tänkaren

Hej!
Snälla hjälp mig! Jag är en mamma med en envis tvååring. Hon testar mina gränser och gör det i stort sett hela dagen. Det är mycket gap och gråt. Jag är medveten om att jag kan vara för tjatig ibland men är även tillmötesgående. Hon vill bestämma mycket själv och hon blir arg när det inte blir som hon vill. Jag är mycket själv med henne då hennes pappa jobbar kvällar också. Vi har mycket människor runt om kring oss och hon har blivit bortskämd av alla. Det är vårat första barn och hon är förövrigt underbar men jag orkar inte mer. Det är jobbigt kring maten, hon testar mig hela tiden (trotts att jag står på mig), hon ska alltid ha som hon vill.
När jag har fått nog skäller jag på henne så att hon blir rädd för mig och jag vet att det är fel. Hur ska jag tänka och göra när jag inte orkar mer????????? Jag får så dåligt samvete när jag tappar tålamodet. Jag kanske kräver för mycket av henne??

MVH Tänkaren

Sofie Österlund

Hej

Det bästa tipset jag kan ge är att vara konsekvent. Vill hon ha godis och inte får det så ska det inte hjälpa hur mycket hon tjatar. Ju mer hon skriker desto bättre är det eftersom då lär hon sig till slut någon gång att det inte hjälper

Barn behöver få skrika av sig, men handlar det här kanske att hon är van vid att få som hon vill vid skrik... då är det inte konstigt hon inte förstår om du blir arg...

det är bättre att låta henne vara... jag brukar säga till vår dryga ettåring, på ett bestämt men inte elakt sätt, ligg du där och skrik hur länge du vill, jag älskar dig ändå men du får inte som du vill. det hjälper inte

sen ignorerar jag honom tills han slutar... jag tror han mår bra av det... han har också ett väldigt humör men allt handlar om vem som är envisast,,, och låter man dem vinna en gång, får man det jobbigt tio gånger därför är konsekvent a och o

Lycka till och skriv gärna hur det går, tänker på er

kraaam

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

tänkaren

Hej Sofie!
tack för att du svarar. Det värsta är att jag gör precis som du skriver, jag står på mig och jag brukar också ignorera henne. Men jag är väl den enda som gör det av alla som hon har runt om kring sig. Men ta som exempel att hon spottar och brukar hota med att hon ska göra det. Jag säger till henne och detta har pågått i en månad när ska hon förstå att det inte är ok och att mamma blir arg. Kan jag kräva att hon ska förstå??

MVH Tänkaren

Sofie Österlund

det tycker jag du kan... men akta dig för att höja rösten och skälla på henne... råkar man göra det är det en sak, klandra dig inte då, men risken finns om du gör det för ofta att det blir en kamp där du lär henne att det är okej att skrika...

Ett sätt att bryta spottandet är att visa att man inte bryr sig... sen låta henne torka upp det själv om hon klarar av det... Fråga henne, har du gråtit färdigt nu? Då får du städa efter dig

Annars får du fortsätta som du gör. Hon testar dig nu... håll ditt tålamod så kommer hon att älska dig för det. Sen tror jag du måste ta ett allvarligt snack med dem runtomkring. Barn gör allt för att splittra föräldrarna och hon ska absolut inte få som hon vill av de andra för då får du mycket mer onödigt jobb

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

tänkaren

Hej Sofie!
Jag är glad över att du svarar mig. Tyvär så förstår inte hennes pappa mig så jag har slutat prata med honom när det gäller uppfostran. Mitt problem är nog att när mitt tålamod tar slut så tappar jag behärskningen och jag måste hitta ett annat sätt att hantera det. Men jag ska prova att ignonera henne när hon gör eller säger något som jag inte gillar. Hon började prata tidigt och har varit tidig i sin utveckling jag vet inte om det är som får mig att kräva mer av henne. Men jag ska prata med min omgivning. Jag är så trött på att allt vi gör ska vara jobbigt och tjatigt.
Jag ska ha dina råd i mina tankar.

kram tänkaren

Sofie Österlund

Tack, glad att kunna hjälpa

Förhoppningvis får du svar av någon expert också, de brukar bara ha lite mycket att göra ibland, pröva lägga ut tråden på nytt annars och skriv i ämnet att du vill ha svar den här gången om de glömt bort dig

Jag förstår om du är trött men det med din kille låter inte alls bra. Om ni inte förstår varandra nu hur ska det gå när hon blir äldre? Hon kommer ju lära sig det här och alltid värre och värre vända er emot varandra (vanligt att barn gör så) Eller det kan bli så iaf... det är viktigt att lita på varandra i förhållanden. Jag rekomenderar dig att gå in på Råd information tips kärlek reltioner äktenskap skillsmässa otrohet förälskelse attraktion och läs, sen tycker jag om du har möjlighet att ta med dig din man (eller om han inte vill) gå själv till Jonas föreläsning om relationer. Har själv gjort det och det är väldigt intressant och givande... ge en nya perspektiv, och hjälp att förstå varandra,

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

tänkaren

Hej Sofie!
tack för tipsen. Jag skall kolla upp föreläsningen med Jonas. Tog ett allvarligt snack med honom idag, vi får se hur långt det räcker. Jag ska ha dina råd och tips i mina tankar.

Kram Tänkaren

Frida.L

Hejsan!

Jag kan svara på ditt inlägg så snart jag hinner.

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad i Master Powerthinking. Hon arbetar främst med barn, ungdomar och föräldrar. Med kognitiv inriktning arbetar hon bland annat med beteendesvårigheter, ångest, depression, självkänsla, oro, tvångstankar och skilsmässosvårigheter. Hon är duktig på att ta barnets perspektiv, få förtroende och en fin kontakt med barnet. Du som förälder kan få handledning av Frida om hur du kan kommunicera och förstå ditt barn bättre.
Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027.

Sofie Österlund

Vad tänkaren... du löser detta
kramar

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

luvan

Hej
Min son var också väldigt envis när han var liten , jag tjatade och skällde tills en dag kom när jag själv insåg att detta håller inte.

Jag började med att verkligen bli konsekvent , hade jag sagt nej så var det nej om han då började skrika så fick han sitta på en stol i vardagsrummets hörn och skrika klart . Jag var stenhård med att han fick sitta still på stolen tills han var klar helt enkelt . En gång satt han där i lite över en timme men efter den gången gav det resultat . Han försökte naturligtvis att gå därifrån men jag sa ingenting åt honom utan att jag lyfte tillbaka honom och sa i lugn samtalston åt honom att när du skrikit klart så får du gå härifrån. Samma procedur uppspelade sig ett flertal gånger men jag bet mig verkligen i tungan och var lugn hela tiden. Han fick sitta där medans jag gjorde något annat , typ diskade el städade eller något. Det blev kortare och kortare stunder som han fick sitta på den lilla stolen .Tillslut så lärde han säg att behärska sig och den lilla stolen försvann Idag är han en väluppfostrad tonåring jag är stolt över och det tror jag att du också kommer att vara en vacker dag

Den metoden fungerade för mig iaf , jag kan ju inte säga att den funkar för ditt lilla barn .
Detta med pappan och du inte är överens i hur uppfostran ska vara skulle jag råda er att ta hjälp av familjerätten , ett samtal med dom kostar inte så mycket och det kanske kan hjälpa er med lite råd och någon som hjälper er att reda ut problemen.

Omgivningen måste du få att förstå att det är du/ni som bestämmer över barnet säger ni nej då måste du få omgivningen att förstå att du/ni menar det.
Så här tycker och tänker jag , ett litet råd bara

Lycka till
Många kramar från mig