Robbs

Hej!
Skriver till er och hoppas på hjälp.
Jag har en dotter på snart 7 år och är separerad sedan 3 år. Lever idag med en ny och vi har precis fått en liten kille.

Till vårt problem. Cornelia som min dotter heter har alltid varit väldigt bunden till sin mamma. Innan vi skildes och så även nu står jag för reglerna medans mamma var enkel att ha att göra med då hon inte ville ha konflikter så Cornelia fick ofta som hon ville.

Nu är det så att hon vill inte åka til mig när det är dags. Hon verkar ha seperationsångest av att åka från mamma. När hon väl är hos mig går det bra tills vi ska sova. Då blir hon jätteledsen och säger att hon saknar o längtar efter mamma och vill åka dit. Cornelia ringer till henne och säger godnatt och då MÅSTE mamma säga att hon också ligger i sängen och ska sova. Annars blir Cornelia ännu mer ledsen och nästan panik om mamma säger att hon är på fest eller så.

Det med att hon är ledsen är mest dom första 2 kvällarna. Sedan blir hon inte ledsen men mamman måste fortfarande säga att ska lägga sig samtidigt. Cornelia frågar hela tiden hur många dagar det är kvar tills hon ska åka till hennes mamma.

Nu till hennes allmäntillstånd. Hon är allmänt orolig. Kan fråga både på skolan och oss flera ggr per timma hur mycket kl är. När är det mat? Hur länge är det till Bolibompa osv. Hon måste ha kontroll över allt känns det som. Frågar hur mycket bensin det är i bilen och om det räcker hem te x.
När hon är hos kompisar så kan hon fråga föräldrarna flera flera ggr hur länge det är kvar innan vi hämtar henne.

Vi har ju olika rutiner mamman o jag. Jag bor i hus och Cornelia har ett rum på övervåningen. Och då detta med läggdags.... Kl 1930 går vi upp och gör oss i ordning för natten, lägger oss och läser en saga. Efter sagan är det då hon blir ledsen och saknar mamma. Efter lång tröstan så säger vi godnatt och jag går ner. Som jag skrev innan så är hon bara ledsen typ 2 första kvällarna sedan går det galant. Mamman i sin tur har inte fått detta med läggning att funka riktigt. Cornelia bråkar och säger att hon inte kan sova... Ont i magen och allt möjligt. Kl kan bli 2130 innan hon somnar. Mamman har börjat med att ligga i sängen tills hon somnar men jag tycker och tror (kan ha fel) att hon binder Cornelia ännu mer till sig.

Mamman och Cornelia har hela tiden konflikter, hon testar mamman om allt. När Cornelia kommer till mig efter en vecka hos mamma har hon attityd som inte är så charmig. Hon SKA, Hon VILL. Hon ska HA osv.
Men det brukar också försvinna efter ett par dagar.

Oj oj oj, detta blev ett lååångt inlägg.

Det som är jobbigt hemma hos mig är att Cornelia hela tiden söker kontakt. Hon har svårt att leka på sitt rum själv utan läser hellre reklam hos oss än leker. Hon kan inte slappna av i sin lek utan måste ha koll på oss hela tiden. Öppnar jag ytterdörren så "Vart ska du?" Om jag bara ska ut i garaget och hämta något står hon i dörren och tittar. Om jag är ute och jobbar så ska hon hela tiden följa i hasorna. Låter elakt av mig att bli irriterad men det kan bli för mycket. Hon får jättegärna vara med oss, men det är detta tjat om vad kl är? När ska vi gå in? Kan jag få stänga på tv?
Hon frågar och pratar bara för att ha en anledning att vara med.

Som sagt, det är jättekul att hon är med men man blir nipprig av att hon är så orolig.

Nu får det nog räcka. Skulle nog kunna fortsätta men men. Cornelia har ju som sagt fått en lillebror. Det funkar ganska bra och vi är en lugn och harmonisk familj. Vi bråkar aldrig eller höjer rösten. Min dotter och Malin som min sambo heter tycker mycket om varandra och funkar bra ihop.

Min sambo skulle gärna hitta på saker med Cornelia men hon är för orolig och osäker (Cornelia). Mammans förhållanden som hon har haft har inte fungerat så det har tagit slut. Kan detta vara en orsak till att Cornelia är orolig för mamma? Att hon känner ansvar för henne och måste ta hand om mamma? Eller gör jag något fel? Jag försöker verkligen höja hennes självkänsla genom att få henne att känna sig stor och duktig. Men detta verkar vara förgäves när hon kommit från mamman.

Där lekar hon nästan varje kväll med kompisar, sitter vid datorn eller vid tv. Jag är kanske av gamla skolan men tv stängs på vid bolibompa. Datorn på helgerna om det är tråkigt väder. Men hon kan ju inte vara eller leka själv. Hon kan ju inte gå ut och använda sin fantasi utan går då efter oss hela tiden.

Jag tycker SÅ synd om henne. Hon är ett barn som ska njuta av sin tid som barn. Men istället så är det som jag skrivit.

Vi har sökt hjälp hos BUP men dom ha kö. Är det någon som har ett tips?
Snälla hjälp oss......

Marie Berntsson

Hej!

Jag tror att det är flera anledningar varför eran dotter beter sig som hon gör.

Hon har gått igenom en skillsmässa när hon var liten och visst kan det leda till separationsångest. Men jag tror också att mamman kanske inte alltid har varit tydlig med henne när det gäller regler och gränser. Ett barn behöver ramar att röra sig inom så att de vet vad dom gäller. Om hon får som hon vill så blir hon ju naturligtvis bortskämd. Hon testar hela tiden, vilket är normalt i hennes ålder. Det hon gör hos mamman funkar ju och det testar hon även när hon är hos dig, men du säger att det ägger sig efter ett tag och det är för att du är tydligare med vad som gäller. Då tröttnar hon, men barna är smarta, de testar hela tiden. Hon har dessutom fått ett syskon vilket betyder att hon inte är i fokus längre.

Du har själv svaret på en kommentar du skrev:

"Hon frågar och pratar bara för att ha en anledning att vara med."

Absolut! Hon vill vara med. Hon vill vara delaktig. Hon vill känna att hon hör till familjen. Hon vill inte sitta ensam o leka på sitt rum när hon vet att lilebror och pappa och nya sambon är i vardagsrummet tex.

Så förekom henne, fråga du först om ni ska hitta på något. Låt henne hjäp till med blöjbyten osv, låt henne var delaktig.

Kontrolldelen kommer säkert från separationsångesten. Barn kan inte relatera till tid. Om du ska gå ut i garaget så säg till henne. Hon upplver det som om du bara försvinner. Men säg till att du går till garaget och är tillbaka om 5 minuter. Hon är förmodligen rädd att bli lämnad. Detta kommer gå över, men ni måste bekräfta henne extra mycket en period, kanske några månader ett halvår, tills hon känner sig trygg igen.

Hon kan visst använda sin fantasi men just nu väger rädslan att bli lämnad tyngre. Det är därför hon går efter er. Eller rädslan att ni ska välja lillebror framför henne. Om ni hjäper henne litegrann att "sätta igång" henne med någonting samtidigt som du klargör för henne att "jag finns här om du behöver mig" så kommer hon känna trygghet så småningom.

Hör gärna av dig igen.

Mvh
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Frida.L

Hej Robbs!

Jag håller med Marie i hennes svar. Det är mycket som bidrar till henes beteende.

Jag tror också som du skriver att Cornerlia känner ett ansvar över hennes mamma, tex. att hon inte vill lägga sig på kvällen för att mamma kanske gråter på kvällarna. Eller att hon inte vill vara hos dig för att mamman inte mår bra eller sköter om sig när hon är borta.

Men hon måste få vara nära, jag vet det är otroligt jobbigt att ha ett barn fast vid benet hela dagarna men det är det som hon behöver just nu. Låt henne vara med på allt, låt henne följa med utan att hon blir delaktig utan hon får känna tryggheten genom att bara vara med. Res dig inte upp utan att hon hinner förbereda sig för att följa med. Det kommer ta tid som Marie skrev men hon kommer släppa, först kanske med en hand, sen två därefter kanske hon går till ett annat rum osv...
Men i detta att hon får följa dig så mycket hon vill så finns det ramar om hur mycket det får bli, för att inte hugga sig själv i benet så tycker jag inte att du ska börja vila med henne som mamman gör. Håll på det som du anser är bra och fungerar, gå inte tillbaka i utvecklingen av hennes självständighet.
Vänta med att din sambo börjar ta kontakt, fokusera du vid henne först.

När hon känner trygghet så kommer hon börja leka och vara barn igen. det kommer vara tungt för dig den första tiden att göra detta, men du verkar vara beredd på att göra allt för ditt barn. Ge henne det fokuset nu och prata ut om din irritation om detta med din sambo så påverkar det inte Cornelia så mycket.

Lycka till hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

Robbs

Hej på er.
Tack för era svar. Det hjälper mig väldigt mycket.
Saken är att Cornelia har varit så här med just att vara rädd att
vara själv väldigt länge. Som ni skrev att det säkert har att göra med seperationsångesten och jag försöker verkligen att göra så gott man kan. Men lite hopplöst känns det, när det verkar som veckan hos hennes mamma gör att Cornelia kliver ett steg tillbaka i utveckligen och självkänslan. Jag gör inte allt rätt men man försöker ju iallafall så gott man kan.

Cornelia får hjälpa till vid blöjbyten osv, sitter och håller lillebror i famnen i soffan. Hon är jätteduktig och inte alls ledsen efter ca 2 nätter hos oss. Alltså hon gråter 2 kvällar men sedan är det bättre. Skulle hon få träffa mamman runt fredagen (vi byter måndagar) då börjar allt från början. Ledsen och lika orolig igen.

Vi provar att göra som ni säger... Så hör jag av mig om det blir bättre.
Tack för all hjälp.

MVH

Marie Berntsson

Hej igen!

Ni kanske ska pröva med tvåveckorsperioder istället. Alla barn är olika och dessa ständiga uppbrott med två dagars anpassning kanske är lite för mycket för henne. Om ni har barnet två veckor i taget hinner hon "landa" mer innan nästa uppbrott.

Och tyvärr har du rätt när du säger att hon tar ett kliv tillbaka i utvecklingen. Det är därför det är så himla viktigt att föeäldrar har en bra kommunikation även efter en separation så att man gör hyfsat lika.

Lycka till och återkom.

Mvh
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Robbs

Hej igen!

Vi har provat 2 veckor men lilla Cornelia längtade efter sin mamma och var ännu mer ledsen då. Der funkade inte. Nu så är hon 5 dagar hos mig och sedan 10 hos mamman. Men Cornelia vill vara där ännu mer. Sista veckan har gått jättebra, inget ledsen alls.. Jag tog med lillebror upp när vi skulle lägga Cornelia så det blev väl lite annat att tänka på än att sakna mamma... Eller oroa sig som hon kanske gör.

Jag skulle vilja ha Cornelia på full tid hos oss men det går inte mamman med på, alternativt att Cornelia är full tid hos henne men det funkar inte heller säger hon, mycket på jobbet och måste få tid för sig själv osv.

Jaja, vi får se, ger det ett tag så kanske det blir bättre. Tack igen för hjälpen.

MVH