Mahonki

Känner en tjej på 13 år som mår jätte dåligt - förmodligen depression. Hon har även ångest och sömnsvårigheter. Hon ältar saker som hänt och oroar sig för saker som kommer hända, vilket gör att hon ofta blir så ledsen att hon gråter sig själv till sömns långt in på natten. Hon vaknar även ganska ofta när hon väl har somnat och har då svårt att somna om.

Den här stackars tjejen har varit med om väldigt mycket, bl.a. våldtäkts försök. Hon röker och har rökt i två år nu. Hon dricker alkohol, "strular" med killar och umgås med smått kriminella äldre ungdomar (de bär vapen, har utövat misshandel mm). Hon har själv sagt att hon trodde att hon var mognare, men att hon har "gått för långt flera gånger".

I somras när hon var och hälsade på sin mamma (som inte bryr sig om henne) rökte hon hasch med äldre vänner. Hennes mamma lämnade henne när hon var 6 år och flyttade tillbaka till sitt hemland efter att hennes pappa varit otrogen, men sen två år tillbaka försöker de lappa ihop sin mor-dotter relation (tyvärr går det inte så bra).

Den här tjejen har två syskon: en äldre syster som ska flytta till deras mamma och en yngre bror som bor med henne hos deras pappa. Hon har själv uttryckt att de är barnen som "får ta all skit" i deras trasiga familj. Hennes pappa har ett hetsigt temperament, men som jag har förstått det har han inte skadat barnen fysiskt.

Hon vill inte tala om för honom hur hon mår och har försökt prata med flera kuratorer utan att känna att de förstår och försöker hjälpa henne. Hennes klasskompisar och lärare är oroliga för henne, men hon vågar inte berätta för någon eftersom hon är rädd att såra sin pappa eller syskon.

Hon påpekar att hon älskar sin pappa och han har nyligen köpt henne en hundvalp då hon har ett väldigt stort intresse för hundar. De är inte direkt elaka mot henne - inte med flit iaf - men allt är så rörigt och hon mår så fruktansvärt dåligt men vet inte vart hon ska vända sig utan att hennes pappa ska få reda på det.

Finns det inget hon kan göra? Måste hennes pappa få reda på det här? Går det inte att få behandling utan att underrätta föräldrarna?

Hon vill knappt låta mig hjälpa henne heller eftersom hon känner sig "besvärlig", "ivägen" och för att det finns de som har det värre än henne...

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

komplex

Det är tungt när man på nära håll ser unga människor fara illa. Jag vet inte så mycket om vilken hjälp flickan kan få och hur möjligt det är att hålla föräldrarna utanför (kanske är det trots allt viktigt att föräldrarna blir delaktiga).

Vad jag vet är att du är jätteviktig! Att vara en vuxen som lyssnar. En vuxen som förstår och bryr sig utan att vara "professionell". Du behöver inte lösa flickans problem, bara vara dig själv och visa att du bryr dig och att du tycker om henne.

__________________
"Ta det du behöver och lämna resten."

Anna-Karin

Det är viktigt att föräldrarna blir delaktiga hon är trots allt bara 13 år alltså ett barn!

I första hand tycker jag du ska sätta dig ner med pappan och förklara att hon behöver kontakt med BUP om du inte når fram till honom kan det vara aktuellt att ta kontakt med socialtjänsten.

Om det inte är ett alternativ att prata med pappan i nuläget tycker jag du ska fixa en tid på ungdomsmottagningen åt henne och följa med henne dit för ett första besök. På ungdomsmottagningen kontaktar de inte föräldrarna om de inte har grund för en soc. anmälan dvs om barnet far illa pga sin situation. Där kan hon antagligen få chansen att bygga upp en relation med trygghet till någon som sedan kan hjälpa henne i den situation hon hamnat i.

Vad bra att ni fått kontakt, vad har du för relation till flickan?

junebug

Jag känner igen mig i situationen, då i hennes situation. När jag var 13, skilde mina föräldrar sig och jag mådde fruktansvärt dåligt. Det är först idag 10 år efter det som jag verkligen kan prata om det.

Vad jag hade då, var min fritidsgårdsledare. Han ville prata med mina föräldrar men jag kände att det var det absolut värsta som kunde hända. Att jag kände att jag hade en äldre, vuxen man att prata med var idag, när jag ser tillbaka på det, det bästa som kunde ha hänt.

Jag tycker att du ska visa henne att du är där vad som än händer och att hon kan ringa dig vad som än händer. För henne kommer det att kännas som en skön trygghet, även om hon känner sig dum och att hon tar upp din tid. Jag tycker inte att du ska pressa situationen, då kan den bli värre.
Låt tiden passera under några veckor och fråga sedan henne vad hon tycker.

Mahonki

Jag försöker att vara anträffbar och stödja henne. Jag och sambon har talat om för henne att hon är välkommen till oss om det blir för jobbigt hemma. Har pratat en hel del med henne i telefon och var även hemma hos henne och hälsade på igår. Det var minst sagt rörigt, (med min hund var det) tre hundar som busade runt, en ung mamma som satt och rökte medan hennes 14 mån dotter vinglade runt och mitt i allt skulle pappan och tjejens kusin (pappan till barnet) lägga golv i köket - vilket hon inte visste nåt om.

Pappan blev arg för att hon glömt säga att jag skulle komma, hon och hennes bror var tvungna att städa sina rum och sen fick hon städa toaletten. Känns taskigt att skicka henne att göra det när hon har besök och att han inte sagt innan att hon skulle behöva göra det...

Sen blev en kille misshandlad och rånad precis utanför deras fönster (de bor på bottenvåningen) och tjejen ville ut och se vad som stod på, för hon tyckte att det såg ut som sin klasskompis bror. Men pappan sa att hon inte fick och det blev en ganska hetsig diskussion och han drog upp ett känsligt ämne; nämligen hennes mördade farbror. Han hade tydligen också "lag sig i" och det kostade honom livet senare. Han blev mördad på ett bröllop inför flera bröllopsgäster bl.a. tjejen och hennes bror... hon började t o m gråta stackaren.

Jag upplevde det som att pappan hade en väldigt konservativ syn på saker och ting. Knappast någon som frivilligt skulle slå sig ner i terapi soffan. Men han verkade inte speciellt medveten om att han lät taskig. Tror att han inte mår så bra själv, men han sköter ändå det han ska och det finns ingen direkt anledning att soc.anmäla. Fick veta att han är väldigt trött när han kommer hem från jobbet och "bara lägger sig på soffan". Sen lagar han mat, äter tillsammans och sen lägger han sig på soffan igen. På helgerna är han med sin särbo (hon som han var otrogen med) och eftersom ungarna hatar henne skickar han dem antingen till deras kompisar eller till släktingar. Tyvärr är släktingarna inte mkt bättre, de smutskastar varandra inom släkten och det verkar vara bråk och diskussioner överallt.

Både hon och jag har ovanliga hundraser, hon är bland de första personerna som jag mött som känt till min hunds ras. Så vi stötte på varandra under en promenad och började prata. Sedan har vi träffats fler gånger med hundarna och började prata i telefon med varandra. Men vi bor ganska långt ifrån varandra, hon var hos sin faster när vi träffades. Man skulle väl kalla våran relation för "vänner".

Hon har varit i kontakt med en psykolog i och med rättegången angående vårdnads tvisten och senare två kuratorer, men hon känner inte att de vill hjälpa henne och att de bara ställer "dumma frågor" i stil med: "hur har din dag varit?". Jag har ringt och rådfrågat BUP, men som sagt så kommer pappan att bli underrättad så småningom ifall hon går på samtal hos dem och det vill hon absolut inte. Hon säger att hon inte vill göra honom eller andra ledsna. Så precis som det skrevs så är ungdomsomtagningen mest intressant just nu. Har tänkt följa med henne de första gångerna och hjälpa henne att berätta vad hon vill prata om, hur hon vill att samtalen ska vara och så att hon ska kunna känna sig lite bekvämare med kontakten.

Pappan har som sagt ett hetsigt temperament, men som jag har förstått det har han inte skadat henne fysiskt. Men när jag var där kallade han henne "dum i huvudet" under en av diskussionerna... har även fått veta av henne att hon fick ta emot ett och annat slag från både sin mamma och mammans nya sambo när hon var och hälsade på dem i somras under två månader. Så mamman är inte mycket till stöd...

Vi ska försöka ta det lite lugnt nu i början. Ska försöka ordna en samtalskontakt tillsammans med henne och försöka övertala henne på ett försiktigt sätt att hennes pappa trots allt behöver få veta hur hon mår. Argumentet mot detta har hittills handlat om att hon har försökt förklara för honom förut men att han inte lyssnar på henne och att om han verkligen skulle förstå skulle han bli sårad. Men vi får se hur det går.

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

Mahonki

Tack för att du delar med dig av dina egna erfarenheter... jag ska försöka framföra just det du skrev: att jag finns här för henne. Vi har som sagt talat om för henne att hon alltid är välkommen till oss. Att hon får ringa när hon vill - ingen kommer bli sur, bara glada att hon hör av sig så att vi kan finnas där för henne. Vi kan t o m hämta henne om hon känner att det behövs. Och hon har uttryckt stor tacksamhet för att vi ställer upp för henne. Ska bara fortsätta så. Jag kommer som sagt inte säga något till hennes pappa utan att hon är med på det. Det är knappast rätt läge att göra henne besviken...

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com

Danni

Vilken underbar människa du är som bryr dig om henne. Och framför
allt inte går bakom hennes rygg som många gör. Ringer til soc. osv.
Självklart hade du gjort det om du kände att hon hade det så illa.
Tonåringar backar direkt om man går bakom deras rygg och ringer hit och
dit utan deras vetenskap. Då har det tappat förtroendet till den vuxna.
Känner att du gör rätt som du gör nu.
Vad du kan göra för att hjälpa henne är att följa med till en ungdomsmottagning eller dyl.Om hon vill. Där kan ni eller hon berätta dilemmat
att hon vill inte att sin pappa ska få reda på det. Där har det
kunskapen att avgöra hur man gör i en sådan situation.
Vilken tur att hon har dig

Mahonki

Tack Danni för ditt underbara stöd. Precis som du säger känns det som att hon skulle backa undan om hon känner sig pressad eller sviken - vilket jag absolut inte vill ska hända nu när hon som mest behöver ett vuxet stöd. Känns bra att höra att jag trots allt gör rätt.

Som det ser ut nu så vill hon inte till ungdomsomtagningen p.g.a. tidigare erfarenheter av samtalskontakter. Men som Junebug sa så får jag vänta några veckor och se vad hon tycker då, ska ju som sagt undvika att pressa situationen ytterligare. Hon har det tillräckligt jobbigt redan som det är.

__________________
http://ongaku-kara-umareru-jishin.blogspot.com