Lats

jag har precis blivit tillsammans med en tjej som lämnade sin man för ett år sen. Såhär i efterhand inser hon själv att hon aldrig älskade den mannen, och har under åtta år funnit sig i diverse kontrollbehov från hans sida. Han är absolut inte rakt i genom ond, men han efter skilsmässan gått ner sig rejält och menar på att livet inte är värt nånting utan min nuvarande flickvän. Han ser allt i svart och uttrycker hur mycket han hatar henne i telefon. Egentligen är det väl precis tvärtom ...

Jag känner att jag skulle vilja ha lite råd till oss vad gäller deras gemensamma fyraårige son, som nu så klart blir lite av en styvson till mig om vår relation fortsätter. Sonen är oerhört livlig, karaktärsrik och har ett enormt sjävförtroende, men detta är problemen:

att hans pappa intalar honom att "mammas mat är värdelös, det vet du va?", "mamma kan inte köra bil - hon kör som en galning" och andra såna här påstående för att på nåt sätt få sonen att också tycka illa om sin mamma. Så så klart är ju min flickvän väldigt rädd att sonen en dag ska lämna henne. Hon får inte heller prata med sonen under veckan han är hos sin pappa, för pappan svarar inte i telefon helt enkelt. On nu när hon träffat mig så blir hon så klart rädd för hon undrar vad hennes ex-make ska få för sig.

Vad gör man i en sån här situation? För mig så verkar det ju helt uppenbart att dom måste komma till nån form av överenskommelse i fråga om sonen, och att ex-maken måste reda ut sitt eget mående. Det är ju en vecka i taget som gäller just nu, men hur ska det liksom utvecklas när han blir mer och mer bitter för varje dag. Hur ska det påverka sonens uppväxt? Men hur fan gör man? Hur startar man en sån process? Finns där nån därute som har råd?

Delfinen

Hej !

Jag är ingen expert , men välkommnar dig till detta forum.

De är ingen lätt sits du satt dig i.
De måste försöka komma överrens som du säger men de är inte lätt när han är så bitter på sitt ex. Hon måste vara lyckligt lottad som träffat dig ,som vill hennes bästa i detta.

Mitt råd är att ni tar och bjuder inom honom och sitter i lugn och ro för att prata en stund och försöker reda ut detta ,och samtidigt har du en chans att presentera dig. Vet att det kan fungera då min bror har 4 barn med två olika. Har sett till att mina frd svägerskor fått min bror till detta. Visst de blir lite hög volym, och de är viktigt att inte barnen inte är hemma då .


Lycka till

Kram

Lats

Tack för ditt svar, och ja, hon är nog lyckligt lottad som hittar någon som uppmuntrar henne i en sån här sits

Problemet är att han vägrar att träffa henne överhuvudtaget. De träffas bara de ynka sekunder de måste, men jag antar att det rätt så ofta lämnar sonen via dagis och som sagt, han tar inte ens luren när hon ringer.

Han kan ju få hata mig ett tag, men mamman behöver han ju inte baktala ...

Spontant hade jag ju velat att hon säger till honom att "jag förstår att du är extremt bitter på mig, men snälla, måste du låta detta gå ut över vår son" (om du förstår), eller att hon skickar ett brev som han kan begrunda, men tydligen är han så bitter att han förmodligen inte kommer svara, men fortsätta att baktala henne. Vad gör man då? Skickar en tvångsterapeut liksom? Är det så här det fungerar, att antingen kommer föräldrar mer eller mindre överens, eller så måste nåt hända så till den grad att det blir ett beslut i rätten? man kan väl liksom inte tvinga nån i familjeterapi eller dylikt?

Marie Berntsson

Hej Lats!

Starkt inlägg som berör mig, alltid när barn far illa. Så här kan det bara inte fortsätta.
Ni ska göra ALLT NI KAN för att få det bättre. Jag beundrar dig för ditt engegemang!

Jag önskar jag kunde komma till pappan som "tvångsterapeut". Men naturligtvis fungerar det inte så.
Börja med att prata med honom. Be mamman ringa honom och att de två träffas utan sonen på ett neutralt ställe, ett lugnt café eller något. Han måste komma till insikt i att han skadar sonen med allt detta förtal. Hans bitterhet måste han få hjälp med. Sonen kommer vända mamman i ryggen men när han växer upp och förhoppningsvis börjar fatta att pappan baktalar honom kommer han börja hata sin egen pappa. Pappan använder nu sin son som ett vapen mot mamman vilket är direkt skadligt psykiskt för sonen.

När mamman pratar med pappan är det viktigt att gå varsamt fram. Anklaga honom inte - då kommer han bli ännu mer bitter. Utan det bästa är att släppa det gamla och bara titta framåt. Lägg ingen skuld på pappan utan försök få honom att följa med till en familjeterapeut. Visst kan man anmäla honom anonymt men det gör förmodligen att han drar öronen åt sig och blir ännu mer återhållsam. Ta en vecka i taget men det får inte fortsätta så här. Börja mjukt och försiktigt, går inte det så får ni ta till den hårda stilen med allt vad det innebär. Dvs ansöka om enskild vårdnad osv.
Men det är så synd om det skulle behöva gå så långt. Det är så onödigt så det bästa vore om pappan kom iväg till terapi. Mamman kanske tom kan följa med även om de inte är ihop.

Och självklart bör hon säga "jag förstår att du är extremt bitter på mig, men snälla, måste du låta detta gå ut över vår son". För det är ju precis så det är. Han kan inte låta sonen ta hans smärta över att relationen har brustit.

Jag tror också att det är bra om du håller dig i bakrunden men så småningom kan ni ju ses och då är det också viktigt att du förklarar att du inte vill ta hans plats som extrapappa utan enbart kommer finnas där som en bonusfigur i pojkens liv. Många pappor känner sig hotade av just det.

Men jag tror att du har ganska mycket insikt i detta ändå. Men försök, gör allt ni kan innan det blir försent. Pojken kommer att bli förvirrad av allt förtal och det kommer att leda till att han inte kommer att ha tillit till någon.

Hör gärna av dig igen.

Hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Delfinen

Hej!

De är många som inte kommer överrens, och de är synd. De har ju en gång älskat varandra och man kan ju undra vad som gått så fel. Deras barn är ju viktigast och om inte annat får de bita sig i tungan och se till att de fungerar , då det går ut över honom.

En ide som du kan föreslå är ju att mamman pratar med socialen, de kan i många fall hjälpa till och medla mellan parterna eller familjerådgivnig.
Många är ju rädda att vända sig dit, men de har god hjälp och de är ju dem som kallar honom om mamman pratar med dem . Och de ligger ju henne till fördel då hon vill att de skall lösa sig.

Kram

Lats

Tackar för svar!

ja socialen är väl inte omöjlig i slutändan, men det hade ju varit gött om han själv kom till insikt till att börja med ...

Vad Marie skrev där om att stämma möte med honom - som det är nu så vägrar han att prata med min flickvän. Om hon ringer så är det inte ovanligt att hon bara får ett sms tillbaks. Shit vad bisarrt egentligen. Jag tror att hon är så rädd för all detta och är så rädd om det hon har med sin son så hon kanske inte riktigt ser hur sjuk situationen håller på att bli, ja eller i alla fall vågar hon inte inse det.

Men är det inte det som är första steget, att dom två måste prata om situationen. Satsa på att om han inte svarar, så får hon i alla maila honom och så tar man ett steg i taget. Skulle där sen inte bli nån öppning så måste man börja koppla in externt folk. (?)

Men jag dömer inte honom. Jag har själv haft problem med självkänslan och det här handlar ju bara om det i grund och botten. Han måste ju dock bli "frisk" i det här hänseendet så inte sonen får det alltför jobbigt. Det här med att jag inte tar fadersrollen och sånt, det känns det som att jag är helt med på.

Marie Berntsson

Hej!

ja det är ju jättejobbigt att han vägrar prata. men be henne skriva ett försiktigt mejl. Möt upp honom på HANS villkor, även om ni känner tvärtemot. Han behöver nog bli bekräftad i att han är sårad. Jag tror att du vet, det känns som om du har ganska stor koll på vad det handlar om. Visst kan ni eller din flickvän och pappan sitta tillsammans med någon som medlar, det kan ju tom vara bra till att börja med.

Ja, ta ett första steg. Och spinn vidare på det. Visst är det jobbigt att inse att det kanske spårar ur, men ju förr desto bättre.

Och visst har du rätt i att det handlar otroligt mycket om självkänslan.

Lycka till!

Mvh
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

Lats

Faktum är att det just idag spårade ur när hon berättade att hon vill byta dagis till en ny stad som ligger 1.5 mil bort. Detta innebär ingen störe skillnad för honom rent praktiskt men han hotade direkt med vårdnadstvist och grejer. Tydligen låter han så stark och auktoritär så min flickvän har svårt att hantera det. Han vägrar komma till försoning - säger att den dag det har gått tillräckligt lång tid, då kanske han kan börja möta henne en aning mer, men jag menar herregud, ska barnet växa upp i nån sån här j**** process som bara gör skada. Nej, nu är det väl snack om att kontakta socialen redan nu och se vad vi får för råd. Han vägrar ju att snacka om det, och vägrar inse att hans egna reaktioner inte på nåt sätt gynnar sonen.

Tack för engagemanget och era svar!

Lats

och ja, jag tror också att det hade varit mer lyckat att han hade snackat med en tredje part, men som sagt, det är tvärstopp. Man måste ju börja nånstans liksom och kan han inte på nåt sätt möta det hela så blir det ju svårt ...

Delfinen

Hej!

Förstår inte vad han menar en;säger att den dag det har gått tillräckligt lång tid, då kanske han kan börja möta henne en aning mer?

Ligger något i detta och vad menar han i sådana fall?


Men du har rätt i ditt tänkade och hoppas ni kommer till en lösning.

Kram