstånd gör att han eller hon är mottaglig för kommunikation. Ibland är det bättre att vänta tills rätt tillfälle ges, när barnet är lugnt och harmoniskt och inga störande moment finns omkring. Det är vad jag tror...

Om ett barn gör rackartyg för att få uppsakattning, då är det något fel med föräldrarna som uppskattar destruktivitet. Fast jag tror att du snarare menar "uppmärksamhet" än "uppskattning"... För att inte bli sedd är nog det värsta straffet man kan få som barn. Då är det ett bättre alternativ att provocera, eftersom en utskällning betyder en stunds uppmärksamhet från de vuxna. Även om det är negativ bekräftelse, så är det i alla fall bekräftelse. Sökande efter negativ bekräftelse ser jag som ett desperat andrahandsförsök att få konfirmation på att de finns och har en (om än negativ) betydelse och plats i omgivningens liv...

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Dopa minen:)

Nej, jag skrev inte fel. Någon antydde tidigare att detta kramande skulle leda till att barn lärde sig att de blev belönade istället för kritiserade när de gjort fel (samtidigt som offret ej fick upprättelse), och således självklart skulle söka den uppskattningen. Och då menar jag att om man hamnar där så klarar man inte hantera konflikter hos barn på ett tillräckligt konstruktivt sätt, och då är det väl bättre att lämna denna taktik och förlita sig på taktiken "brott & straff" - det fungerar ju till viss del det med, precis som agan fungerade förr.......

För övrigt måste man inte nödvändigtvis kramas. Man kan hålla i handen med värme eller bara lägga en varm hand på ryggen (dock inte på huvudet, för om jag ska flumma ut mina teorier ännu mer så tror jag det skapar en distans mellan vuxen och barn i ett tillfälle där man vill få till en sorts jämlik diskussion - i övriga fall är det inget fel att klappa på hjässan)

Blueye

Efter att ha fått din förklaring och sedan gått igenom alla svar i tråden en gång till så tror jag nog att jag fattar! Men i jämförelsen som jag tror du utgår ifrån så handlar det ju om ett samhällssystem snarare än kärlek. Det är ju skillnad på "belöning och belöning", och skulle man varje gång ett barn betedde sig illa mot någon annan "visa sin uppskattning" genom att ge förövaren en ny leksak, skulle det naturligtvis kännas både dumt och orättvist. Fast jag kan förstå om folk drar den parallellen, eftersom alltförmånga barn idag blir svältfödda på närhet och kontakt med sina föräldrar samtidigt som de blir levande begravda i leksaker...

Nej, en klapp på huvudet brukar ju betyda "Lilla vän, dethär förstår du dig inte på, låt nu mig som är vuxen och klok avgöra vad du ska tycka och tänka!"... typ. Nog för att jag anser att vuxna ska ha ansvaret - det ska inte barnen behöva lastas med - men ansvar är inte detsamma som despotism...

Dopa minen:)

Fast jag har ju inte tänkt mig att folk ska uppfostra barn som Pavlovs hundar...

Frida.L

Hej alla aktiva i denna diskussion.

Ni har alla taigt upp bra reflektioner om barnuppfostran och jag ska skriva lite om hur jag tänker och har erfarenhet från.

Jag är av tron att allt inte är svart eller vitt, visst finns det grundläggande värderingar (som att man inte slår) men det finns många gråzoner i barnuppfostran och pedagogiskt arbete med barns utveckling. Detta först och främst för att barn Är olika, dem är olika känsliga och reagerar olika på olika beteenden. Sedan för att barnen befinner sig i olika utvecklingsperioder. När ni talar som små barn på förskolan så antar jag att det handlar om åldrarna 1-3 år, på en avdelning med 16 1-3 åringar finns det många olika styrkor och svagheter hos barnen, personligheter och utvecklingsstadier. Därför kan jag inte tillrättavisa blyga Kalle på 1 år likadant som jag skulle göra med buffliga Lisa på 2,5 år. Jag måste först tänka efter varför barnet som gjorde fel gjorde det, det finns många olika orsaker till varför barn gör något i våra ögon sett negativt. Det kan vara för att barnet känner sig missförstått, är arg, glad, orolig, behöver få uppmärksamhet, testar var ramen för okej beteende ligger eller ger uttryck för någon annan känsla. Därefter får jag besluta mig för hur jag ska hantera detta, genom att bli arg på barnet, genom att uppmuntra det andra barnet till att säga ifrån själv, låta dem lösa det själva, ta bort barnet därifrån och säga till, eller ta bort barnet därifrån och ignorera det, eller genom att locka barnet till att komma och göra något annat. Oavsett vad jag väljer så är syftet att barnet känner sig stärkt och utvecklas sitt sociala samspel. Vill tillägga att efter en tillrättavisning som att bli arg måste man sedan när barnet är redo, visa att nu har du lärt dig, jag tycker om dig ändå och nu kan vi göra något roligt tillsammans. Men det ska absolut inte göras för att den vuxne har dåligt samvete för tillsägelsen (vilket det ofta missbrukas som).

Angående förlåt eller inte så bör man först tänka på om barnet har nått utvecklingsstadiet där barnet kan känna empati och förstå och sätta sig in i kompisens känslor. Jag anser att det viktigaste är inte ordet förlåt utan att barnet förstår vad den har gjort, att det var fel och att barnet får lära sig hur den ska agera nästa gång. Det är dock viktigt att lära sig att man måste be om förlåtelse på något sätt, dock när det andra barnet är mottagligt. Genom att ge en kram, ge en leksak, säga ordet eller bygga upp tornet som man har rasat. Detta blir ändå kluvet då barnet som sårat och känner skuld vill visa förlåtelse efter en stund, och då det andra barnet kanske redan har gått visare och glömt vad som skett. Oavsett så är det viktigt för barnen och hela barngruppen att få se dem andra agera och visa förlåtelse på olika sätt.

Jag håller med om att vuxnas beteende visar sig genom barnen, det som vi vuxna bör tänka på är att hitta en balans mellan att ge barnen den frihet de behöver samtidigt som vi ska ge dem fasta ramar som de också behöver utan att kränka dem för deras bristande erfarenhet.

På frågan om man ska lära barnen empati just när dem har gjort något fel eller inte. Så anser jag att det är bäst med småbarn att lära dem saker när dem inte är i känslan så att säga. Att man leker, talar, läser om bra beteende och empati när barnet är på en bra mottaglig nivå och därmed kan man ge det "dumma" barnet en chans att visa sig som positiv i gruppen tex. genom att dem får massera varandra. Man bör vara tydlig med var ramarna för olika handligar och beteenden finns, barn behöver få höra nej och få lära sig att ta motgångar. Men jag anser att man först ska fokusera på det positiva med barnet och stärka dem utifrån dess intresse och starka sidor.

Ett exempel: jag arbetade med ett barn som var orolig, våldsam mot andra barn, inte lyssnade på tillsägelser. Vi vuxna fann oss själv med att bara säga nej, nej utan någon förändring. Barnets förändring låg i våra händer och vi var tvugna att reflektera över vårat beteende för att ge barnet en chans att förändra sig. Dagen efter hade vi en pedagog som fokuserade på barnet helt och hållet, ignorerade alla dåliga saker som barnet gjorde (utan att andra barn blev kränkta), tittade bort och slutade prata med barnet. När barnet gjorde något positivt så pratade vi, berömde, skrattade, lekte och stimulerade barnet till max. Det tog 1-2 veckor sedan hade barnet förändrat sitt beteende och märkte att han fick mer uppmärksamhet när han gjorde något positivt än negativt och hans slutade vara "besvärlig". En lång historia kort men vi hade kunnat välja flera olika vägar för att få honom att sluta slå, skrika och störa. Men den väg som vi valde för detta barn visade sig vara just rätt för det som han behövde. Det vill säga mer uppmärksamhet.

Detta är ett mycket intressant ämne för mig och diskussionen kan fortsätta länge men nu har jag delget några av mina tankar om ämnet. Fortsätt ifrågasätta barnuppfostran, den behöver ständig utveckling då samhället också förändras.

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad i Master Powerthinking. Hon arbetar främst med barn, ungdomar och föräldrar. Med kognitiv inriktning arbetar hon bland annat med beteendesvårigheter, ångest, depression, självkänsla, oro, tvångstankar och skilsmässosvårigheter. Hon är duktig på att ta barnets perspektiv, få förtroende och en fin kontakt med barnet. Du som förälder kan få handledning av Frida om hur du kan kommunicera och förstå ditt barn bättre.
Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

Dopa minen:)

Jag håller med om att allt inte är svart eller vitt. Det är en komplicerad uppgift att lösa varje enskild konflikt barn emellan. Mitt huvudsyfte var dock att det idag ligger ngt slags konsensus att direkt avkräva en ursäkt från det felande barnet, och att det då kan bli ett ord laddat med något helt annat än den medkänsla som är eftersträvansvärd.

Visst är i allmänhet positiv uppmuntran det viktigaste att fokusera på för att belöna bra beteenden. Lika som man förstått länge att man bör formulera sig så man slipper använda negativa ord som t ex ”inte”, och istället vända på det till vad man får göra istället för inte göra om möjligheten finns i en situation där man tillrättavisar ett barn.

Det ni gjorde med barnet i ditt exempel Frida, är bara att applådera! Barn törstar ju efter uppmärksamhet och då är ju uppmärksamhet för dåligt beteende bättre än att inte synas alls. (förresten, vuxna är inte alltid undantagna de heller).

Men när jag pratar om att lära barn empati så handlar det om så mkt mer än att välja vad man uppmärksammar och vad man berättar. Det handlar om kroppsspråk, tonlängen och visade känslor från främst föräldrarna som triggar igång den empatiska reflektionen och utvecklingen hos ett barn.

Jag vet att det finns forskning som påstår att barn inte kan känna sig in i hur andra känner sig före en viss ålder. Jag tror det är en olycklig utgångspunkt (jag påstår nu inte att det är din utgångspunkt). Empati är inget som plötsligt öppnas en vacker morgon när ett barn vaknar vid en viss ålder. Ett barn kan börja bli empatikännande tidigt. Däremot är det till en början begränsat både i grad och tid. Det händer så mkt med deras tankar. De kan byta fokus på känslor likaväl som andra tankar. Tänk bara på hur snabbt ett storgråtande barn plötsligt kan bli glad igen i vissa fall. Likaså kan empatin och förmågan att känna sig in i andra vara närvarande i tidig ålder, fast kanske inte lika mkt vid varje tillfälle.

Jag hade själv många sådana känslor när jag var liten. Jag minns hur jag tidigt, vid bara några år funderade kring det och har alltid haft lätt att sätta mig in i andra människors och djurs känslor samt lätt att läsa andras ansikten. Jag lärde mig genom att läsa av min mamma, hur hon reagerade på rätt och fel, med det kroppsspråk som följde. Hon är mjuk och känslosam, men nästan aldrig arg på något eller någon.

Min bror har ett par tvillingar, flicka och pojke 3,5 år gamla. Det finns massor intressant att berätta om dem, men jag tänker särskilt på en sak förra året. Mamman blev arg på flickan för att hon rivit sönder en bok och skällde på henne så hon grinade. Då kommer pojken fram och säger: ”Det var inte J som hade sönder den.....det var jag.....”. Trots att han såg vad det innebar att vara den skyldiga så tog han alltså på sig det, hur kan det komma sig? Mamman blev smått paff och kunde ju så klart inte skälla vidare på honom när han självmant erkänt – men det visste ju inte han på förhand att han skulle skonas.

Vidare tror jag på att man inte behöver hemlighålla för barnen hur de själva fungerar. Det finns 40-åringar som får en bokstavsdiagnos och får sedan frid när de förstår varför de varit som de varit hela sitt liv. Jag tycker inte det är fel att hålla en dialog med barn när de blir stora nog att förstå resonemang (vilket man också allmänt kan träna dem i) och rätt och slätt förklara lite om de faser de går igenom när deras hjärna utvecklas med egen vilja och sådant. Det är inget fel tror jag om de vet om varför de tenderar att bli obstinata ibland. Inte för att man därefter till varje pris ska stävja detta beteende och hänvisa till det logiska resonemang man redan pratat om. Nej, i korta drag går det specifika fallet ut på att man berättar om varför de gör som de gör, men också att man tänker tillåta dem vara så, för det är en del i deras utveckling. Dock berättar man att man sätter en gräns. När gränserna nås ibland så sätter man stopp och samtidigt motiverar varför och försöker resonera med barnet varför han/hon gör det aktuella. Lugna ned, ha en dialog och avsluta med något trevligt efter en konstruktiv dialog. Visst kan det mesta låta lätt i teorin, men det är ingen anledning till att låta bli att försöka, för om man lyckas så tror barnet slipper gå igenom onödigt mkt ångest under sin uppväxt och barnet kan använda större delen av sin energi till positiv sådan (även föräldrarna).

Det lustiga är att vuxna inte sällan pratar över huvudet på sina barn till andra vuxna att ”Kalle/Lisa är inne i en jobbig fas nu”. Så står två vuxna mammor eller pappor och pratar om gemensamma erfarenheter om detta. Barnet hör det, men den enda slutsats de kan dra av det är att de är jobbiga och dåliga. Då är det bättre att man för diskussionen med barnet istället så gott det går, så det förstår sig själv så långt det är möjligt.

Förresten, när jag talar om barn i förskolan så talar jag aldrig om 1-åringar. Min bestämda uppfattning är att barn inte bör gå i förskola före ca 2,5 års ålder. Personligen kommer jag inte sätta ett eventuellt framtida eget barn på dagis alls – jag vill själv aktivt deltaga i denna för barnets viktiga start i livet och inte lämna det åt slumpen och hålla tummarna att förskolan gör ett bra jobb. Men för dem med i alla fall hyfsade ambitioner med sitt barnskaffande så anser jag att 2,5 är smärtgränsen, och det är väl ungefär från den åldern och uppåt som jag anser inledande text i tråden lämpar sig för.

__________________
Hobby-filosof...

Dopa minen:)

Tack för din kommentar perforerad!

Ja, det måste vara frustrerande för både barn och vuxna att inte förstå sig själva och veta varför de känner och tänker som de gör. För det är ibland relativt lätt att upptäcka att man inte är riktigt som alla andra i sin omgivning, bara att man inte kan sätta fingret på det, och då uppkommer ett utanförskap på ett eller annat sätt som man frustrerat försöker lösa men inte klarar. Nu tänker jag mest på det du pekade på om vuxendiagnoser. Men även barn kan uppleva liknande i sin normala utvecklingsprocess. Det kan ge skam och ångest.

Tack för ditt stöd om duellen med den personen i en annan tråd. Det tog mig hårt (bar rejält nere ngn vecka), och jag är lite besviken på hela teamet bakom detta forum att de inte ingrep mot så insiktslösa uttalanden (vore osannolikt om ingen annan av dem läste trådarna). Men det handlar på många ställen här i livet om att hålla sina egna om ryggen. Jag har dock lagt ned att skriva i de trådarna. När jag samlat kraft längre fram i sommar avser jag starta en ny tråd rent allmänt om partnersmisshandel, där jag tänker lägga upp det annorlunda och bygga på rapporter från den lilla forskning man faktiskt gjort om misshandel åt det andra hållet ("mikro-hållet"). Där jag som tidigare tar ALL misshandel på allvar.

__________________
Hobby-filosof...