komplex

Hej,

Jag har en grabb på åtta år (adopterad från latinamerika vid 3 månaders ålder). Han är världens sötaste och gladaste lilla filur som finns, men har problem i skolan. Hans pappa och jag är separerade sedan tre år, har varannanvecka och samarbetet går mycket bra.

Sonen är ungefär som en femåring socialt. Är fortfarande i "leken" säger de på skolan. Han leker och ritar fantasivärldar. Han lär sig inte + och - fast vi jobbat mycket hemma och i skolan har han stödtimmar. Han är intresserad i början på lektionerna, men blir snart trött och tappar koncentrationen (men är inte störande).

Nu vill skolan ge honom ett bonusår, gå om tvåan alltså. Jag är lite orolig, mest för det sociala. Han har några riktigt bra kompisar i nuvarande klass och en väldigt bra fröken. Men jag förstår ju att en kille som inte kan svara på vad 5+3 är utan att räkna nogrant finger för finger inte kommer klara 3:ans krav där man börjar på multiplikation och annat. Skolan tror inte att han är obegåvad och det tror inte jag heller.

Jag undrar väldigt mycket om jag och mitt X har "skapat" denna omognad. Har vi givit honom otillräcklig stimulans? Varken jag eller min man är särksilt pratsamma, jag har själv märkt att vi diskuterar och kanske förklarar mindre än andra föräldrar gör. Han är ju så jäkla snäll, så vi behöver nästan aldrig bli arga. Sedan han var riktigt liten har det räckt att förklara en gång när att han t.ex. inte fick röra videon. Han sover fortfarande mest i min säng när han är hos mig (kan det påverka den mentala utvecklingen)? Jag är ofta väldigt trött och energilös men försöker lösa sådana perioder med att se till att han träffar mycket kompisar.

Jag har läst mycket för honom. Han vill fortfarande bara läsa böcker med bilder. Vi har köpt pedagogiska dataspel, men han är måttligt intresserad av dem. Jag har försökt få honom intresserad av måtten när vi bakar och hur klockan fungerar. Det intresserar honom liksom inte (men han kan namnet på alla dinosaurier och skilja på en mängd skalbaggar och andra kryp).

Jag och mitt X jobbar på många olika sätt för att hjälpa sonen med skolarbetet med små resultat. Vi har gått till en sensomotoriker som givit oss ett program som ska träna bort några oönskade reflexer och förbättra koordinationen.

Det jag skulle vilja veta är om det finns "typiska" beteenden hos vuxna som kan leda till att barnet utvecklas långsammare?

Frida.L

Hej komplex

Tack för ditt intressanta inlägg.

Han blev adopterad vid 3 månaders ålder och ni separerade när han var 5 år. Jag säger inte att jag har rätt men det kan vara så att han vid sina första månader i livet inte fick sina grundläggande behov tillfredsställda, genom mycket kroppskontakt, närhet och social stimulans från sin mamma. Barn stannar kvar i sitt utvecklingssteg tills det har blivit tillfredsställt, vilket kan följa med till vuxen ålder ibland. Exempelvis genom större närhetsbehov och fysisk kontakt.

Ni skriver att han är 8 år idag men är som en 5-åring i utvecklingen, varför tror du att han har "stannat kvar 5 åringen", åldern där du och din man separerade? Vad är det som gör att han håller fast vid denna ålder, och inte tillåter sig till att växa och bli mognare? Det är frågor som jag ställer mig i funderingen om ert barn.
Adopterade barn hittar snabbt sina överlevnads strategier, vad dem behöver göra för att hålla fast vid det som dem har (för att inte bli övergivna igen). Vissa barn kan stanna till i utvecklingen medans andra kan utvecklas snabbare än sin ålder för att hänga med, överleva och vara till lags. Till exempel kan det vara så att hans överlevnads strategi har blivit att han stannar kvar i 5-åringen för innan det så var det bra i familjen när ni levde tillsammans, är han nu rädd för att gå vidare i utvecklingen av fara för vad som kommer då. Kommer det bli någon ny förändring för honom då. Är han ett fint och duktigt barn för att vara till lags för att inte bli övergiven igen? Han tänker inte dessa tankar medvetet men på ett omedvetet plan kan det vara såhär han resonerar.

Jag är övertygad om att du och din man har gjort allt ni har kunnat göra för er son under hans uppväxt vilket du ger bra exempel på.

För att han ska komma vidare i utvecklingen, få en skjuts framåt finns det något annat ni kan göra för honom. Vad händer om ni skulle testa en ny väg för honom. Att stimulera honom socialt, som en liten 5 åring där han är istället för att lära honom räkna, mäta osv.. Om något man gör inte fungerar och ger resultat, testa något annat.

Till exempel:
Om ett barn stannar på steg 4 i utvecklings stegen och inte kommer vidare till steg 5 så hjälper det inte att stimulera barnet på nivå 5 för att det ska komma vidare. Utan man måste stanna kvar och ge stimulansen på steg 4 (eventuellt 3) tills barnet själv är redo för att gå vidare. Medan man är öppen och uppmuntrar barnet till att ta steget vidare.

Jag hoppas att det var någolunda svar på din fråga. Du är välkommen att kontakta mig för vidare diskussion.

Skriv gärna tillbaka om hur det går för er.

Varma hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

komplex

Tack Frida för ditt svar.

Ditt svar gav mig ett par nya saker att tänka på. Jag har inte reflekterat över att själva adoptionen skulle spela in, han var ju så liten när han kom till oss. Men två och en halv månad på barnhem kanske sätter sina spår.

Jag funderar också över nya strategier. Just nu står det stilla i mitt huvud vad det skulle vara. Ska jag bli lite tuffare mot sonen? Inte gå med på att han inte vill åka karusell på Gröna Lund eller gå ner och handla själv i konsum? Jag är väldigt "snäll" och han är väldigt bunden till mig. Minst en gång om dagen får jag höra att han älskar mig (och det värmer). Hans pappa är tuffare mot honom på ett mer latinamerikansk sätt (pappan är också från latinamerika). Jag och mitt X är väldigt olika, men väldigt måna om vår sons bästa och är ense kring de flesta stora frågor. Min förhoppning är att vi kompletterar varandra.

Frida.L

Hej komplex

Allt som sker i ens liv spelar in på något sätt, mer eller mindre. Så jag tror att en sådan stor sak som en separation i barndomen och adoption spelar in i hans s'tt att vara idag. Det behöver inte bara vara negativt men något att ha i åtanke.

Det är svårt att säga om du behöver bli mer hård utan att ha träffat barnet. Men vad känner du själv? Vill du ens det? Vill du att han ska bli mer självständig och därmed släppa lite taget om dig som mamma?
Alla behöver känna sig behövda på något sätt genom att till exempel få ta ansvar. Det kan vara ett sätt för honom, i början kanske han motsätter sig det av rädslan för att behöva klara sig själv (han måste vidga sin trygghetszon) men när han klarar av små och stora saker så kommer det att stärka honom.

Det är jättebra att ni kompleterar varandra, föräldrar behöver inte vara lika mot sina barn. Genom erat sätt så ger ni honom fler möjligheter till att möta olika problem, syn sätt och personligheter.

Bor ni i Gbg träffar jag er gärna för att kunna säga mer om pojken, hur ni kan stötta honom.

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

komplex

Tyvärr bor jag inte i Göteborg (bor i Sthlm). Jag har förökt hitta något stöd för förälder som känner att hon inte orkar/räcker till. Det finns BUP för barn, men problemen är mina snarare än sonens.

Finns det "föräldrarcoacher" där kontaken/terapin fokuserar på barn/förälder relationer? Jag har sökt men inte hittat.

Frida.L

Hej komplex

Man kan få rådgivning via BUP även för föräldrar. Skolan kan nog stötta er i detta också. Annars så finns det ett företag som heter föräldracoacherna och dem är i Stockholm, sök på det så hittar du dem nog.

Vilken bra insikt du har kommit till, att du har hittat vart problemet ligger, det vill säga kanske mer hos dig än hos honom.

Lycka till!

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

komplex

Det har gått åt rätt håll för mig och min son sedan vi skrev här sist. Skolan tog vår oro på allvar och satte in rejäla stödresurser för vår son. Vi har haft flera möten och diskussioner och känner stöd, och har ett stort förtroende för dem!

Både jag, mitt X och skolan har sett stora framsteg i utvecklingen. Det känns bra!

Jag har tänkt mycket på vad Frida skrev :
"......... kan det vara så att hans överlevnads strategi har blivit att han stannar kvar i 5-åringen för innan det så var det bra i familjen när ni levde tillsammans, är han nu rädd för att gå vidare i utvecklingen av fara för vad som kommer då."

Jag tror det stämmer. För ett tag sedan tog han upp vår separation och flytt och hur förvirrande han upplevde att bo på två olika ställen. Jag var snurrig i huvudet jämt, sa han.

Frida skrev också "Vill du att han ska bli mer självständig och därmed släppa lite taget om dig som mamma?"

Självklart vill jag ha ett självständigt barn! Men jag har svårt att tvinga honom göra saker när jag ser förtvivlan i hans ögon. Det kan vara en sådan enkel grej som att gå och köpa lördagsgodiset själv. Han blir oerhört stressad av att inte kunna räkna pengar. Men ett framsteg var väl häromveckan när jag fick ut och leta efter honoom i skogen i en dryg halvtimme. Han har aldrig givit sig iväg på egen hand förut! Fast jag kunde inte låta bli att föreläsa lite för honom efteråt. Det kunde ju faktiskt varit farligt....

Instinct

Hej

Jag tror det finns en god risk att inget du eller din sambo gjort har påverkat sonen. Vi lär oss alla olika fort. Om man ser på din sons klass utan honom, så ligger ju INGEN exakt lika. Din son råkar vara "sist", men någon ska ju vara det också, eller hur?

Jag tror, att din son har en jättetalang för något annat istället för t.ex. matte. Så brukar det oftast vara. Så var (är) det för mig. Jag kunde helt enkelt inte lära mig matte i skolan lika bra som de andra. Än idag är jag hopplös på det. Min hjärna har helt enkelt så mycket svårare för matte än andras hjärnor.

Men som motvikt, så är jag bra på att skriva och har känsla för design (om jag får säga det själv).

Vad du borde göra är att se på din son och försöka lista ut hans talanger. När du kommit på dem så ska du uppmuntra dem och kanske sätta honom i situationer där han kan få utlopp för dem.

Kanske är han extremt snäll jämfört med andra barn? Det kan ses som en egenskap att ta tillvara på, men tyvärr ser vi ibland bara på barn i termer av "Är han/hon bra i det skolämnet eller inte". Visst är det aldrig fel att vara bra i skolan, men som sagt, det finns en plats för oss som inte är några genier också.

Ett bonusår låter dock inte fel i mina öron.

Frida.L

Hej komplex!

Tack för att du skriver tillbaka och berättar hur det har gått, och väldigt roligt att höra att ni har tillsammans gjort sådana framsteg!

Alla är bra på något, mer eller mindre. Det som man inte är bra på kan man komma undan genom att hitta strategier som fungerar för en själv. Jag har själv svårt att räkna, speciellt framme vid kassan men har löst det genom att betala med mer pengar så personalen får räkna åt mig genom att ge tillbaka en summa.

Ur denna förtvivlan innan man gör nya saker så växer det en enorm styrka och självkänsla när man har klarat av det. Det ska du tänka på när du manar på honom att testa nya saker.

Tack för din återkoppling och fortsatt lycka till!

Hälsnignar Frida

__________________
Frida är utbildad Powerthinking Master hos Comunicera och arbetar med barn, ungdomar och föräldrar. Frida är duktig på att ta barnets perspektiv och arbetar med att stärka barnets självkänsla och handleda föräldrar. Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.