jope

Jag har alltid haft lättare för relationer med tjejer än med killar. Iallafall om vi bortser från det där med emotionell närhet. Å ena sidan känner jag ett behov av att vara självständig. Å andra sidan har jag ett behov av att tillfredsställa andra. De två behoven går i konflikt när jag kommer in i en relation (privat såväl som i yrkeslivet).

Det är först den senaste tiden som jag har kopplat ihop det med min mamma. Det blev en komplikation när jag föddes. Allt gick bra men jag hade nog turen på min sida. Det är svårt att se sina egna relationer objektivt men jag tror nog att mamma alltid har bundit rätt hårt till mig. Det händer fortfarande att hon drömmer mardrömmar om förlossningen och ofta får jag en känsla av att hon pratar mer om känslor med mig än med pappa. Jag var ett självständigt barn med ett vuxet beteende i en trygg familj. Idag är jag en hyvens ung man, på gränsen till helylle, om än något självständig.

Vad gäller de två behoven som jag öppnade inlägget med så tycker jag att gränsen för min personliga integritet är ok men att jag överreagerar emotionellt när den överskrids. Det visar jag oftast på ett verbalt, men behärskat korrrekt, sätt. Jo... jag är "duktig" på att behärska mina känslor.

Behovet att tillfredsställa andra har jag svårare för. Det blir lätt så att jag glömmer mig själv och jobbar mig in i väggen, återigen utan visa tydliga signaler, för att sedan dra mig undan och slicka mina sår.

Att se tendenserna hjälper mig att sätta gränser oavsett var beteendet kommer ifrån. Samtidigt kan jag få bra hjälp på vägen om jag känner till bakgrunden. Vad säger ni... borde jag se närmare på min relation med min mamma? Hur?

Tack på förhand

/jope

Marie Berntsson

Hej!

Jag tycker att du verkar var på det klara med vad det hela handlar om. Om du ska se närmare på din relation med din mamma kan bara du avgöra. Då får du fråga dig hur mycket det påverkar dig i vardagen. Har du accepterat det som har hänt och att hon kanske har varit lite överbeskyddande pga omständigheterna så kanske inte dina problem egentligen handlar om mamman i sig. Du måste hjälpa dig själv först - innan du kan hjälpa någon annan. Detta har du säkert hört, men har du gjort det i praktiken?
Du har förmodligen ett "helper"-beteende, dvs du hjälper andra och mår bra av det. Det är inget fel på det, men det får inte ske på bekostning av din egen hälsa.

På vilket sätt överreagerar du? Vem säger det?

Du kan alltid gå i terapi för personlig utveckling och för att titta på bakgrunden till dina problem. Men lägg inte enbart fokus på din relation till din mamma, utan se på helheten, och även på din relation till dig själv.

Hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

jope

Tack Marie
Som du misstänkte så var svaret ingen nyhet för mig.

Jag postade frågan här eftersom jag trodde att det kunde finnas en koppling till min uppväxt. Det var skönt att höra dig bekräfta den misstanken. Det gör det lite mer greppbart för mig. Jag är mer intresserad av nutid än dåtid men nutiden handlar om mig som vuxen och den dialogen hör kanske inte hemma i ett forum om relationen barn-vuxen.

Tack än en gång

/jope