![]() |
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt![]() Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Hetsätning - kroppsfixering - ortorexi Här kan du ställa frågor om bulimi, anorexi, ortorexi, hetsätning, BDD. |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Hej på er!
Jag har verkligen förstått nu hur deprimerad jag är, har ingen lust till något alls och sover bort hela mitt liv. Försöker göra allt för att klara av mitt krävande jobb med oregelbundna tider. Jag kan må rätt ok på jobbet men så fort jag är ledig så hetsäter jag och ligger inne. Det har gått så långt att jag har gått up 13 kg på 3 månadar, mitt självförtroende, enerigi och kondition är i botten nu. Jag har alltid varit nöjd med mig själv utåt och aldrig varit tjock, dock haft bulimi i 3 år som nu övergått till att jag inte spyr längre. Jag är så rädd att jag har tappat kontrollen och dövar mina djupa känslor, ensamhet, ångest, rastlöshet etc med mat. Jag kan verkigen inte sluta äta, kan vara duktig hela dagen men det slutar med en bullpåse eller typ 4 baguetter en chipspåse och godis på det. Jag försöker och vill sluta men mina inre djupa känslor och ensamhet tar över. Jag är så deprimerad och har ingen lust med något när jag ser ut som jag gör och allt är en ond cirkel. Hatar min spegelbild och går inte knappt utanför dörren och har isolerat mig i några månader, har typ inga vänner kvar. Allt för jag inte har det minsta lust till något och ser livet som meningslöst, tråkigt och längtar tills den dagen jag dör. Jag är rädd för att jag har kommit så långt ner i botten att jag inte kan få hjälp. Mvh /Ancemiki |
|
|
|
|
|
#2 (permalink) | |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Citat:
|
|
|
|
|
|
|
#3 (permalink) | |
|
Junior Member
Nykomling
|
Citat:
Tack för ditt tips i alla fall ska tänka på det, fast jag trivs på jobbet. Mvh /Ancemiki |
|
|
|
|
|
|
#4 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
jag tror det inte skulle kunna skada att testa medicin, du verkar lite tveksam, men gör ett försök och hoppas på det bästa! även om det inte botar så kan det lindra eller få dig att inte sjunka så djupt lika snabbt och det gör chanserna större när du väl får läkarhjälp.
Jag hoppas du gör det rätta innan det går för långt! Lycka till! |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
- Vad konstigt att du inte vet varför du mår dåligt..... javisst tänker jag och rycker på axlarna.
Oftast så brukar jag längta till fredagar så att man kan gå ut o ta några bärs..hitta på något som får en att tänka på annat, men egentligen så vet jag ju att jag bara kommer må sämre efteråt...ändå gör jag det, ja ja man får väl skylla sig själv antar jag.... Jag varken jobbar eller pluggar för tillfället, efter en lång tid på sjukhus. Blev utskriven för 1 år sedan och har mest mått dåligt efter det. Varför vet jag inte.. känner mig oftast obekväm, att jag inte vill prata med någon, vill helst bara vara bedövad...så som det var när jag låg på sjukhus. För några månader sedan mådde jag lite bättre så jag vet ju att det går, men när man mår väldigt dåligt så är det svårt att tänka att det ska bli bättre... Men jag vet från egna erfarenheter att : Det går alltid göra skillnad.. även när man mår som sämst. Har ätit antideppresiv medicin sen ett tag tillbaka, första 2 månaderna så kändes ingen effekt, men idag när jag tänker efter hur jag mådde innan och jämför det med idag så antar jag att det har haft en viss effekt. Jag mår inte bra men mycket mycket bättre iaf... Och det går alltid göra skillnad, även när man mår som sämst... Hoppas på det bästa... mvh /d Senast redigerad av amoss den 2008-07-14 klockan 01:49. |
|
|
|
|
|
#6 (permalink) |
|
Expert
Diamantmedlem
|
Acnemiki!
Så här ska du definitivt inte behöva ha det! Varför är det viktigare att din chef inte får reda på hur du verkligen mår, än att på allvar ta tag i situationen och göra vad som krävs? Vad kan du förlora på det och vad kan du vinna? Som det är nu är det ju ohållbart. Jag förstår att det kan kännas hopplöst när man testat flera terapeuter/psykologer innan, men jag är helt övertygad om att du inte är ett hopplöst fall som inget biter på. Både terapiform och kemi är viktigt + att du själv vill och äger ditt eget problem. Terapeuten hjälper dig att bistå med verktyg och att reda ut och belysa olika saker för dig, men det är i slutändan du som måste göra jobbet. Du har allas stöd här! Var bor du? Kram Nanna
__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad. Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på: 0738-014096 nanna@comunicera.se |
|
|
|
|
|
#7 (permalink) | |
|
Moderator
Platinamedlem
|
Citat:
Lycka till. Sköt om dig. kram
__________________
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Det är nog mitt sätt att tänka som allt blir fel. (ADD/Asperger är min tanke?) Jag har skapat min hjärna till att det är något fel på mig. fel fel fel är mina tankar. Och så blir det också i huvudet och även i en handling av rädsla av att andra människor tror det är fel på mig. Kanske är det bara en inbillning? Eller är det sant att det är så jag känner? - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - |
|
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|