mariatösen

Hej
Jag och min man har haft det kämpigt många år. När barnen var små klagade han ofta över vårt dåliga sexliv, d v s att det tog minst 7-10 dagar innan jag ville och om det inte funkade då (pga hans potensproblem som bottnar i ms) så var det jag som var en frigid jävel. Till slut trodde jag på det, och ville testa om min lust var borta. Jag var otrogen några gånger med en kille. Hade inga djupa känslor för honom, utan behövde bara bli sexuellt bekräftad. Min man fick reda på det. Sårades djupt - så klart. Och jag var definitivt inte frigid utan hade hur mycket lust som helst. Vilket fall som helst, detta har lett till ännu sämre relation, men vi har försökt lappa ihop det i 4- år nu och inte lyckats alls. Mycket hårda ord får jag höra och jag stänger av mig mer och mer.
Vi har två barn ihop 13 och 15. Ett hus med tre våningar som vi inte kan bo kvar i, pga hans ms och handikapp och för att vi inte trivs ihop. Nu vill vi istället ha två lägenheter.
Min fråga är inte vår relation, utan när ska man berätta för barn att man ska skiljas? Vi har pratat om att sälja huset länge, inför dem också, och jag tror det är jobbigt för dem att höra om ev flytt, utan att något händer. Jag är övertygad om att vi föräldrar ska hitta en lösning. skaffa två boenden och sedan berätta för barnen. Eller har jag fel?

Marie Berntsson

Hej Mariatösen!

Det finns nästan aldrig ett "rätt" tillfälle att berätta för barnen. Men det finns några viktiga saker som man ska tänka på.

Berätta för barnen tillsammans. Både du och pappan måste vara närvarande. Vik sedan kvällen och ev dagen efter till detta. Ni har ungefär en minut på er att förmedla det ni vill ha sagt. Sedan börjar deras tankar snurra. Och det viktigaste där är att bekräfta deras känslor - vad dom än känner. Det kan vara förnekelse, ilska, sorg, gråt skrik eller att de överhuvudtaget inte vill prata om det, blir tysta helt enkelt. Det är helt ok, det är deras första reaktion. Låt deras känslor komma fram. Nu är ju barnen ganska stora, men när det gäller skillsmässor så är det i de allra flesta fall så att barnen tar på sig skulden - oavsett ålder. Därför är det oerhört viktigt att gång på gång förmedla att det inte är deras fel, att det enbart handlar om dig och pappan.

När det gäller din fråga om när ni ska berätta så är det viktigt att det ni säger kommer att ske. Det är ingen vidare bra idé att berätta att ni ska separera och sedan bo kvar tillsammans i ytterligare ett år för att ni inte hittar något annat. Däremot är det inte helt bra att "gå bakom ryggen" på barnen och från en dag till en annan berätta att ni ska skiljas och att ni ska flytta till nya lägenheter på en gång. Barnen behöver lite tid att smälta det hela på, och det måste ni vara beredda på.

Du känner dina barn bäst, fundera på hur du tror att de kommer att reagera och utgå från det. Visst är det bra att ha nytt boende ordnat, men det är en stor sak när man är tonåring att flytta från något där man bott i hela ens liv. Och dessutom få två nya lägenheter.

Lyssna på dom, barn är ganska bra på att berätta vad de vill - om vi vuxna bara lär oss att lyssna på vad dom säger.

Hör av dig om du har fler frågor.

Hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

mariatösen

Allt det du skriver låter bra, men så hemskt för barnen. De ska inte behöva ha två lägenheter - det är ju inte dem som har valt detta, och det är synd om dem att leva med skilda föräldar. Lika hemskt som det säkert är för dem att leva i en familj utan kärlek Jag vet inte om jag klarar av detta.... Det är ju barnen som är de största förlorarna, och totalt utan skuld till detta...

mariatösen

mina barn kommer inte kunna uttrycka sig, bara vara arga. Egentligen borde det vara förbud att skilja sig, så länge föräldrarna inte missbrukar, slåss eller skriker, isåfall borde föräldrarna ha två boenden. Och låta barnen ha kvar sina rum och sin trygghet. Det är skitsnack att barn anpassar sig och att barn mår bra om föräldrarna mår bra. Det är vår egen övertygelse, fö-r att slippa ha dåligt samvete. Jag har sån ångest för att ge mina barn detta besked.... Pressar mig att leva kvar i ytterligare några år heller nästan... vi slåss inte, bråkar inte, det e bara min man som har en avmätt och sur ton hemma. JAg kan bita ihop och vara vän. Eller är jag helt tokig som skriver så här?

Marie Berntsson

Hej!

Nej, du är inte det minsta tokig som skriver som du gör. Du berättar enbart vad du känner och det ÄR jobbigt att separera, för alla inblandade.

Men återigen, barn känner av om du inte mår bra. Vill du hellre ge dom en syn där det är okej att leva i ett kärlekslöst äktenskap? Att det är rätt att "bita ihop och stå ut"?? Är det det som du vill förmedla till dom?

Eller vill du förmedla att man ska ta vara på sina egna behov, hitta en kärlek som är kärleksfull och hälsosam?

Barnen kommer att överleva detta också, även om det kommer att vara jobbigt en liten tid. Om dom blir arga - låt dom vara det. Bättre att de får ut sin ilska och frustration än att de stänger in den. Förklara så enkelt som möjligt. Erbjud dom att gå till någon annan vuxen att prata om dom vill, skolkurator, sjuksyster, någon nära vän till dig som dom har förtroende för. Det är fruktansvärt svårt för barn i den åldern dina barn är i att tala om sina känslor för sina egna föräldrar i detta. Då kan det vara bra för dom att veta att de kan vända sig till någon annan. Och framför allt, berätta för dom att det dom känner är normalt. De kommer att reagera på något sätt.

Och fråga dig själv vad du verkligen vill. Har du kämpat i fyra år för att relationen skall fungera och den inte gör det, tänker du kasta bort fyra år till? För att "skona" barnen? De kommer att bli fruktansvärt besvikna om de i efterhand får reda på att du var kvar där enbart för deras skull. Det är aldrig bra.

Hör gärna av dig med mer tankar o funderingar.

Mvh
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se

mariatösen

Tack MArie. Kan man radera sina frågor? Rädd att min man ska läsa dem?

David

Hej jag tror att du måste kontakta någon av experterna för att radera...

Marie Berntsson

Hej!

Ska kontakta ansvarig så fort som möjligt.

Hälsningar
Marie

__________________
Marie är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, självskadebeteenden, självmord, självkänsla och BDD mm. En både inkännande och engegerad person, där inga känslomässiga kränkningar är för stora.
Vill du ha Marie som terapeut, hör av dig till marie@comunicera.se