CherryChili

Jobbar på en förskola, där finns det ett barn, han är helt enkelt jätte jobbig, han slåss, bitts, nyps, sparkas, förstör/har sönder saker, slänger saker på andra, har ner allt å hyllorna, springer runt och är allment hopplös, vad gör man? Är det någon form av AdHd eller något rent av?
En dag gav han mig en örfil, vad gör man? Inget hjälper, inte att säga till honom, inte att straffa, allt han gör är att fortsätta med sitt beteende, fröknarna, barnen, alla är rädda för honom även om han bara är en liten pojke, inge vidare på svenska är han heller så vet ju inte hur mycket han egentligen förstår men vore skönt med en resurs för honom...
Men inget händer... allt känns så hopplöst!
Jag vantrivs på jobbet! Är ju inte meningen att man ska göra det...

Krabaten

Jag tror inte att det finns några missanpassade personer, snarare att miljön inte är anpassad för personen. Kanske det inte fungerar att "straffa" honom för att det inte är konsekvent bestraffning.
Om jag beter mig dumt så säger mina föräldrar till mig så att min dumma handling får en konsekvens men om dom inte håller på konsekvensen efteråt så fattar ju jag att jag kan fortsätta för jag kommer ändå undan i slutändan. Man måste verkligen hålla på konsekvensen o inte ge efter.

CherryChili

Jag ger mig aldrig, jag håller vad jag säger, gör du något fel ,säger jag till 1 gång, gör du samma igen får du straff, gör du det igen höjer jag straffet beroende påvad det är! kanske det finns fel och rätt mängd av straff som inte jag känner till!
När inget funkar vad gör man då? När det inte finns någon på jobbet att fråga eller annars, ige kul att vara idélös!

Krabaten

Men vad säger hans föräldrar, dom måste väl bli inblandade om deras barn inte riktigt fungerar som han ska? Han kanske har värsta kaoset hemma, små barn är ju oftast ett resultat av sin omgivning. Han kanske inte vet hur han ska bete sig för att hans föräldrar inte vet det.
Han kanske gav dig en örfil för att hans föräldrar har gjort det. Jag gissar bara men små barn härmar ju för att sen växa upp för att själva förstå vad som är rätt o fel.

komplex

Först vill jag skriva att det är fint att du bryr dig om pojken. Du vill verkligen hitta ett förhållningssätt till honom. Jag hoppas du hitta ett!!

Om ett barn uppför sig som du beskriver är det något som är fel! När jag för länge sedan jobbade inom barnomsorgen fanns det speciella psykologer man kunde kontakta när det gällde knepiga barn. Det måste väl finnas något liknande fortfarande?

ADHD kan vara bekymret. Då är det viktigt att barnet får det diagnostiserat. Ju tidigare desto bättre. Det finns mycket kunskap om ADHD och hur man förhåller sig till barn med ADHD. Har man en diagnos kan det även finnas medicinsk hjälp.

Det kan ju också vara något knepigt i familjen. Det är tufft att vara invandrarfamilj. Kanske orkar föräldrarna inte med barnet som de borde. Kanske kan det vara en så enkel orsak som att barnet fått ett nytt syskon och reagerar så här.

En resursperson är säkert bra, men jag tycker man måste titta på pojkens hela situation. Tipsa föräldrarna om var de kan får råd och stöd någonstans (om det finns något sådant)...

limbo

Hej
Idag finns nästan i varje grupp minst ett barn med någon slags funktionshinder. Man kan spekulera om orsakerna. Själv har jag också mött barn som var aggressiva och med störningar med socialt bettende. För att jag var praktikant och vikarie hade jag möjligheter att göra sina egna observationer och tester med sådana barn. Det hjälper inte att straffa. Jag försökte varje gång komma nära, få kontakt visa uppmärksamhet, bjuda på lung lek, vissa något eller ge intressant uppgift. Jag observerade några sådana barn, och framför allt vilka situationer orsakar utbrott dvs vad är gnistan. Och sedan är det samtal med föräldrar, gärna både mamma och pappa för att ta reda på om det finn dysfunction inom familjen. Jag personligen är emot att så fort som möjligt diagnostisera och medicinera barn. Det bästa är att kunna filma hela gruppen när dom leker tillsammans man ofta upptäcker mycket som man ser inte annats.
Prova också hitta bra sidor hos din "busse" inte bara problem.
Hälsar/limbo

Frida.L

Hej CherryChili!

Tack för din intressanta fråga!

Jag känner igen mig i situationen som du och pojken befinner er i men det finns en utväg och lösning på den onda cirkeln som har börjat snurra.

Att sätta en diagnos är inget som jag kan göra, och innan det görs så finns det många lösningar man kan prova.

Jag kommer ställa några frågor som du får fundera över, du behöver inte svara men det kan hjälpa dig att reflektera över situationen.

Fundera över vilken roll han har fått av er pedagoger? Ger ni honom möjlighet till att vara bra och duktig? Får han sitta i famnen nån gång? Vissa barn som virvlar runt på förskolan blir helt paralyserde när man tar dem i famnen och håller dem mjukt med tydligt, dem slappnar av och uppskattar att någon hjälper dem att lugna ner sig.
Han har svårt att förstå språket och av allt tjat så har han säkert stängt av mycket också. Har ni arbetat med bilder eller stödtecken? Förklara genom bilder vad som ska ske under dagen så han är förberedd på det. Istället för att tjata och säga till många gånger gör tecken till honom, på så sätt lär han sig språket bättre också.
Observera honom i vilka situationer han beteer sig som värst, vad hade hänt innan? Observera varandra om han beteer sig olika mellan er pedagoger, förslag är att den som får bäst kontakt med honom har lite extra ansvar över honom, arbetar på att skapa en positiv relation genom att gå iväg och läsa lite, ha berörings övningar, låt honom hjälpa till.

Jag hade ett liknande barn i en barngrupp en gång. Även om det var tungt hemma men på något sätt hade vi skapat och accepterat hans beteende och hans roll på avdelningen, det var upp till oss att hjälpa honom att ändra på den. Jag sa till mina kollegor att denna vecka ska jag lägga allt fokus på honom, dem hjälpte mig med att avlasta mig med det andra. Under den veckan så såg jag inte till dem andra barnen, jag fanns där bara för honom. Jag och han arbetade med beröring, stödtecken, mycket lek där han fick styra, lek med roller där han fick prova nya roller, ansvar och konsekvens, i leken säga ja och nej och visa det på olika sätt, arbetade med känslor och att ändra ansiktsuttryck, tog promenader och tittade på djur (härmade läten för att stimulera språket). När han gjorde något negativt så tittade jag bort, visade att jag inte ville leka när han gjorde så men jag var ändå närvarande. Gjorde han något större fel som att slå någon eller kasta saker så sa jag bestämt till honom, med röst, kroppsspråk och tecken och tog bort han från leken. Det tog 2-3 veckor sen började han prata, leka med andra barn, var aldrig dum eller bråkig, han visste sina rättigheter och skyldigheter tydligare, visade omsorg och ödmjukhet till dem andra barnen. Hemma blev han mycket lättare och dem andra barnen lärde sig att han var en positiv person på avdelningen, en kompis. Efter några veckor därefter fick han förtroende för dem andra pedagogerna om att dem såg också honom som positiv numera.

Främst så måste ni ge honom något komunikationsmedel, genom bilder, tecken, berätta tydligare innan. Många barn blir svåra då dem känner sig missuppfattade, hjälplösa och mindervärdiga när dem inte kan kommunicera som dem andra kan.

Ha en öppen dialog med föräldrarna om hur han är hemma, hur hanterar dem situationer där? det kan vara så att han kommer från en kultur där man inte börjar uppfostra pojker förrän en viss ålder.

Ta gärna en specialpedagog som kan observera honom och er.

Tänk på att förskolan ska vara en frizon om han har det jobbigt hemma, han har åtminstone en bra sida hos sig, ta vara på den och stärk honom utifrån den. All lycka till!

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.