Ninnis

Vi har en 15-årig kille som går i åttan. i sexan bytte han skola och allt var bra men så i sjuan så var det två killar som började jäklas med honom. Det hör till saken att vår son är väldigt duktig i fotboll och det störde nog de här killarna lite. Vår son är en person som aldrig svarar tillbaka och helst undviker allt bråk och det gör honom förmodligen till ett tacksamt offer. På höstterninen i åttan så eskalerade det hela och vi tog ett rejält tag i saken. Sedan har det varit förhållandevis lugnt och han har kompisar som han är med på skolan. Han säger att han håller sig undan spec. den ena killen och att han förstår att han är väldigt omogen. Men vad hjälper det när någon är taskig. Hans kompisar som gått i samma klass som den här killen sen ettan tar heller aldrig parti för vår son när något händer. Betygen är just nu jätteviktiga för honom och vi som föräldrar försöker att hålla det på en någorlunda normal nivå, men han ställer höga krav på sig själv och tror att det är jätteviktigt med vg och mvg. Det tror jag beror på att de så ofta sa att han var dum i huvudet så att han känner att han måste ha minst vg för att bevisa ngt. Idag när han kom hem från skolan så var han helt förtvivlad. Han skulle ha en muntlig redovisning inför klassen och dessutom läsa en text. Han har lagt ner hur mkt tid som helst på förberedelserna men när han stod inför klassen så började den här killen att ställa frågor. För vår son blev det alldeles kaos i huvudet och han kunde inte läsa en enda rad utan att komma av sig. Efter alla andra redovisningar hade klassen applåderat men inte efter vår sons. Sedan hade ena killen vänt sig om och ironiskt sagt -jävligt bra redovisning! Efter det hade han haft betygsprat med sin fröken och hon hade sagt att han hade varit lat och varit dåligt förberedd vår son hade inte svarat emot för han sa att-då skulle jag ha börjat gråta! Fröken vet om att han har varit utsatt kan tilläggas. Så nu är det två delar i det här 1. han är förtvivlad för att han tror att hans mvg har seglat ut genom fönstret 2. han säger att han skäms och känner sig dum.
Som mamma är jag rådlös. Vi som föräldrar försöker att prata med honom och bygga upp hans självkänsla men det känns som om de här killarna hela tiden raserar den. Jag skulle behöva konkreta råd - hur kan vi hjälpa vår son och styrka honom? Vad kan vi säga, snälla ge något smart tips!

fia79

Hej Ninnis!
Jag är ingen expert, utan kan bara svara utifrån egen erfarenhet. Jag känner i igen i princip i allt du skriver, från min egen skoltid från åk 5 till åk 9. Jag gick i toppenklass åk 1-4, men sedan splittrades våran klass och vi blev en ny klass från åk 5 och det var då det började.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis två killar som började jäklas med honom.

Jag hade främst en person som jäklades eller mer bråkade med mig.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Det hör till saken att vår son är väldigt duktig i fotboll och det störde nog de här killarna lite.

Mm jag känner igen mig, nu var inte jag duktig i fotboll utan var elitjunior i golf och de kan jag säga gav avundsjuka. Säkert på samma sätt som din sons fotboll.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Vår son är en person som aldrig svarar tillbaka och helst undviker allt bråk och det gör honom förmodligen till ett tacksamt offer.

Mm ännu en sak som jag känner igen inom mig själv.
Har lärarna på skolan märkt detta eller någon eventuell skolvärdinna om det nu finns idag?
För min del var det nämligen aldrig någon som märkte det, kändes som de blundade för problemet.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis På höstterminen i åttan så eskalerade det hela och vi tog ett rejält tag i saken.

Bra att ni har tagit tag i det, som föräldrar. Jag vågade nämligen aldrig berätta för mina föräldrar hur det låg till, utan jag försökte prata med de lärare som jag hade något så när förtroende för men det hjälpte inte speciellt mycket.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Han säger att han håller sig undan spec. den ena killen och att han förstår att han är väldigt omogen.

Hur känner din son för att behöva hålla sig undan?
Jag försökte nämligen samma sak, men jag tyckte att det var jobbigt, man visste inte riktigt vart skulle gå för att inte möta personen som var värst.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Men vad hjälper det när någon är taskig. Hans kompisar som gått i samma klass som den här killen sen ettan tar heller aldrig parti för vår son när något händer.

Jag hade problemet att när inte personen som var taskig mot mig fanns i närheten då tog alla parti för mig, men sen vart grupptrycket för stort och alla tog parti för den andra parten när den var närvarande.
Är det så för din son också?

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Betygen är just nu jätteviktiga för honom och vi som föräldrar försöker att hålla det på en någorlunda normal nivå, men han ställer höga krav på sig själv och tror att det är jätteviktigt med vg och mvg.

Försök förklara för din son att betygen inte alls är livsviktiga. Idag kommer man oftast in på den utbildning man vill i gymnasiet ändå om det är det hänger på. Men jag känner igen situationen, betygen var livsviktiga för mig också i den åldern, men nu när jag har läst på universitet har jag insett att det inte är det viktigaste. Jag hade också superhöga krav på mig själv, och sen när man inte lyckas blir man superbesviken. Men säg till honom att han är duktig ändå även om han inte får vg och mvg. Alla kan inte få höga betyg i alla ämnen.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Det tror jag beror på att de så ofta sa att han var dum i huvudet så att han känner att han måste ha minst vg för att bevisa ngt.

Är det någon lärare som har sagt åt honom att han är dum i huvudet eller har fått för sig det själv?
Jag gick nämligen runt och hade samma känsla, men det var ingen som hade sagt åt mig att jag var dum i huvudet.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Idag när han kom hem från skolan så var han helt förtvivlad. Han skulle ha en muntlig redovisning inför klassen och dessutom läsa en text. Han har lagt ner hur mkt tid som helst på förberedelserna men när han stod inför klassen så började den här killen att ställa frågor. För vår son blev det alldeles kaos i huvudet och han kunde inte läsa en enda rad utan att komma av sig.

Avbröt inte läraren den här killen som började ställa frågor?
Min tanke är bara för i sådant fall är det en feg lärare också, jag har nämligen stått i samma situation när jag skulle redovisa i högstadiet. Jag var superförberedd, men sen var det en som började dumma sig, min lärare försökte nämligen avbryta men det gick inte så till slut, började jag nästan gråta och då reste sig läraren upp och kastade ut den här eleven. Min redovisning blev inte bra, den kunde ha varit bra mycket bättre med tanke på all tid jag hade lagt ner.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Efter alla andra redovisningar hade klassen applåderat men inte efter vår sons. Sedan hade ena killen vänt sig om och ironiskt sagt -jävligt bra redovisning!

Sa inte läraren något i detta läge? Eller märkte läraren inte detta?
Om läraren märkte det och inte sa något tycker jag att det är en mycket svag lärare och det borde fram till skolledningen omedelbart, man ska inte acceptera mobbning på lektionerna och i klassrummet. Punkt slut.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Efter det hade han haft betygsprat med sin fröken och hon hade sagt att han hade varit lat och varit dåligt förberedd vår son hade inte svarat emot för han sa att då skulle jag ha börjat gråta!

Usel lärare i mina ögon, läraren ska peppa eleven och göra så att man tycker att det är kul, inte stjälpa eleverna. Inte konstigt om din son får dålig självkänsla, det skulle jag också ha fått omedelbart. Finns det någon annan lärare som ni kan prata med eller eventuell skolledning, ni får inte acceptera detta.

Kan inte ni eller om er son vill prata med läraren och tala om hur mycket tid han verkligen har lagt ned.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Fröken vet om att han har varit utsatt kan tilläggas.

NI SKA INTE ACCEPTERA DETTA! Och ännu mindre när läraren vet hur läget är med er son.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Så nu är det två delar i det här 1. han är förtvivlad för att han tror att hans mvg har seglat ut genom fönstret

Jag tror inte att hans mvg har seglat ut genom fönstret och har det av bara det här så ska ni absolut inte vara rädda för att ifrågasätta lärarens sätt att sätta betyg. Jag har nämligen råkat ut för samma sak, men jag ifrågasatte och då fick jag rätt. Min lärare skulle helt plötsligt sänka mitt betyg från 5 till 3 av bara ett litet snedsteg och det var ungefär samma sak som det här kan jag säga….men jag gick till en i skolledningen som jag hade förtroende för.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis 2. han säger att han skäms och känner sig dum.

Nu ska jag säga som alla säger åt mig hela tiden. Han ska inte skämmas för att andra är dumma, det är inte han som är dum utan dom. Jag känner nämligen igen mig i situationen.

Citat:

Ursprungligen postat av Ninnis Som mamma är jag rådlös. Vi som föräldrar försöker att prata med honom och bygga upp hans självkänsla men det känns om de här killarna hela tiden raserar den. Jag skulle behöva konkreta råd - hur kan vi hjälpa vår son och styrka honom? Vad kan vi säga, snälla ge något smart tips!

Peppa honom och försök förklara att det inte är hans fel. Jag skulle gärna vilja haft någon som kunde gjort det under min skoltid.
Har ni försökt prata med killarnas föräldrar eller går det inte?
De kanske inte ens känner till vad de håller på med.
Du får gärna skriva tillbaka till mig om du vill veta något mer eller diskutera vidare. Jag är intresserad av att höra hur det går för din son, med tanke på att jag känner igen mig så väl i situationen. Det har visserligen gått några år sedan jag var med om detta men spåren finns kvar. Jag är 29 år idag.
Lycka till och jag vill önska er son lycka till också! Och säg till honom betygen är inte allt!
Hoppas att jag har hjälpt dig lite på vägen i varje fall!
Kram Fia

Ninnis

Tack för era svar, jag vet att jag inte förklarade el. berättade tillräckligt för det känns som om det blir en hel roman. Fia det var skönt att läsa dina kommentarer. Så här i höstas så talde min man dels med pojken som är mest taskig och dels med hans pappa och fick då ett väldigt bra gensvar. Jag tog kontakt med lärare och rektor och fick också ett bra gensvar. Hade tidigare försökt tala med hans handledare men hon ville inte kännas vid ngt utan menade att vår son är känslig. Efter att rektorn talat med henne så ändrade hon uppfattning och sa att hon hade märkt det här. Efter det här så blev det lugnare men jag har sagt till rektor och lärare att fr. o med nu så är det nolltolerans som gäller eftersom jag vet hur lätt sånt här eskalerar igen. Vår son är inte rädd för den här killen men han tycker att han ofta är obehaglig och kan han inte vara det mot vår son så är han det mot ngn annan. Den här killen är en riktig ögontjänare som vill vara bäst i klassen och sitter med i vartenda råd som finns i högstadiet i den här skolan. Vår son är också duktig i skolan och vi talar hela tiden om för honom att man inte mte vara bäst och att han duger precis som han är. Så jag tror att det inte bara fotbollen utan även skolresultaten sticker den här andra killen i ögonen. Vår son har inget behov av att konkurrera och andra får gärna vara lika bra eller bättre och det unnar han dem men när det kommer till skolan så är det just de här klasskamraterna som har talat om att han är dum i huvudet eller nonchalerat det han säger eller garvat när han försöker säger ngt och därför tror jag att det blivit så viktigt. Lärarna har aldrig sagt ngt på det viset nedlåtande men om man får minsta lilla kritik av ngn lärare och redan är utsatt så är barn snabba att hugga. Jag talade med svenskaläraren i går och från början så blev svaret när jag sa att han var ledsen -Jaha och vad ska jag göra åt det? Men då brann det till ordentligt för mig och innan det var färdigt så fanns det en förståelse och hon skulle tala med vår son till veckan. Han har mga jättebra lärare men tyvärr så finns det ett och annat stolpskott som inte har förmågan att känna av en stämning i ett klassrum eller beter sig på ett väldigt oproffsigt vis. Jag är av den bestämda åsikten att mobbing mellan barn nästan alltid börjar med att en vuxen har visat vägen på ett medvetet eller omedvetet plan och i princip gett klartecken. Ibland så tänker jag att vi har pratat för mkt med vår son om värdet av att vara en bra medmänniska om att missunsamhet och elakheter bara slår tillbaka på en själv. Det känns som att det där hade han redan med sig som person och vi har förstärkt det i onödan. Hos honom borde vi istället ha förstärkt att helt enkelt inte ta ngn skit. Jag kan tillägga att vi har en dotter också och hon har en helt annan personlighet. Vår son är mer en diplomat och "fredsälskare" och har väldigt svårt att förstå varför vissa bara är elaka han förstår helt enkelt inte vinsten med det. Därför har han lagt mkt av det här på sig själv eftersom han ända sen dagis också fått höra att han är verbal, mogen bla bla bla så tror han helt enkelt att han inte passar in. Han hr förvisso nga (få) väldigt bra kompisar (men han har svårt att förstå att han är rolig att vara med). Det har gjort att han har svårt att (inte prata och vara med andra när tillfälle bjuds) utan att tex ringa upp ngn och fråga om de ska hitta på ngt. Han är väl helt enkelt rädd för att bli avvisad eftersom han lägger det på sig själv. Jag tror också, även om han älskar sin lillasyster, att det ibland kan vara svårt att se hur hon har fullt upp jämt med kompisar. Att telefonen ringer i ett med det är alltid till henne det är sällan det är till honom. Ja, jag blir bara så ledsen, han är ju världens finaste kille och förtjänar att känna sig omtyckt. Dessutom så är jag livrädd att självkänslan ska slås i bitar. Om ni visste hur mkt jag pratar, men som sagt ibland är jag rädd att jag pratar för mycket. Dessutom så är han kille och femton i år det kan vara jobbigt att prata om hur man mår. Han vill inte framstå som ett offer, det är svårt när man håller på att söka sin identitet som man dessutom. Både jag och min man talar ständigt om för honom att han är bra, att det inte är hans fel att andra är rent ut sagt dumma i huvudet. Men jag har också varit femton jag vet hur viktigt det var vad kompisarna tyckte. Snälla ge mig mer råd! Jag vill ju bara att han ska få skratta och vara lite bekymmersfri ett tag.

Ninnis

Tack för era svar, jag vet att jag inte förklarade el. berättade tillräckligt för det känns som om det blir en hel roman. Fia det var skönt att läsa dina kommentarer. Så här i höstas så talde min man dels med pojken som är mest taskig och dels med hans pappa och fick då ett väldigt bra gensvar. Jag tog kontakt med lärare och rektor och fick också ett bra gensvar. Hade tidigare försökt tala med hans handledare men hon ville inte kännas vid ngt utan menade att vår son är känslig. Efter att rektorn talat med henne så ändrade hon uppfattning och sa att hon hade märkt det här. Efter det här så blev det lugnare men jag har sagt till rektor och lärare att fr. o med nu så är det nolltolerans som gäller eftersom jag vet hur lätt sånt här eskalerar igen. Vår son är inte rädd för den här killen men han tycker att han ofta är obehaglig och kan han inte vara det mot vår son så är han det mot ngn annan. Den här killen är en riktig ögontjänare som vill vara bäst i klassen och sitter med i vartenda råd som finns i högstadiet i den här skolan. Vår son är också duktig i skolan och vi talar hela tiden om för honom att man inte mte vara bäst och att han duger precis som han är. Så jag tror att det inte bara fotbollen utan även skolresultaten sticker den här andra killen i ögonen. Vår son har inget behov av att konkurrera och andra får gärna vara lika bra eller bättre och det unnar han dem men när det kommer till skolan så är det just de här klasskamraterna som har talat om att han är dum i huvudet eller nonchalerat det han säger eller garvat när han försöker säger ngt och därför tror jag att det blivit så viktigt. Lärarna har aldrig sagt ngt på det viset nedlåtande men om man får minsta lilla kritik av ngn lärare och redan är utsatt så är barn snabba att hugga. Jag talade med svenskaläraren i går och från början så blev svaret när jag sa att han var ledsen -Jaha och vad ska jag göra åt det? Men då brann det till ordentligt för mig och innan det var färdigt så fanns det en förståelse och hon skulle tala med vår son till veckan. Han har mga jättebra lärare men tyvärr så finns det ett och annat stolpskott som inte har förmågan att känna av en stämning i ett klassrum eller beter sig på ett väldigt oproffsigt vis. Jag är av den bestämda åsikten att mobbing mellan barn nästan alltid börjar med att en vuxen har visat vägen på ett medvetet eller omedvetet plan och i princip gett klartecken. Ibland så tänker jag att vi har pratat för mkt med vår son om värdet av att vara en bra medmänniska om att missunsamhet och elakheter bara slår tillbaka på en själv. Det känns som att det där hade han redan med sig som person och vi har förstärkt det i onödan. Hos honom borde vi istället ha förstärkt att helt enkelt inte ta ngn skit. Jag kan tillägga att vi har en dotter också och hon har en helt annan personlighet. Vår son är mer en diplomat och "fredsälskare" och har väldigt svårt att förstå varför vissa bara är elaka han förstår helt enkelt inte vinsten med det. Därför har han lagt mkt av det här på sig själv eftersom han ända sen dagis också fått höra att han är verbal, mogen bla bla bla så tror han helt enkelt att han inte passar in. Han hr förvisso nga (få) väldigt bra kompisar (men han har svårt att förstå att han är rolig att vara med). Det har gjort att han har svårt att (inte prata och vara med andra när tillfälle bjuds) utan att tex ringa upp ngn och fråga om de ska hitta på ngt. Han är väl helt enkelt rädd för att bli avvisad eftersom han lägger det på sig själv. Jag tror också, även om han älskar sin lillasyster, att det ibland kan vara svårt att se hur hon har fullt upp jämt med kompisar. Att telefonen ringer i ett med det är alltid till henne det är sällan det är till honom. Ja, jag blir bara så ledsen, han är ju världens finaste kille och förtjänar att känna sig omtyckt. Dessutom så är jag livrädd att självkänslan ska slås i bitar. Om ni visste hur mkt jag pratar, men som sagt ibland är jag rädd att jag pratar för mycket. Dessutom så är han kille och femton i år det kan vara jobbigt att prata om hur man mår. Han vill inte framstå som ett offer, det är svårt när man håller på att söka sin identitet som man dessutom. Både jag och min man talar ständigt om för honom att han är bra, att det inte är hans fel att andra är rent ut sagt dumma i huvudet. Men jag har också varit femton jag vet hur viktigt det var vad kompisarna tyckte. Snälla ge mig mer råd! Jag vill ju bara att han ska få skratta och vara lite bekymmersfri ett tag.

Marie Berntsson

Hej!

Ja vilken jobbig situation. Det ÄR lärares och rektors ansvar att sköta det här. När hon sa: Jaha, och vad ska jag göra åt det, så kokar det i mig också. Han får helt enkelt ta sitt ansvar som lärare.
Ge dig inte utan fortsätt vara på rektorn och läraren att sånt där får helt enkelt inte hända, inte på lektionstid och inte efter skolan. Då måste läraren tala med de taskiga pokarnas föräldrar och så får man göra något.

När det gäller vad du kan göra för din son, så fråga om han vill gå och prata med någon. Kurator, kognitiv terapeut eler psykolog. Kognitiv terapi är bäst för sjävkänslan. Kanske finns det någon kurs där ni bor i självkänsla eller personlig utveckling eller hantera konflikter eller något liknande som kan stärka upp hans självkänsla. Eller något helt annat där fokus kommer bort från skolan o fotbollen, ett nytt instrument, en ny hobby el liknande.

Men barns ord sätter sig. Det är viktigt att ni (som du säkert gjort 100 ggr) förklarar för honom att det inte handlar om honom, utan att de här pojkarna skulle gjort så mot vem som helst som kom i deras väg.

Och ta ner kraven. Säg att ni stöttar honom men att det är inte viktigt att få vg o mvg. Det viktiga är att få godkänt, det räcker. Att han inte behöver prestera för att känna sig duktig utan att han duger precis som han är.
Så fortsätt med det ni gör, stärk hans självkäsnla och lär honom att inte ta emot den skit som kastas mot honom.

Mvh
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Ninnis

Men jag fattar inte vad jag gör för fel. Antingen så blir det två svar eller så blir det inget svar alls. Försöker igen. I höstas så kom det ett anonymt hotbrev till min arbetsplats och hotbrevet var personligt riktat mot mig. Jag skulle utsättas för attentat och familjen var kartlagd. Isamband med det så erbjöd vi vår son att gå och prata med ngn men han vill inte. Det här på skolan tycker han är jättejobbigt att prata om och när han pratar om det så är det företrädesvis med mig. På ngt konstigt vis så lägger han nog en hel del av skulden på sig själv eller åtminstone så tycker han att han ska vara stark nog att skita i det. Vi säger alltid att det räcker fint med G och att han duger precis som han är om han så skulle få IG i ngt. Världen går inte under för det och bara man försöker så är det gott nog. Men det är klart att hanär medveten om att om han försöker lite så är det mvg som det handlar om. Den här betygshetsen och skrämseltaktiken som mga skolor kör med gör mig helt galen faktiskt. Det är väl en sak att mana på de som inte ens försöker lite men det som händer är att även de som försöker känner att det aldrig duger. Vad gäller fotbollen så tjuvläste jag faktiskt ngt som han hade skrivit "fotbollen är inte min hobby det är min livsluft och en livsstil". Och jag tror att det är så faktiskt. Han är uttagen till en ungdomssatsning och tränar mkt men där känner han aldrig ngn negativ press. Han är alltid glad när han kommer fårn träningarna och i laget är han fullt ut accepterad. Jag tror nog att mga i laget skulle vilja vara med vår son även annars men ingen vågar ta kontakt utanför fotbollen, de kanske är lite nya för varandra än och dessutom så är det här en känslig ålder när mga verkar vara rädda för att "göra bort sig". Han har jättebra tränare och ledare som ser hela killen. MEN han skulle aldrig berätta om situationen på skolan för dem. Tack för alla råd och snälla, om ni orkar, ge mig fler jag vill ju bara att vår fina kille ska älska sig själv lika mkt som vi älskar honom.

fia79

Kommentar till ditt första inlägg idag!

Hej Ninnis!

Jag blir så himla förbannad när jag läser, vad läraren sa åt dig igår. Nu kan jag bara gå på egna erfarenheter, jag har inga egna barn än, men skulle jag ha haft det, skulle jag ifrågasätta lärarens roll helt enkelt. Vad hon sysslar med, man säger inte så till någons föräldrar.

Nu är inte jag superinsatt i hur det fungerar i skolan idag med handledare och annat, men att komma med en kommentar om att någon är känslig. Då är man definitivt helt fel ute, är man handledare har man väl en skyldighet att hjälpa till eller har jag missat något.

Bedrövligt att man ska behöva ta till rektorn för att få någon att ändra uppfattning, känns som denna person är på fel plats. Antingen hade hon sett det hela tiden eller så ändrade hon sig bara för att inte verka feg inför rektorn.

Mycket bra att du har satt nolltolerans det ska det vara och ingenting annat.

Jag känner igen precis i vad du skriver om att är killen inte obehaglig mot din son så är han det mot någon annan.

Vad säger killens föräldrar när ni har försökt prata med dem?

Jag har nämligen en erfarenhet av detta och det är, - nej men vår dotter har inte gjort något fel. Det är ett missförstånd. Det var ju du som började, fick man höra flera gånger fastän man var oskyldig.

Jo, men man kan vara duktig i skolan utan att vara med i alla råd som finns och nu ska jag inte säga så men många gånger de som vill vara med i allt är oftast inte så duktiga i skolan, (missförstå mig rätt.).

Jag var själv duktig i skolan och det var många som ville att jag skulle vara med i olika råd, men jag ville inte var inte intresserad. Samma sak nu har pluggat vid universitet i Uppsala i 3 år, har inte varit intresserad av att delta i kåren, nationer eller olika aktiviteter, utan jag har lagt min tid på studier i stället. Så bara för att man inte vill vara smed så blir man sedd som dum huvudet, men det är de som vill vara med överallt som är dumma i huvudet brukar jag säga. (Samma här missförstå mig rätt)

Klart att skolresultat sticker i ögonen, men låt dem göra det, säg det till din son. Säg dessutom, du har ju tid att plugga, gå på alla lektioner, till skillnad mot någon som vill vara med i alla råd

Jag har haft precis samma problem och alltid vilja vara bäst i skolan, men det är bara jobbigt…..det har tagit många år att inse, men nu är jag där. Efter snart 3 års studier på universitet, så ser jag alla betyg högre än godkänt som en bonus.

Usch, jag känner igen mig i din sons situation, där har man läst på och känna svara på frökens fråga, men då är det någon som börjar garva, kasta sudd, småpratar sinsemellan, mm och fröken säger inte ett ljud. Skulle jag sitta där idag i den situationen, skulle jag resa mig upp och bara gå, men då, då satt man där tyst och snäll. Jag var rädd varje gång en fråga kunde komma. Till slut fick man sitt namn nämnas, men man vågade inte svara just bara för risken att bli utskrattad eller något

När det gäller lärare och ge kritik så gör de det på ett klumpigt sätt, jag gick nämligen igenom samma sak. Hade supersvårt att ta åt mig av kritiken.

Har läraren pratat med din son idag?

Jag har egentligen inte med det att göra, men jag undrar främst om hon har hållit sitt ord gentemot dig

Mobbningen beror på någon vuxen som visat, JA definitivt.

Man kan inte prata för mycket med ens barn och att vara goda
Det är både på gott och ont att vara fredsälskare, men varför ska man bråka vad löser man med bråk och gräl. Så tänkte jag många gånger när jag satt i dessa situationer.

Jo, jag vet också hur det var när man var 15 år och alla känslor man hade om livet, framtiden mm

Jag har dessutom haft en hel del med killar i 13-15 år att göra genom mitt idrotts ledarskap på senare år och vissa är jätteöppna kommer och pratar, medan sen finns det de som är tillbakadragna, men det är ändå lika viktigt att båda grupperna får bekräftelse.

Säg till honom att han inte är något offer. Jag kände mig också som offer, men det är fel det är bara att AGERA NU!

För övrigt se PM;et som jag skickade!

Kram Fia

fia79

Vet du vem som skrev dessa brev? I och med att jag har varit med liknande som jag skrev i PM:et till dig. Hade inte läst detta inlägg då när jag skrev....

Jag förstår din son att han inte ville prata med någon, man vill vara stark själv....vet inte varför det är bara dumt egentligen. Men jag var likadan och är nästan än idag även om jag har försökt lösa problemen.

Av egen erfarenhet både och kan jag säga. Man tror att det är fel på ens själv och ingen annan.

MYCKET BRA! Världen går inte under man får fler chanser....men jag var likadan som jag har skrivit till dig tidigare.

Kan bara hålla med, det är en sjuk hets....när jag tänker tillbaka på den tiden så fattar jag inte idag vad man höll på med.

Kan bara hålla med!

Jag känner igen mig i vad din son skriver om fotbollen, jag var i samma läge med min golf kan jag berätta.

Det var samma sak för mig, men sedan började vi umgås utanför också. I vissa lägen berodde det nog på att vi bodde på olika håll, med det löste sig nästan jämt.
Det kommer nog att killarna börjar umgås ska du se....jag lovar om inte annat hoppas jag.


Varför är man egentlig så feg så man inte vågar, det är fråga som jag omedelbart kommer att tänka på, jag vågade aldrig heller berätta, men det skulle vara kul att veta varför det är så.....

Vad tror du själv?

Ha det bra och sköt om dig!
Vi hörs och skriv gärna direkt till mig om du vill!

Många kramar Fia

Ninnis

Ska berätta ngt jättebra. Idag när sonen kom hem från skolan så var han jätteglad. Idag hade han en ny redovisning inför klassen på musiken, det hade han inte berättat för oss , och denna starka, modiga lilla unge kliver upp framför klassen och kör en ny redovisning och den blir jättebra. Från de som varit taskiga hördes sen ingenting och sonen hade haft en jätterolig dag på skolan. Fantastiskt va? Fia: jag har skrivit privata meddelanden till dig men glömde en sak. Jag tror att han inte vill berätta om det tråkiga i skolan på fotbollen just därför att på fotbollen är han den han vill vara och accepterad för den han är. Jag tror också att ngnstans så kan det bero på att han inte vill "solka" ner det som är det bästa han har med det värsta han har om du förstår vad jag menar. När han är på fotbollen så är det ett andningshål där han kan glömma det tråkiga ett tag.

fia79

SUPERKUL, kan inte annat skriva!!!!
Jag menar det verkligen.