matmonstret

Har varit bulimiker i 20 år nu. Har ibland "matorgier" men äter oftast som alla andra, fast lite (eller....ganska mycket...) mer än jag borde (är känd för att äta stora portioner.....), och kräks upp maten. Har inget sug efter någon särskild mat egentligen - utan det är att bli full i magen o sedan tom - själva kräkningen som är det viktiga. Kräks m a o upp allt från gurka till tårtbitar, beroende på vad som finns tillgängligt. Är normalviktig (och har förstås alltid själv tyckt att jag väger för mycket). Och har dolt detta lyckosamt i många år för min omgivning. Har jobb, barn, make, villa etc - och fungerar utåt sett bra. Förutom att jag sedan ett par månader "gått in i väggen" o nu är sjukskriven (för ångest, ej ätstörningen) Har sökt hjälp flera gånger, men kommer liksom inte vidare. Det hjälper liksom inte att gå till någon kurator på en vårdcentral och prata. Jag vet aldrig vad jag ska säga.....
Kan man bli frisk när man varit sjuk så här länge? Eller ska jag bara ge upp? Vad ska jag söka för hjälp? Vad ska jag säga till utvärderingspsykologen (som jag ska träffa nästa vecka) för att få rätt hjälp?? Problemet är att när jag har sökt hjälp så hamnar allt fokus på just ÄTSTÖRNINGEN och inte det som antagligen är bakomliggande (prestationsångest, dålig självkänsla, duktig-flicka-syndrom, ordnar allt åt alla...., duger inte någonstans) Någon som har något tips??

alfons

Människor som träffar personer m ätstörningar vet att det bara är maten och själva ätstörningen som är viktigt att fokusera på, utan just som du säger bakomliggande orsaker. Jag känner igen mig själv precis i alla de saker du beskriver inom parentesen. Be att få komma i kontakt med en ätstörningsenhet eller någon annanstan där man är specialiserad på ätstörningar. Du behöver hjälp med att komma ur det här nu, du har lidit nog.

Nanna van Berlekom

Hej!!

Nej det är inte försent att ta tag i detta - ge inte upp! Du har testat kuratorer på vårdcentralen och upplever att det inte fungerar. Då är det dags att testa något annat. Jag håller med dig om att det är ganska lönlöst att sitta och prata om mat, vikt och själva sjukdomen på en terapisession - det tänker ju en person med ätstörning på 24 timmar om dyget ändå! så precis som du säger behöver man komma åt de bakomliggande orsakerna; den dåliga självkänslan, självbilden och känslorna! Jag rekommenderar kognitiv terapi. Var bor du någonstan? Om du bor i göteborg är Malin Bruto på comunicera specialiserad på bulimi.

mvh Nanna van Berlekom

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

träningsnarkomanen

Det som du skriver känner jag igen och det du beskriver känns som det är något som kommer efter man varit sjuk länge. Det spelar ingen roll vilken mat det är utan att äta och kräkas är det viktiga. Jag kan äta sallad som jag kräks upp. Har också varit sjuk i många år och min ätstörning har förändrats med tiden och det blir mer och mer en del av en själv och man ser inte att det någonsin går att leva utan. Jag vet inte hur livet ser ut utan en ätstörning för jag kommer inte ihåg hur det är att leva utan.